Herr talman! Jag begärde ordet i denna debatt i
huvudsak för att svara på några frågor och
kommentera det som har sagts.
Christer Windén frågade om återbetalningskravet,
och han nämnde själv att han hade tunt på fötterna
när han frågade. Jag skulle gärna i fortsättningen
försöka utforma propositioner mer likt raggsockar
om det skulle hjälpa. Men det är inte så lätt att i
propositionen täcka alla behov i det
sammanhanget. Mycket av underlaget ligger i
andra handlingar, exempelvis våra positioner inför
EG-förhandlingarna.
När vi fattade beslutet 1990, kunde vi se att den
svenska spannmålsproduktionen både volym- och
prismässigt kom att pressas nedåt.
Konkurrenskraften skulle då vara förhållandevis
hög vad gäller alternativ produktion. Genom
ansökan om EG-medlemskap, ett sannolikt sådant,
är spannmålsproduktionen i Sverige något mer
lönsam. Det ställer saken i ett nytt sken. En
återbetalning med 9 000 kr till dem som fullgjort
alla skyldigheter, utom kravet på varaktig
omställning, synes orimlig, medan en fullständig
eftergift också tycks orimlig. Man skall komma
fram till ett belopp någonstans däremellan.
Bedömningen är politisk, och det är svårt att exakt
säga vad man kommer fram till. Men enligt en
bedömning tycks 2 000 kr vara ett rimligt belopp.
I detta anförande hade jag tänkt ta upp tre
områden, nämligen frågorna som rör miljön,
ekonomin och landsbygden.
Margareta Winberg tog upp miljöfrågorna ganska
mycket, och som vanligt finns det en strävan från
Socialdemokraterna att blanda samman
regleringsavgifter och miljöavgifter. Margareta
Winberg påpekar att vi har sänkt kostnaden på
handelsgödsel, och det är i och för sig sant. Vi har
tagit bort regleringsavgifterna, men inte några
miljöavgifter. Om man jämför handelsgödselns
kostnad med spannmålspriset -- det är egentligen
där jämförelsen skall göras -- finner man att
handelsgödseln i dag är ett dyrare
produktionsmedel än den var före 1990 års beslut,
under en period då Socialdemokraterna hade
huvudansvaret för den här politiken.
När det gäller fosforavgift och kadmiumavgift har
utredningen på Jordbruksverket kommit fram till
att avgiften på handelsgödselfosfor egentligen inte
är särskilt miljömässigt betingad.
Handelsgödselfosfor påverkar inte miljön negativt,
utan lägger sig i marken. Det är därför som vi har
gjort om fosforavgiften -- dvs. den mängden
pengar -- till en kadmiumavgift. Det är riktigt, som
har nämnts i debatten, att vi lägger den på en nivå
som i stort sett motsvarar fosforavgiften, men vi
säger att man redan 1995 bör titta på detta och
eventuellt skärpa avgiften.
Jag tycker -- det vill jag understryka -- att det är
viktigt att tala om det. Vi vill i princip komma
mycket långt när det gäller att reducera
kadmiuminnehållet i fosforgödsel, men det finns
tekniska bekymmer att göra det mycket snabbt.
Därför kan det vara fel att lägga på en alltför hög
avgift i dag. Men att signalera att en hög avgift kan
komma om man inte anpassar sig tillräckligt snabbt
är ett korrekt budskap.
Jan Jennehag var inne på hur det går i EG-
förhandlingarna. Vi gör den bedömningen att vi
kan behålla den typ av avgifter som vi har när vi går
in i EG. Men jag gör också den bedömningen att
det i dag finns ett betydande stöd i EG-kretsen för
tanken att gå vidare i miljöarbetet. Jag finner ett
mycket stort stöd för våra ambitioner, framför allt
i de norra och nordvästra staterna i EG. Jag känner
på mig att de nordiska länderna kommer att spela
en betydande roll i fråga om att skärpa miljöarbetet
i EG -- även om vi skall vara klara över att detta
arbete är ganska jobbigt och går ganska trögt.
Så går jag över till den ekonomiska bedömningen.
Vi har förändrat en del av politiken, och det är
betingat av de anpassningar till EG:s kommande
jordbrukspolitik som vi har känt oss nödsakade att
göra. I det sammanhanget nämner vi i den här
propositionen att djurbidragen till mjölkkor skall
avskaffas fr.o.m. nästa budgetår. Det beror på att
vi har underlättat produktionen genom att sänka
kostnaderna, som jag har varit inne på tidigare. Vi
har tagit bort dels regleringsavgifterna på
handelsgödsel, dels proteinavgifterna. Vi kommer
alltså på kostnadssidan ner på en nivå som i stort
sett motsvarar den man har i EG.
Det är rimligt att sträva efter att få bort bidrag som
inte finns i EG-sammanhang. I grundalternativet
finns inget bidrag till mjölkproduktion. Däremot
finns det bidrag till mjölkkor i de områden som
kallas ''less favoured areas'', eller mindre gynnade
områden. Där har vi positioner både för att
använda detta i skogs- och mellanbygder i södra
Sverige, men också för att behålla stödnivåerna för
norra Sverige.
Jag tror att Norrlandsbönderna, om några, kan
känna sig säkra på att vi driver de här frågorna. Jag
vill gärna nämna, att i de kontakter jag nu har både
med kommissionen i Bryssel och med regeringar i
de flesta medlemsländer är stödet till jordbruket i
norra Sverige en av de absolut viktigaste frågorna.
Det gäller inte bara jordbruket i Norrland, utan det
gäller hela svenska folket, som inte kan tänka sig att
ge efter på kravet att fortsätta att bedriva jordbruk i
den delen av landet. Frågan om hur stort
Norrlandsstödet skall vara har vi anledning att
återkomma till i sedvanlig ordning under
vårriksdagen.
Margareta Winberg säger att djurbidragen
avskaffas för att spannmålsproducenterna skall
kunna få mer. Det är inte riktigt. Som jag sade,
avskaffas djurbidraget till mjölkkor därför att det
finns fog för det. Spannmålsproducenterna får
ytterligare något stöd genom arealbidrag.
Det är viktigt att notera att vi när det gäller
mjölkproduktion ligger på en prisnivå som är
jämförbar med EG:s, men att Sveriges
spannmålspris plus arealbidrag ligger på en ganska
mycket lägre nivå än EG:s. Det är alltså inte fråga
om överkompensation, utan vi producerar faktiskt
billigare i Sverige än vad man gör i EG-länderna.
Därifrån går jag över till kostnaderna. Det görs från
socialdemokratiskt håll en antydan om att
jordbrukspolitiken skulle leda till att kostnaderna
ökade för samhället och för statskassan. Jag vet inte
vad det grundar sig på. Det skulle vara välgörande
om Margareta Winberg och andra företrädare för
Socialdemokraterna försökte studera de fakta som
finns i sammanhanget.
Under de drygt två år som jag har haft ansvar för
den här politiken har direktbidragen sjunkit med
över 1 miljard kronor. Budgetomslutningen i
Jordbruksdepartementet har sjunkit med i stort sett
40 %. Det som kanske är allra viktigast är att nivån
på stödet till det svenska jordbruket, som mäts i
PSE-tal, har gått ner från 63 % år 1991 till 57 % år
1992. Det förväntas närma sig 50 % under 1993.
EG ligger på 49--50 %.
Vi har alltså gått ner i stödnivå. Det är viktigt att
understryka detta, på grund av
Socialdemokraternas ständiga tal om att det har
uppkommit nya kostnader. Det är inga nya
kostnader.
I ett EG-perspektiv kan spannmålsarealen och
spannmålsproduktionen i och för sig tänkas öka i
Sverige, därför att den är inte uppdelad på olika
länder. Då är det väl rimligt att vi skall kunna
producera sådant som vi är konkurrenskraftiga på i
vårt land. Kostnaden för detta överskott belastar
helt EG-budgeten, inte Sveriges budget. Jag kan
inte se varför vi skulle låta bli att producera i det
sammanhanget.
Jag kommer då in på landsbygden. Jag beklagar att
socialdemokratin fortfarande inte har någon känsla
för landsbygdsfrågorna och jordbruksfrågorna.
Socialdemokraterna och Margareta Winberg, som
är intresserade av bra miljö, bra livsmedelskvalitet
och gott djurskydd, måste väl tycka att det är bättre
att vi producerar livsmedel i den goda miljö vi
gemensamt har lyckats uppnå i det svenska
jordbruket, än att vi överlåter åt Central- och
Sydeuropa att göra det, där djurskyddet är mycket
sämre. Det är viktigt att komma ihåg att jordbruket
i Sverige kan producera mycket livsmedel och
andra råvaror även i ett framtida EG-sammanhang.