Herr talman! Jag hade inte tänkt ägna mig mycket
åt det som man kallar resultatet av en arbetsgrupp,
Reformering av det allmänna pensionssystemet.
Men jag kan inte låta bli att gå in på tidigare system
efter de inlägg som gjorts.
ATP-systemet kanske man borde kunna från
grunden innan man hoppar rakt in och fördömer
det. Hur såg det ut innan vi fick ATP-systemet? Det
fanns en ålderspension och det fanns en
behovsprövad förtidspension på grundval av den
ålderspensionen. Det fanns i vissa företag en
företagarpension, inte minst i den stad jag kommer
från, Göteborg, där varven hade en mindre
pension.
De första pensionerna betalades ut 1963. Det var
till dem som var födda 1896. De fick två
tjugondelar. Jag mottog telefonsamtal från
personalkontoren på varven. Man frågade hur stor
pension en namngiven person skulle få. -- Det blir
ju ATP-pension nu. Ja, två tjugondelar. Jag kunde
ju inte räkna ut det direkt om jag inte visste
poängvärdet osv. Då sade de: Men då måste vi ju
reducera den pension som vi ger ut. Den var vid det
tillfället 55 kr i månaden.
Jag tycker att det förtjänar att nämnas hur man
senare har byggt upp detta system. För de första
krävdes det 20 arbetade år. Första gången någon
fick den pensionen var 1979. Sedan ökade man
intjänandetiden med ett år i sänder. De första som
fick pension här i landet där det krävdes 30 år --
man hade tjänat in 30 år och avgifter hade kommit
in -- var de som pensionerades 1989. Under tiden
byggdes dessa fonder upp. Det betalades inte ut
några stora pensioner i början. Det var 30 års
inkörningstid, om jag så får kalla det.
Jag står icke här och dömer ut detta
pensionssystem. Det har varit ett utmärkt
pensionssystem. Fortfarande, som europeisk
politiker, vill jag påstå att jag ber människor att
förklara ATP-systemet ute i Europa, eftersom jag
är ordförande i den sociala kommittén.
Jag har ingenting emot att vi nu skall växla över.
Socialministern och jag har suttit i den tidigare
kommittén, som kanske hade en mer allsidig
sammansättning. Där hade vi experter och vi hade
också representanter från arbetsmarknadens
organisationer, som kunde ge många värdefulla
synpunkter, och som gjorde att vi fick frågan mer
allsidigt belyst redan från början. Om ni hade
tillsatt en kommitté som hade arbetat på det sättet
hade ni kanske inte behövt ha en grupp nu som skall
vara en genomförandegrupp. Då hade man nog
haft frågan mer belyst.
Men jag kan förstå att man i inledningen hade en
mindre grupp, eftersom arbetet skulle gå på ett
halvår. Jag sade vid det tillfället: Ja, ja, vi får se om
det blir ett halvår. Då trodde jag faktiskt inte att det
var ett förslag från socialministern, en tanke på att
det skulle kunna gå på ett halvår, med den
erfarenhet som dock borde ha vunnits i den tidigare
kommittén. Frågorna tog tid att bereda.
Jag vill bara säga att jag är glad över utskottets
bedömningar på två punkter där det sägs att det
skall bli ytterligare översyn. Det måste det ju bli
mot bakgrund av att det skall bli en
genomförandegrupp. Jag är övertygad om att när
genomförandegruppen kommer med sina
synpunkter kan mycket ha förändrats. Men
riktlinjerna ställer jag mig bakom, och det vill jag
ha sagt från denna talarstol.
Jag vill även beröra betänkandet om
delpensionsförsäkringen, SfU26. Jag vänder mig
inte emot förslaget om delpensionen. Eftersom
detta är mitt sista anförande i riksdagen, skulle jag
vilja ge en varning när det gäller
förtidspensioneringen. Den rapport som gjorts av
det arbete som har beställts av
socialförsäkringsutskottet och som Universitet i
Umeå har fått i uppdrag är mycket intressant. Den
finns som en bilaga till betänkandet där man kan ta
del av den.
Det har varit många ändringar i
socialförsäkringssystemet genom drastiska
nedskärningar och snabba beslut som i sig har
medfört att förtidspensionerna bara har ökat. Man
har skapat ett incitamet som gör att
förtidspensionerna ökar. Man tar bort en del
instrument, t.ex. delpensioneringen, vilket har
gjort att förtidspensioneringen är det enda
alternativet.
Med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut i dag,
hur den kommer att se ut i framtiden genom
omstruktureringar, rationaliseringar och ett annat
behov av arbetskraft måste jag uttala den oron att
jag är rädd för att förtidspensioneringen kommer
att öka om man inte tar krafttag för tidig
rehabilitering. Det framförs i betänkandet kritik
över att rehabiliteringen är av för liten omfattning,
att det bara handlar om ett uppdrag mellan
försäkringskassan och arbetsgivaren.
Jag var naturligtvis tveksam till modellen att
ansvaret skulle ligga på arbetsplatsen och att
försäkringskassan skulle skapa resurser för
rehabilitering. Det har inte fungerat i verkligheten,
där det inte är fullt så rosenrött att man bara
behöver skriva ner riktlinjer för att det skall
fungera. Vi är medvetna om, både socialministern
och jag, att rehabiliteringen har stött på ganska
stort motstånd från vissa arbetsgivares sida. Det
finns de som har varit mycket entusiastiska och
ställt upp. Man kanske skulle kunna göra en
utvärdering för att se hur det har gått till på olika
arbetsplatser, och gärna göra de ändringar som
anses nödvändiga. Jag tror att det skulle vara
värdefullt för framtiden. Jag skulle kunna förorda
även lagstiftning därför att det är så oerhört viktigt
för samhället och nationalekonomin att vi icke
förtidspensionerar människor alltför snabbt.
Jag vill bemöta Leif Bergdahl som säger att det är
invandrarna som svarar för den största delen av
förtidspensioneringen. Man konstaterar i
rapporten: ''Det mest förvånande är kanske att det
inte finns någon överrepresentation alls av
invandrare i materialet. I den tidigare studien var
det en kraftig överrisk för invandrare att bli
långtidssjuk och förtidspensionerad, men för
perioden 1986--1992 finns det inte någon effekt av
etnicitet.''
Detta vill jag gärna ha antecknat till protokollet,
eftersom det är så lätt att kasta ur sig klyschor utan
att ha något belägg för det man säger.
Man påpekar att en faktor som har stor betydelse
är sjukskrivningstidens längd. Därför är det
nödvändigt med tidiga insatser innan man blir fast i
ett till stånd som innebär att man känner ensamhet,
osäkerhet att gå tillbaka till arbetet, att tröskeln blir
bara högre och högre. Där borde man ha ett
samspel mellan arbetsgivare och den som är sjuk,
eller personalorganisationer, så att denna person
inte skall känna sig helt bortglömd efter bara en
kort tids sjukdom.
Förtidspensionärerna har i medeltal längre
sjukskrivningsperioder bakom sig än de som
fortfarande är långtidssjukskrivna. Det säger att vi
måste se till att det kommer en ändring tillstånd.
Rehabiliteringsinsatserna sätts in i ett alltför skede.
Jag kan tänka mig att det beror på bristande
resurser. Jag ser att pengarna och
personalresurserna har minskat under den tid som
vi begärt ökad rehabilitering. Det har varit ett
bekymmer för oss i Riksförsäkringsverkets styrelse
när vi sett den trenden.
De förändringar i socialförsäkringssystemet som
genomförts under senare år har om inte förstärkt så
i varje fall visat sig tämligen följsamma till den
aktuella utstötningsprocessen. Det tycker jag att vi
alla som sysslar med socialförsäkringsfrågor skall
känna oss oroade för.
Arbetsmarknadens utveckling i ett långsiktigt och
ett kortsiktigt perspektiv påverkar volymen av
förtidspensionärer. ''De kortsiktiga ändringarna
märks i form av konjunkturvariationer och
förändringar i arbetslöshetens nivå kan också
förstärka effekten av den utveckling som sker över
längre tid. Det har framkommit att arbetslösheten
på kommunal nivå, både sammantaget och
individuellt, påverkar förtidspensionsrisken. Ju
högre arbetslösheten är i en kommun, desto högre
är andelen förtidspensionärer generellt. I vilken
utsträckning den lokala arbetsmarknaden är
differentierad har troligen också betydelse för
andelen förtidspensionärer.
Högarbetslöshetskommuner har ofta ett ensidigt
näringsliv och vid konjunkturnedgång blir det svårt
för sjuka och arbetslösa att finna en annan
sysselsättning.'' Då är det enklaste att ta till
förtidspensioneringen. Och så har man så att säga
blivit av med några problem.
Att detta är svårt är jag medveten om. Jag har
arbetat med rehabilitering mycket länge. Men det
är inte omöjligt om vi skapar resurser, om vi säger
att samhället måste ha råd med en vettig och god
rehabilitering.
''Utvecklingen inom andra delar av
välfärdssystemet kan också komma att öka trycket
mot förtidspensioneringen. En mer restriktiv
arbetslöshetsförsäkring ökar utslagningen och kan
tendera att leda till fler förtidspensionärer bland de
långtidsarbetslösa. En ökad restriktivitet i
sjukförsäkringen har samma tendens.
Försämringarna av delpensioneringen och de
mindre förmånliga reglerna för personer som vill ta
ut sin ålderspension i förtid leder också mot en
ökning av förtidspensionerna. De genomförda och
föreslagna ändringarna i anställningstryggheten
påverkar förtidspensioneringen indirekt främst
genom att det försämrar möjligheterna till
arbetsrehabilitering av arbetshandikappade och
underlättar för företagen att selektivt sortera ut
arbetskraft med bristfälliga kvalifikationer eller
med yrkesskador.
De positiva tecken till en förbättring av
konjunkturläget och en minskning av
arbetslösheten kan å andra sidan underlätta
situationen något.''
Den slutsats man drar är följande: ''En lägre
arbetslöshet sänker tendentiellt andelen nya
förtidspensionärer och underlättar på flera sätt
möjligheterna till en framgångsrik rehabilitering.
Det är en viktig förutsättning för att rehabilitering
skall fungera att individen har en anställning och ett
arbete att rehabiliteras till. När färre personer är
arbetslösa ökar intresset från företag och
myndigheter att anpassa arbetsplatser och
arbetsuppgifter till de anställda som har större eller
mindre arbetshandikapp.''
Jag tycker att detta är något som vi borde beakta i
dag. Det är just nu man skall skapa möjligheterna
för en bättre framtid för landet och för de
arbetslösa.
Innan jag lämnar talarstolen vill jag gärna, i
samband med att delpensionen kommer att på sikt
försvinna, nämna några ord om delpensionens
tillskyndare och konstruktör, socialminister Sven
Aspling. Han var förutseende när det gäller att
skapa möjligheter att undvika den typen av
förtidspensioner som var aktuella vid den
tidpunkten. Det fanns ingen modell för
deltidspensionen. Men den är accepterad i en del
länder. Jag har själv studerat den frågan.
Nästa betänkande som skall debatteras handlar om
tandvården. Den tandvårdsförsäkring som infördes
under socialminister Sven Aspling hjälpte till att
skapa en god tandstatus för de äldre, som fick
möjligheter att gå till tandläkaren, och för de yngre.
Vidare är tandstatusen mycket god bland våra
barn. Det betänkandet skall behandlas senare, och
jag skall inte lägga mig i det.
Jag vill också rikta ett stort tack till min tidigare
kamrat i beredningen där vi diskuterade pensioner.
Jag vill tacka utskottets ordförande, Gullan
Lindblad. Vi har växlat på ordförande- och
viceordförandeposterna. Jag vill tacka de kolleger
jag har haft i socialförsäkringsutskottet för ett fint
kamratskap och ett gott samarbete. Hjärtligt tack!