Fru talman! ATP-lagstiftningen är i år 35 år
gammal. Pensionsbeslutet togs, som bekant, under
svår oenighet med en majoritet i riksdagen som
byggde på en mans nedlagda röst. Då som nu var
pensionsbeslutet ett principbeslut. Det slutliga
utformningen skulle regeringen återkomma med
senare.
Redan 1958 års proposition, som avslogs,
uppvisade stora avvikelser från de Åkessonska och
Eckerbergska utredningarna, framför allt vad
gällde intjänandereglerna. 15/30-årsreglerna
introducerades mycket sent -- efter
folkomröstningen -- i en pensionsberedning med
medverkan av bl.a. Otto Nordenskiöld.
När man nu i efterhand läser de två
propositionerna, från 1958 och 1959, slås man av
den totala bristen på analys av de ändrade
intjänandereglerna och av de ekonomiska
aspekterna över huvud taget. Det fanns inte mycket
av analyser av ATP-systemets långsiktiga
hållbarhet.
Berith Eriksson framför nu motsvarande kritik mot
oss. Jag har jämfört de olika texterna. Man skall
inte berömma sig själv, men vi har i alla försökt att
göra mer av grundliga analyser. Men det är mycket
svårt att föra en diskussion när de verkligheter som
vi beskriver är så olika att man knappast tror att
man talar om samma sak.
Varför börjar jag egentligen med en sådan här
historisk betraktelse? Den har viss betydelse för
hur vi bedömer dagens förslag. För det första är det
väsentligt när man fattar sådana här långsiktiga
beslut att man vinnlägger sig om noggranna
överväganden om systemets möjligheter att stå
emot påfrestningar. Sådana överväganden måste vi
också göra i dag. För det andra är det omöjligt att
fatta långsiktigt hållbara pensionsbeslut utan en
betydande majoritet i riksdagen. Jag tror att
pensionsbeslut i stort sett måste bygga på
konsensus.
Det har sagts -- och den utsagan höll också på att
flyta in i utredningen -- att ATP-systemets
ekonomiska bräcklighet aldrig uppmärksammades
när beslutet togs. Detta är fel. Mitt parti varnade
faktiskt för de framtida ekonomiska problemen.
Herr Cassel uppehöll sig i riksdagens
pensionsdebatt vid de problem av ekonomisk natur
som ATP-systemet skulle ge upphov till. Varningar
fanns. Jag säger inte detta för att briljera med mitt
partis klokskap utan därför att jag tror att vi måste
visa lyhördhet även för kritik. Jag har försökt att
lyssna till de konstruktiva förslag som har framförts
i motioner som behandlats i utskottet.
Med en sådan inställning kan vi ta itu med
svårigheterna, och jag hoppas att vi i framtiden
alltid skall göra det tidigt och inte på ett sent
stadium. Problemen i dag har fördjupats genom att
insikten om att allt inte stod rätt till med ATP-
systemet har tagit lång tid att växa fram, och de som
reserverat sig mot dagens utskottsbetänkande har
ännu inte skaffat sig en realistisk bild av nuvarande
ATP-systems brister. Jag tycker inte att jag behöver
säga mer.
ATP-systemet har en inbyggd ekonomisk
bräcklighet. Den har förvärrats genom åren.
Följande faktorer har bidragit till detta.
Först och främst byggde systemet på hög tillväxt.
Man lovade höga ingångspensioner. Med hög
tillväxt skulle nämligen pensionerna skriva ned sig
själva, eftersom de skulle räknas upp enbart med
prisindex. Det var meningen att 80--90-åringar
endast skulle ha 30 % av sin lön under de 15 bästa
åren. Med låg tillväxt blev utvecklingen den
motsatta.
Den faktiska och formella pensionsåldern
ändrades -- 67 år blev 65 år. Men i realiteten är den
faktiska pensionsåldern i dag 59 år. Det håller inte
ekonomiskt. Förtidspensionskostnaderna har
exploderat. Här måste ett mycket stort antal
åtgärder vidtas. Vi blir i genomsnitt mycket äldre
och vi studerar längre. Då krävs det också att vi
arbetar något längre upp i åldrarna. Leif Bergdahl
har tyvärr inget förstått. Det är det enda som jag
kan konstatera efter hans anförande.
När änkepensioneringen i princip avskaffades 1988
ansåg jag att förslaget var för långtgående och inte
alls tillräckligt. Vi var tvungna att göra någonting
för att skapa tilltro till en långsiktig, väl genomtänkt
och rättvis omvandling av ATP-systemet. Jag tog
upp några grundprinciper.
För det första att rättsförluster för intjänade
pensionsrättigheter skulle undvikas.
För det andra att medborgarna skulle ges
möjligheter att bygga upp ett eget pensionssystem
och efterlevandeskydd.
För det tredje att förmåner som inte motsvaras av
de från början stipulerade intjänandereglerna
avförs från systemet. Det gäller s.k. fripassagerare,
där motivet ofta var arbetsmarknadsskäl.
För det fjärde att möjligheterna att återföra
pensionsåldern till den i ATP-systemet
ursprungliga övervägs, allra helst som den
genomsnittliga livslängden ökar. Givetvis bör
konstruktionen kunna göras flexibel. Människor är
olika, och det skall man ta hänsyn till.
Vi har bundit oss vid att den formella
pensionsåldern skall vara 65 år. Det står i avtalet,
och avtal skall hållas. Jag tror att detta egentligen
inte spelar någon större roll i dag och inte heller i
det nya systemet. Vi måste se på den faktiska
pensionsrätten, och den skall jag återkomma till.
När det först gäller rättsförlusterna i det nya
pensionssystemet har det rått enighet över
partigränserna om att vi så långt möjligt skall
minimera rättsförluster. I dagens ekonomiska
situation är detta inte lätt. Långa övergångstider
leder till tröghet och högre kostnader. Vi har valt en
tjugoårig -- egentligen tjugofemårig -- övergångstid
för åldersgruppen 40--60 år. Personer över 60 år
omfattas enbart av det gamla systemet, och
personer under 40 år omfattas enbart av det nya
systemet.
De yngsta generationerna -- personer under 40 år --
får sina pensionsinsättningar översatta till det nya
systemet. Vi har vinnlagt oss om att på det mest
korrekta sättet göra en omräkning från det gamla
systemet till det nya.
Det finns några -- som jag ser det -- beklagliga
undantag beroende på tekniska problem. Det
gäller de pensionsinsatser som studiebidragen skall
ge för universitetsstuderande. Vi har inte mäktat
att hitta någon väg att lösa den frågan. I utskottet
sade vi att vi skall se på frågan en gång till.
Detsamma gäller kompensationen nära
pensionstaket.
Rent principiellt anser jag att det inte skall finnas
någon pensionsrätt för studiebidrag. Den principen
är fel. Det är lön som skall ge pension. Yrken som
fordrar långa studier skall ge en god lön, och det
innebär kompensation för studieåren.
Politik består av kompromisser och av att man skall
se på hur förhållandena är i dag. Lönenivån är
väldigt sammanpressad. Därför är kompromissen
inte särskilt svår att bära för mig. Men jag vill ändå
ha detta sagt.
För övergångsgenerationen har vi infört en
tjugondedelsinfasning som leder till en mjuk
övergång till det nya systemet. En brist är måhända
att metoden leder till administrationsproblem. Men
de bör kunna klaras. Ytterligare: Det finns en regel
som gör att ingen skall få sämre pension än han eller
hon skulle ha erhållit 1995 med beaktande av
intjänandeår. Den pesnion som skulle ha gällt med
1995 års regler räknas fram till pensionsdagen och
jämförs med den då intjänande pensionen efter de
nya och gamla reglerna sammantaget. Man får det
som ger det bästa resultatet. På så sätt undviks
retroaktiva effekter.
En annan form -- som jag vill kalla för oäkta
retroaktivitet -- har ofta påtalats i debatten. Den
kan vi inte göra någonting åt. Resonemangen
brukar lyda så här: Hade jag vetat att
pensionssystemet skulle ändras, hade jag aldrig
studerat. Jag hade aldrig forskarutbildat mig och
jag hade aldrig skaffat mig barn, eftersom jag då
genom mitt val hade gått miste om inkomstår.
Argumentet mot detta är att ingen av oss kan
planera med säkerhet eller utan risk. Vad vi har
tjänat in skall ingen kunna ta ifrån oss i en rättsstat,
men det som i efterhand tycks vara felaktiga val på
grund av osäkerhet går inte att rätta till med
retroaktivitetsregler. Det skulle föra för långt.
Det nya systemet bygger på livsinkomstprincipen
och det är försäkringsmässigt uppbyggt. Det
innebär att vi har frångått det uttalande som fanns i
1959 års proposition ''att sambandet mellan avgifter
och förmåner inte skall vara rigoröst''.
Huvudregeln för oss har varit att det skall finnas ett
fast samband mellan avgifter och framtida
förmåner. På så sätt blir pensionsavgiften, vare sig
den betalas som egenavgift eller arbetsgivaravgift,
en försäkringsavgift, inte en skatt. Sambandet
mellan avgifter och pension måste göras tydligt.
Det sker genom att den enskilde varje år får ett
pensionsbesked på vilket det anges vilken avgift
som har betalats in, hur stora de tidigare inbetalda
avgifterna är, hur de fördelar sig mellan
fördelnings- och premiereservsystemet, hur
avgifterna har vuxit eller minskat på grund av dåliga
tider och hur stor en framtida pension kan tänkas
bli om lönen är densamma fram till 61, 65 eller 70
år. På det här sättet får den enskilde och hushållen
ett ''planeringsunderlag'' för annat sparande, andra
försäkringsanordningar etc. Det har sagts att den
svenska modellen har kännetecknats av att
hushållens inkomster ''socialiserats'' mycket mer än
näringslivets inkomster. Nu återger vi hushållen
möjligheten och förmågan att planera.
Eftersom systemet är försäkringsmässigt blir
pensionen avhängig av hur den återstående
livslängden efter 65 år utvecklas. På så sätt blir
systemet stabilt.
Den kanske mest radikala nyheten i förslaget är att
systemet är avgiftsbaserat, inte förmånsbaserat.
Vad menar jag med det? Jo, de samlade avgifterna
och deras tillväxt bestämmer pensionen, inte
slutlönen. Det är därför som det är så viktigt att
hushållen får täta pensionsbesked så att de kan
trygga vad de anser vara en god pensionsnivå.
Ett avgiftsfinansierat system skapar
samhällsekonomisk balans. RFV behöver inte vart
femte år räkna efter hur mycket avgifterna skall
höjas. Om det går bra för Sverige, går det bra för
pensionssparandet -- om inte, går det sämre.
Därför kommer vi att anstränga oss ännu mera för
att det skall gå bra för Sverige.
Fortfarande är systemet ett fördelningssystem till
89 % och ett premiereservsystem till ca 11 %.
Varför? Jo, 1959 års beslut och nuvarande stora
statsskuld har gjort det omöjligt att omvandla
systemet till ett fullödigt premiereservsystem, om
man så skulle önska. Jag tror att en blandning av
principerna är bäst. Naturligtvis hade jag gärna sett
en större premiereservsandel. När det gäller
utrymme i framtiden, får kommande generationer
göra den bedömningen. Systemet är så konstruerat
att det går att göra vissa ändringar.
I Ny demokratis motion önskar man att göra en
snabb omvandling till premireservsystem, om jag
har förstått saken rätt när jag läste motionen -- när
jag hörde Leif Bergdahl förstod jag saken
annorlunda. Detta är inte realistiskt i dagens läge.
Jag yrkar avslag på Ny demokratis motion.
Att helt gå över till enbart grundskydd har också
varit aktuellt i debatten. Mitt parti har ofta
förespråkat detta. Jag kunde ha sympatiserat med
förslaget 1950, men att införa detta i dag hade gjort
att dagens och många framtida kohorter av
pensionärer hade lidit skada av verkligt retroaktiva
effekter. Det bör man undvika så långt möjligt,
eftersom det skulle skapa social oro. Jag tycker att
vi bör fundera över utvecklingen med
superinflation i mellankrigstidens Europa.
Pensionsarbetsgruppen har kritiserats för att det
nya systemet inklusive övergångsanordningar
fortfarande är för dyrt. Inte minst har kritikerna
funnits bland de ekonomer som numera har blivit
så intresserade av socialförsäkringsfrågor. Jag skall
inte nämna några namn, men jag har hört att just
dessa duktiga namnkunniga ekonomer och
debattörer för 1--1,5 år sedan konstaterade att ett
försäkringsmässigt, avgiftsbaserat ATP-system
vore en politisk omöjlighet.
Systemet bygger, precis som jag förutspådde 1988,
på att åtskillnad skall göras mellan det äkta
försäkringssystemet och de intjänanderegler som
har klara sociala motiv. Det äkta
försäkringssystemet lever sitt liv utanför budgeten.
Statsbudgeten och andra försäkringssystem får stå
för de sociala insatserna, kostnaderna, och se till att
periodiseringen blir riktig.
Folkpensionen ersätts med en garantipension, som
dels skall vara beskattningsbar, dels undanröja de
hundraprocentiga marginaleffekter som
låginkomsttagare tidigare har drabbats av. Som
moderat tycker jag att detta faktiskt är ett av de
viktigaste besluten i reformen. Jag tycker att just
låginkomsttagare skall få ha kvar någonting av det
som de har strävat ihop till.
Frågan om förtidspensioner har delvis beaktats av
oss. Vi menar att de måste ligga i ett eget system
men har lämnat de stora avgörandena till den
Albågska utredningen. Vi har också givit en
nådatid genom att låta AP-fonderna betala
förtidspensionerna under 5--7 år för åldersgruppen
58--65 år.
Jag tror att en höjning av den faktiska
pensionsåldern med 2--3 år under denna tid --
genom en rad olika åtgärder -- är helt realistisk. Det
är viktigt att den genomförs.
Få motioner ha väckts, men de har varit
intressanta. Vi har lyssnat på Daniel Tarschys och
på Karin Wegeståhl, och vi har sagt att man måste
se närmare på de problem som de har tagit upp. Det
har varit positivt att ta del av motionerna.
Man kan fråga sig: Har vi löst alla ekonomiska
problem inom pensionssystemet? Realismen
fordrar naturligtvis att jag svarar nej på den frågan.
Om vi får en bra tillväxt de närmaste åren blir
påfrestningarna mycket mindre, eftersom det
gamla ATP-systemet skriver ned sig självt -- allt
enligt konstruktörernas ritningar.
Förtidspensionsproblemet måste lösas;
kostnaderna måste dras ned. Men de måste dras
ned på ett sådant sätt att de som förtidspensionerna
verkligen är gjorda för inte drabbas.
Om vi skulle misslyckas med dessa saker kan inte
hela bördan läggas på dem som har tvingats in i det
gamla ATP-systemet, dvs. halva folket. Bördorna
måste bäras jämnt av alla transfereringssystem.
Men låt mig vara litet optimistisk. Jag erkänner att
en del kostnader som drabbar statsbudgeten är väl
höga. Det låg i kompromissens natur. Men det finns
andra effekter som faktiskt kommer att öka
arbetsviljan och dynamiken. Jag tror att chansen
för att dessa effekter skall göra sig gällande är
större än för de dramatiska dynamiska effekter som
utmålades i samband med skattereformen.
Konjunkturläget, att tiden är den riktiga, inger
tillförsikt. Övergången blir mjukare. Snabba kast,
som inträffade vad gällde ändringen av
skatteavdrag och den indirekta beskattningen, har
effekten att de dödar eller fördröjer de goda
krafterna, det som vi kallar dynamik.
Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på
reservationen och meningsyttringen.
Vad gäller delpensionerna noterar jag bara med
tillfredsställelse att vi äntligen har kommit till en
slutpunkt. Jag yrkar bifall till propositionen och
avslag på meningsyttringen.
Fru talman! Ursäkta att jag talar litet på övertid.
Jag vill faktiskt framföra ett tack till
Pensionsarbetsgruppen. Jag har tvekat inför att
göra det, eftersom det inte är bra om man tror att
etablissemanget sitter och kokar ihop lösningar i
slutna rum.
Men jag skulle vilja säga att vi var väldigt ärliga och
öppna. Jag har aldrig arbetat i en politiskt
sammansatt grupp där vi har varit så civila. Vi har
givit och tagit argument, och vi har försökt att
förstå varandra. Det tycker jag är bra.
Jag tackar våra tjänstemän som har varit fantastiska
och uppoffrat sön- och helgdagar, nätter och jag vet
inte vad. En del av dem är här nu -- tack så mycket!
Jag måste också tacka utskottet. Ni har ytterligare
penetrerat texterna och helt klart visat var det kan
finnas problem. Det måste vi lyssna till även i
fortsättningen. Jag tror att det är så man gör ett bra
arbete.
Till slut ber jag också att få tacka fru talman. Det
är ju sista debatten som jag är uppe i denna säsong.
Jag hoppas att jag återkommer. Jag önskar fru
talman en god sommar.