Herr talman! Visst känns det litet historiskt att vi
nu är på väg att besluta om ett till stora delar nytt
långsiktigt ålderspensionssystem, detta främst för
att ett allmänt pensionssystem är en mycket viktig
komponent i en välfärdsstat sådan som vår.
Närmare var fjärde person har helt eller delvis sin
försörjning från pensionssystemet. Bakom
förslaget finns en för en fråga som denna unik bred
politisk enighet, där närmare 90 % av riksdagens
ledamöter står bakom förslaget.
Det sistnämnda är ett av skälen till att våga hoppas
att systemet skall kunna vara stabilt för lång tid
framöver. Vi har i Pensionsarbetsgruppen arbetat
med tidsperspektivet 30--60 år. Detta är av stor vikt
för vårt lands ekonomiska framtid och för de
enskilda människornas möjlighet att beträffande
pensionen på lång sikt kunna förutse, välja och
planera sin framtid.
En annan faktor som stärker hoppet om att
systemet är autonomt för lång tid är
remissyttrandena från tunga remissinstanser. Visst
finns det i de allra flesta krav på en annan
utformning i enskilda frågor. Inte sällan är det
emellertid så att ett antal yttranden vill ha ändring
åt ett håll, och en annan grupp yttranden åt rakt
motsatt håll. I det väsentliga, i grundprinciperna
har det emellertid varit en snarast överraskande
god uppslutning.
Pensionsförslaget är ju i hög grad konstruerat för
att vara långsiktigt stabilt. Nämnas skall
kopplingen mellan livsinkomsten och pensionen,
följsamhetsindexeringen till samhällsekonomin
samt följsamhet till demografiska förändringar,
t.ex. förändringar i medellivslängd.
Men detta att skapa förutsättningar för ett på lång
sikt robust och stabilt pensionssystem kräver vissa
offer. Man måste exempelvis undvika att göra
undantag från regeln att livsinkomsten skall ge
pensionsunderlaget.
Vi har gjort undantag endast i några för stora
befolkningsgrupper viktiga situationer under
livsloppet, främst garantipensionen som
grundtrygghet, samt pensionsrätt för barnår,
värnplikt och i viss mån studier.
Det betyder att ett antal mindre grupper med
speciella förhållanden inte har kunnat beaktas med
särregler. På sikt torde ofta andra sociala
trygghetssystem, lönenivåer etc. anpassas till
pensionssystemet i den mån förhållandet upplevs
som uppenbart orättvist. Men det kan bli
bekymmer framför allt under en övergångstid.
Varför går det inte att göra undantag för ett antal
mindre särgrupper i ett allmänt pensionssystem
med krav på långsiktigt stabilitet? Bl.a. därför att
olika gruppers förhållanden ofta förändras med
tiden, och värderingarna om rättvisa och orättvisa i
olika gruppers situation skiftar.
Med andra ord måste särlösningar ofta korrigeras
med åren genom ingrepp av politikerna. Då är man
snart ute på djupt vatten. Ett ingrepp ger vanligen
sekundära effekter som ofta är svåra eller omöjliga
att förutse. Dessa kräver i sin tur fler justeringar,
ofta i andra regler. Till sist kan man t.ex. hamna i
felaktiga fördelningseffekter.
Men det är givetvis viktigt att särgrupper får rimliga
pensionslösningar. Det finns ju numera en uppsjö
av olika privata försäkringar som kan skräddarsys
för att komplettera det allmänna pensionssystemet.
Det är angeläget att avtalsförsäkringarna anpassas
till det nya pensionssystemet så att de i
huvuddragen blir kongruenta, drar åt samma håll
och ger en god trygghet som upplevs som rättvis.
Enligt uppgift är arbetet med detta redan på gång.
En alldeles speciell särgrupp i det här
sammanhanget är de som arbetar för solidaritets-
och biståndsorganisationerna. Dessa har en
samarbets- och intresseförening som förkortas
BIFO. Dessa människor har ofta mycket låga löner
för det, ur mänsklig synpunkt, synnerligen viktiga
arbete de utför i u-länderna. De får numera inte
vara folkbokförda i Sverige under utlandsarbetet,
vilket minskar deras möjlighet att få full
garantipension.
Förutom att huvudmännen borde ordna
försäkringsskydd, t.ex. enligt någon skräddarsydd
avtalsförsäkringsmodell, kan det kanske vara
möjligt att ta upp deras situation i det fortsatta
genomförandearbetet med det reformerade
pensionssystemet. Man skulle kunna överväga om
de nuvarande begreppen försäkringslön respektive
ATP-förbindelse kan överföras i någon form till det
nya pensionssystemet.
Herr talman! Vi i kds tror på förslaget till
reformerat pensionssystem. Vi är i allt väsentligt
nöjda med förslaget. Det är ju en kompromiss
mellan de fem partier som står bakom. Alla fem har
fått ge och ta. Det är inte minst viktigt för oss
kristdemokrater att det nya pensionssystemet
uppvärderar hemarbetet och stärker kvinnornas
trygghet. Här vill jag nämna barnaåren, som även
fadern har tillträde till, och frivillig pensionsdelning
mellan makar.
Vidare finns det ett förslag om att privata
pensionsförsäkringar i regel bör ingå i bodelningen
efter äktenskapsskillnad, som skedde före 1988.
Andra former av pensionsrättigheter, t.ex.
tjänstepension från avtalspensionering, skall
jämkningsvis i skäliga fall kunna beaktas vid en
bodelning efter en skiljsmässa. En särskild
utredningsman skall föreslå förändringar i
äktenskapsbalken.
Som företrädare för ett av de partier som arbetat
för de nämnda familjepolitiska pensionsinslagen
känns det även för mig mycket tillfredsställande att
vid ett annat tillfälle kunna berätta för fru talman
Ingegerd Troedsson att talmannens förslag från
början av 60-talet -- då givetvis i egenskap av
partipolitiker -- om ATP-poäng för vård av egna
barn samt giftorätt i ATP-poäng nu efter voteringen
äntligen är i hamn. Det sker dock i en lätt förändrad
skepnad för att passa det nya pensionssystemet.
Även i vårt parti har dessa frågor i många år stått
på kravlistan.
Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman har gått ut
med vallöften som bl.a. innebär ett återställande av
flera socialförsäkringar till vad de en gång var när
de var som generösast, om jag har förstått
tidningarna rätt. Ett annat pensionssystem än det
här föreslagna är ett krav för att göra upp med
Socialdemokraterna om det skulle bli en
vänsterseger i valet. Berith Eriksson har ju berättat
en hel del om det.
Nu tror inte jag att det blir en vänsterseger, men
skulle det bli det och om Vänsterpartiets krav står
fast lär det inte bli något samregerande. Det är min
prognos. Jag upplever nämligen att de fem partier
som står bakom pensionsuppgörelsen, således även
Socialdemokraterna, är fast beslutna att genomföra
den i den form som propositionen och betänkandet
beskriver. Därför tror jag också att det kommer att
lyckas att enas kring de delvis ännu öppna frågorna,
varav flera är viktiga, som den planerade
genomförandegruppen och experter skall
slutbehandla.
Herr talman! Det är viktigt att så kan ske i enighet
för att på sikt positivt bidra till vårt lands
ekonomiska framtid liksom för människornas
trygghet och tillit för kommande tid.