Fru talman! Införandet av ATP-systemet är en av
våra viktigaste sociala reformer under 1900-talet.
Det är naturligtvis en känslig och grannlaga uppgift
att genomföra en reformering av ett så stort system
som ATP-systemet, som vi alla är berörda av. Det
gäller också att bevara människors förtroende för
pensionssystemet. Många människor uttrycker en
oro och en osäkerhet över vilka förändringar som
kommer att göras och vilka effekter en förändring
kommer att innebära för deras egen del. Men det
finns också en förståelse för att dagens
pensionssystem måste förändras.
Mycket har förändrats sedan ATP-systemet
infördes. Pensionsåldern har sänkts från 67 till 65
år. Medellivslängden har ökat och fortsätter att
öka. Det betyder att vi lever längre och är friskare
än tidigare generationer. Det är naturligtvis
glädjande och bra. Det betyder att Sverige har en
av de äldsta befolkningarna i världen.
Detta innebär också att pensionerna kommer att
betalas ut till allt fler under allt längre perioder
jämfört med hur det var när ATP-systemet
infördes. Allt fler pensionärer har dessutom tjänat
in full pension, och det antalet ökar.
Den största samhällsförändringen är kanske ändå
att kvinnors förvärvsfrekvens har ökat. Nu
förvärvsarbetar praktiskt taget lika många kvinnor
som män. Men fortfarande ger kvinnors lägre löner
och kortare tid i arbetslivet en lägre ATP än vad
män får.
Skillnaderna kommer att minska när de kvinnor
som i dag förvärvsarbetar går i pension. De har
förvärvsarbetat i mycket större utsträckning än
tidigare generationers kvinnor.
Antalet förtidspensionärer har ökat mycket kraftigt
under 1970- och 1980-talet. Samtidigt har antalet
yrkesverksamma minskat. Det påverkar
kostnaderna för pensionssystemet negativt. Vi har
förändringar i befolkningsutvecklingen. En bit in
på 2000-talet kommer stora årskullar att gå i
pension, bl.a. 40-talisterna.
Den utveckling som vi nu ser har alltså inte varit
helt okänd. En pensionsberedning började arbeta
1984. Den lade fram sitt betänkande 1990. Sedan
dess har den djupa ekonomiska krisen och den höga
arbetslösheten tillkommit.
Samhällsekonomin har under flera år haft en låg
eller ingen tillväxt. Det betyder att lönesummorna
har minskat men att pensionernas andel av
lönesummorna har ökat. Arbetslösheten är hög.
Det medför minskade avgifter till
pensionssystemet. Den ekonomiska kris som
Sverige befinner sig i har gjort det nödvändigt att
påskynda arbetet med en reformering av det
allmänna pensionssystemet.
Hösten 1991 tillsattes Pensionsarbetsgruppen. I
den gruppen ingick personer med olika intressen
och utgångspunkter, men de hade uppenbarligen en
god vilja att åstadkomma ett bra resultat. Jag tycker
att gruppen skall ha en eloge för sitt arbete. Här har
tydligen de deltagande partierna både tagit och
givit, och de har varit beredda att kompromissa för
att komma fram till en bred politisk
överenskommelse. Detta är självfallet av mycket
stor betydelse för pensionssystemets hållfasthet i
framtiden.
Det som jag tycker att man kan vara kritisk mot --
många är det också -- är den korta remisstiden. Den
tidigare pensionsberedningen och nu
Pensionsarbetsgruppen har arbetat under cirka tio
års tid. Remissinstanserna har fått knappt två
månader på sig för att sätta sig in i förslaget och
avge synpunkter.
Jag tycker också att socialförsäkringsutskottet har
haft knappt om tid för en så viktig och komplicerad
fråga. Vi startade visserligen arbetet, innan vi hade
fått propositionen och alla remissyttranden, med en
stor utfrågning. Där försökte vi fånga upp
synpunkter och få olika frågor belysta. Det fick vi
också. Det har naturligtvis varit till hjälp.
Protokollet från utfrågningen finns som bilaga till
betänkandet för den som är intresserad. Tidsplanen
har också varit alltför optimistisk. Nu föreslås att
det reformerade pensionssystemet skall träda i
kraft från den 1 januari 1996. Det är ett år senare än
Pensionsarbetsgruppens förslag. Vi får se om den
tidsramen kan hållas. En hel del arbete återstår
nämligen.
Jag tycker också att det är bra att förslaget nu skall
fattas i två omgångar. I dag skall vi fatta beslut om
riktlinjerna. Vi lägger fast principerna om att det
skall vara ett offentligt och obligatoriskt
pensionssystem, att pensionen skall grunda sig på
livsinkomsten, att det handlar om ett
ålderspensionssystem och att pensionsåldern skall
vara flexibel.
Detta betyder bl.a. att frågan om förtidspensioner
skall behandlas i ett annat sammanhang.
Trots den korta remisstiden har många tunga
instanser kommit in med värdefulla synpunkter.
Det har också kommit fram att det på en del
punkter i förslaget behövs ytterligare bearbetning
innan preciserade förslag kan lämnas till riksdagen.
Regeringen har därför, som vi nyss har hört,
beslutat att kalla en genomförandegrupp med
företrädare för de partier som står bakom
överenskommelsen.
En av de viktigaste punkterna som
genomförandegruppen har att behandla är frågan
om hur ålderspensionsavgiften skall tas ut --
växlingen från arbetsgivaravgift till egenavgift.
Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att den ena
hälften av ålderspensionsavgiften, dvs. 9,25 %,
skall tas ut som en arbetsgivaravgift och att den
andra hälften skall tas ut som en egenavgift. Den
skall betalas av den anställde och vara avdragsgill.
Den sammanlagda pensionsavgiften är 18,5 %.
Meningen är att den anställdes lön, eftersom
arbetsgivaren får sin avgift sänkt med hälften, skall
höjas med samma belopp.
Många av remissinstanserna är negativa till den här
uppdelningen mellan arbetsgivaravgifter och
egenavgifter. Man befarar att växlingen kommer att
leda till komplikationer. Många remissinstanser
befarar också att växlingen inte kommer att ske för
alla löntagare. Något bindande löfte har inte heller
arbetsgivarna gett.
Även om det i propositionen framhålls att
representanter för arbetsgivarna har förklarat sig
beredda att bidra till en uppgörelse som innebär att
alla löntagare skall ges kompensation för
egenavgiften finns det hos de fackliga
organisationerna en stor tveksamhet, både till
egenavgifter som finanseringskälla och till
växlingen från arbetsgivaravgifter.
Även Pensionsarbetsgruppen säger i sitt
betänkande att växlingen är förenad med
komplikationer.
Flera remissinstanser påtalade också att om en
avgiftsväxling skall ske så skall det vara vid ett enda
tillfälle.
Regeringen och Pensionsarbetsgruppen menar att
det finns skäl att visa fram kostnaderna för det
inkomstskydd som det offentliga pensionssystemet
ger. Även om dagens arbetsgivaravgifter
finansieras ur löneutrymmet så saknas en direkt
koppling mellan förmåner och avgifter.
Både skatteutskottet och finansutskottet har i sina
yttranden tagit upp problemet med
avgiftsväxlingen.
Skatteutskottet säger att avgiftsväxlingen kommer
att medföra att underlaget för olika avgifter
kommer att öka. Det gäller inte bara
arbetstagarnas egenavgifter till pensionssystemet,
till sjukpenning och arbetslöshetsförsäkring utan
också avgifter till daghem m.m. om de beräknas
med hänsyn till bruttolön.
Finansutskottet framför liknande synpunkter och
anser därför att om en avgiftsväxling skall ske bör
den ske i ett steg vid samma tidpunkt för hela
arbetsmarknaden och att den bör hållas isär från
vanliga löneförhandlingar.
Det finns flera än arbetsgivare och arbetstagare
som berörs av följderna av en avgiftsväxling, t.ex.
de som har olika skadeersättningar eller andra
ersättningar som har fastställts med hänsyn till
tidigare lön. Det kan gälla ersättningar som betalas
ut från staten, som arbetsskadeersättning eller från
försäkringsbolag.
Socialförsäkringsutskottet påtalar i betänkandet att
de många komplikationer som är förenade med
avgiftsväxlingen har blivit fullt tydliga i ett sent
skede i arbetet med ålderspensionsreformen.
Vi anser därför att det är olyckligt om bindningar
som skett under stark tidspress för hur dessa
problem skall lösas, skall bli styrande för en så stor
och viktig fråga som avgiftsväxlingen. Det är helt
nödvändigt att den här mycket viktiga frågan
bereds vidare.
Frågan behöver diskuteras mycket grundligt både
mellan de partier som står bakom uppgörelsen och
mellan arbetsmarknadens parter. Frågan om den
fortsatta finansiseringen av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen
hänger mycket nära ihop med frågan om hur
ålderspensionsavgiften skall tas ut.
Ytterligare viktiga frågor som
Genomförandegruppen bör bereda är:
lagregleringen av förändringarna i
pensionssystemet,
avtalspensionernas förhållande till
garantipensionen,
utformningen av spärregeln för uttag av pension
före 65 års ålder,
regler för kapitalförvaltning inom
premiereservsystemet samt
omföring av avgifter och betalningsansvar mellan
ålderspensionssystemet, respektive statsbudget och
andra socialförsäkringssystem.
Frågorna är tekniska och komplicerade.
Förhoppningsvis får socialförsäkringsutskottet
längre tid på sig att behandla
Genomförandegruppens förslag än vad vi har haft
när det gäller Pensionsarbetsgruppens utredning
och regeringens förslag.
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan i betänkande SfU 24 och
avslag på reservationen.
Fru talman! I detta sammanhang skall vi också
behandla socialförsäkringsutskottets betänkande
nr 26, som gäller delpensioner. I förslaget till
reformering av pensionssystemet finns förslag om
bifall till att delpensionen skall avvecklas från år
2000, dvs. samma år som de första
ålderspensionerna kommer att betalas ut enligt det
nya reformerade pensionssystemet. Då skall inte
heller några nya delpensioner beviljas.
Skälet till att delpensionerna tas bort är att det nya
pensionssystemet anses så flexibelt och medger
individuella lösningar så att behov av ett
delpensionssystem inte längre anses särskilt stort.
I kompletteringspropositionen, eller vårbudgeten
som regeringen föredrar att kalla den, föreslås nu
en försämring av delpensionen. Tredje gången gillt,
kanske man kan säga. Syftet med delpensionen är
att ge de äldre en möjlighet att få en mjuk övergång
från förvärvsarbete till ålderspension. För många är
det också ett sätt att undvika förtidspension.
Regeringen föreslår att arbetstiden får minskas
med högst tio timmar per vecka och att rätten till
delpension skall den försäkrade få först från och
med det år han eller hon fyller 62 år. Ersättningen
skall enligt propositionen vara fortsatt 65 %. De
här förändringarna skall träda i kraft den 1 juli
1994. Samtidigt säger regeringen att den har
ambitionen att successivt höja pensionsåldern i det
nuvarande pensionssystemet till 66 år.
Förslaget kommer nästan innan bläcket har torkat
i Pensionsarbetsgruppens betänkande -- ett
betänkande som är en uppgörelse mellan
regeringspartierna och där man slår fast att
pensionsåldern skall vara 65 år.
I vår motion med anledning av regeringens förslag
säger vi att vi är beredda att, med hänsyn till den
ekonomiska situationen, acceptera vissa
besparingar inom pensionssystemet. Men vi har ett
annat och bättre förslag än regeringen.
Vi är inte beredda att gå med på en höjning av
pensionsåldern till 66 år. Det är 65 år som skall
gälla. Vi vill också hålla åldersgränsen för när man
kan få delpension så låg som det är ekonomiskt
möjligt. Vi föreslår 61 år i stället för 62 år.
För att finansiera vårt förslag är vi beredda att
sänka kompensationsnivån från 65 till 55 %.
Arbetstiden får minska med högst tio timmar. När
det gäller övergångsbestämmelser så föreslår vi att
för att man skall få delpension enligt nuvarande
regler skall ansökan vara gjord före den 1 juli 1994,
dvs. i år, och man skall börja ta ut delpensionen
1994. Om detta är vi överens i utskottet.
Fru talman! Vi har gjort en försämring något
mindre försämrad. Vi socialdemokrater har
medverkat till en försämring av delpensionen,
eftersom vi såg det som mycket viktigt och
angeläget att behålla 65 år som pensionsålder. Jag
yrkar därför bifall till utskottets hemställan.