Herr talman! Bland de föranmälda deltagarna i
dagens pensionsdebatt, då vi skall fatta beslut om
framtidens pensioner, är jag faktiskt den ende
anmälde som helt skall leva efter de nya regler som
det nya pensionssystemet innebär. Av de övriga
tolv föranmälda skall fem helt leva i enlighet med
det gamla ATP-systemets pensioner och övriga sju
med pensioner som blandas mellan det nya och det
gamla systemet. Inte ens ansvarige statsrådet
Könberg själv kommer att leva efter det nya
systemet utan efter den blandade formen. Han
nickar instämmande.
Noterbart tycker jag också är att inte en enda
socialdemokrat som till fullo skall leva efter det nya
systemet har anmält sig till dagens debatt. Det är
märkligt, eftersom socialdemokraterna i alla
sammanhang just nu hävdar att det är viktigare vem
man är, vilken bakgrund man har, vilken ålder och
vilket kön man har än vilka åsikter man står för. Då
kanske det t.o.m. skall tolkas som ett ointresse från
socialdemokraternas sida när det gäller det nya
pensionssystemet, eller också kommer någon av de
yngre springande om en stund.
Jag väljer att peka på dessa åldersskillnader i
debatten därför att pensionsfrågan i så hög
utsträckning handlar just om generationseffekter.
Dagens beslut påverkar alltså inte i särskilt hög
utsträckning dem som bemannar denna kammare
utan mycket mer sådana som är utanför denna
kammare och t.o.m. de som inte i dag är födda.
Det leder till ett par mycket viktiga principiella
synpunkter på den typ av beslut som vi skall fatta
i dag. När riksdagen fattar generationspåverkande
beslut bör man ta särskild hänsyn, menar jag, till de
eventuella generationseffekter som besluten kan ge
upphov till.
I januari i år skrev jag en motion om
generationsräkenskaper som bl.a. just handlar om
dagens pensionsbeslut. Tyvärr bifölls inte den
motionen, men jag lovar att återkomma i ärendet.
För att visa att diskussionen har betydelse kan man
faktiskt titta på det pensionsbeslut som riksdagen
fattade förra gången, på 50-talet. Det har nämnts
vid flera tillfällen i dag. Riksdagen beslöt då att
genomföra det socialdemokratiska förslaget till
ATP-system. Vi kan i dag konstatera att det var ett
mycket dåligt beslut. De insiktsfulla politiker som
pekade på systemets skevheter -- jag tänker då på
personer som Jarl Hjalmarson och Bertil Ohlin --
kan vi i dag konstatera hade rätt. De får med det
beslut vi skall fatta i dag i viss mån upprättelse,
eftersom flera av de justeringar som görs i systemet
35 år senare faktiskt tar hänsyn till de invändningar
som de hade redan på 50-talet.
ATP-systemet baserades ju på 50-talets
demografiska förutsättningar. Det sprang litet
grand ur den allmänna optimism som fanns på 50-
talet. 50-talets tillväxttal lades till grund för
systemet. Det gav oss ett instabilt pensionssystem
som inte var flexibelt nog att klara av sämre tider,
demografiska förändringar eller beslut om sänkt
pensionsålder.
På 50-talet gav det inte många poäng att framföra
den typen av synpunkter. Redan då grundlades den
beslutsprincip som jag menar är en av
grundstenarna i den svenska välfärdsstaten och som
har bidragit till att urholka vår svenska välfärd och
givit oss den generationsskuld vi i dag har.
För att kunna vädja till breda väljargrupper och gå
dem till mötes när det gäller kraven på finare och
större förmåner, men samtidigt slippa att höja
skatterna för att finansiera reformen, är taktiken
att skjuta betalningen på framtiden. Förmåner i
dag -- betalningen till barnbarnen. Effekten
synliggörs av en enorm statsskuld, men det finns
också en farligare och mer osynlig del. Den största
osynliga delen är skulduppbyggnaden i dagens
ATP-system. Det fungerar som ett stafettlopp där
man överlämnar betalningen för denna
underfinansiering till kommande generationer.
Den är farlig, därför att få känner till den.
Folkflertalet har dessutom invaggats i tron på ett
system som alltså inte kan leverera det som det
säger sig kunna leverera.
Riksdagen kan i dag fatta ett beslut som jag menar
i nästan alla delar är en förbättring och en
tillnyktring i förhållande till dagens ATP-system.
Generationseffekterna dämpas betydligt eftersom
livslönebegreppet läggs till grund för detta nya
system och uppräkningen av pensionerna får en
tillväxtkoppling och inte som i dag görs beroende
av inflationen. Därför kommer jag att stödja detta
förslag. Jag tycker t.o.m. att det skall riktas visst
beröm till de avtalsslutande partierna för att de har
kunnat samla sig till detta svåra beslut i bred
enighet.
Visst är det beklagligt att inte heller detta beslut har
befriats från fördelningspolitiska ambitioner och
utdelande av förmånsgåvor till olika grupper som
inte själva står för finansieringen. Men det handlar
som sagt om en tydlig tillnyktring.
Märkligare har det varit att följa den debatt som
har förevarit utanför denna kammare med
anledning av förslaget. En lång rad
intresseorganisationer har ställt sig upp och
deklarerat att just deras grupp är förlorare i detta
nya förslag. Jämförelser har gjorts med det gamla
ATP-systemet i dagspress och i TV utan att man ens
har nämnt att jämförelserna görs med ett sjukt, inte
fullt ut finansierat system. Utifrån detta har
förlorarna pekats ut.
Vissa debattörer har t.o.m. lyckats höja rösten för
fler olika grupper samtidigt. Vi har fått veta att
kvinnor och studenter men också lågavlönade och
högavlönade, de som jobbar med kroppen och de
som har genomgått längre studier alla är förlorare.
Alla har de haft företrädare som velat dela ut
ytterligare ofinansierade pensionsrätter till dessa
grupper, som de alltså inte själva behöver
finansiera.
Som test på krismedvetandet hos landets
opinionsbildare har pensionsdebatten varit mycket
nedslående.
Låt mig till sist, som en av riksdagens fåtaliga
sextiotalister, berätta hur jag tror att framtiden
kommer att gestalta sig. Den typen av
intressegruppsgynnande som många grupper ropat
efter i denna debatt går mot sin snara död. Den
unga politikergeneration som kommer att ta över
efter den som i dag har makten kommer att tvingas
diskutera borttagandet av reformer snarare än
införandet av nya eller förbättrandet av de gamla.
Det är nämligen effekten av att det blir vi som får
rensa upp bland de gamla generationspåverkande
beslut som den socialdemokratiska välfärdsstaten
har lett till. I dag tas ett första steg i tillnyktrande
riktning. Jag hoppas att det skall följas av många
fler.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.