Fru talman! Eftersom detta är min sista större
debatt här i kammaren, vill jag inleda med att säga
att jag naturligtvis har många positiva minnen från
mina riksdagsår -- då även från
socialförsäkringsutskottet. Jag vill främst nämna
det goda arbetsklimatet. Men vad jag också
kommer att minnas av framför allt det senaste
riksdagsåret är de många dåligt beredda förslag
som har kommit till socialförsäkringsutskottet.
Utskottet har ständigt fått komplettera. Utskottet
har fått göra omskrivningar, förtydliganden och
bordläggningar. Vi har fått lov att skaffa egna
underlag och ibland snicka till egna lösningar. Här
vill jag passa på att uttala min djupa respekt för
utskottskansliets stora kompetens.
Det som är otillfredsställande med en sådan
arbetsordning är att somliga förslag inte leder till
resultat. Det var förmodligen därför som det inte
blev någon ny tandvårdsförsäkring. Det har
resulterat i konstigheter, som man senare har
försökt att eliminera verkningarna av, t.ex.
reduceringen av sjukförsäkringen för långtidssjuka
och olägenheterna med att kunna delta i ideell
verksamhet för förtidspensionärer.
Även det framtida pensionssystem som vi skall
diskutera här i dag är otillfredsställande
ofullständigt enligt vår mening. Förslaget är dåligt
berett och jag tror inte att framtidens
pensionssystem kommer att se ut som det som nu
skissas i betänkandet. Det blir förmodligen inte
tillräckligt med de tre nya utredningar som man nu
planerar att tillsätta. När det dyker upp nya
problem och svårigheter kommer ytterligare
översyn att behövas.
Egenavgifterna, som var en hörnpelare i
överenskommelsen mellan Socialdemokraterna
och de borgerliga partierna i utredningen, sade
Vänsterpartiet blankt nej till, eftersom procentuellt
sett höga avgifter får mycket negativa
marginaleffekter för människor med små
inkomster. Egenavgifterna är enligt olika
uttalanden från Ingvar Carlsson inte längre
aktuella, utan de skall tas ut som
arbetsgivaravgifter. Det här är en av
Vänsterpartiets ståndpunkter.
Socialdemokraternas talesman i ekonomifrågor,
Göran Persson, har samma synsätt. Därtill håller
han med oss om att förslaget är dåligt utrett. Det
något märkliga i det här sammanhanget är att
Göran Persson, enligt en artikel i Svenska
Dagbladet, ändå vill ha kvar en egenavgift på 5 %.
Det vore bra om herrarna kunde bestämma sig.
Jag har läst en annan socialdemokrats debattbok,
Rädda välfärden, av Kjell-Olof Feldt. Där håller
Kjell-Olof Feldt med oss om de oönskade
marginaleffekterna. I boken påtalas också det
orättvisa i att övergå från arbetsgivaravgifter till
avdragsgilla egenavgifter. Det är en åtgärd som har
en omvänd fördelningseffekt som innebär en
förmån för rika höginkomsttagare. Det leder i sin
tur till att kommunernas och landstingens ekonomi
dräneras.
En del hävdar att Kjell-Olof Feldt har fel, att det är
ett nollsummespel, men någon effekt har väl ändå
avdragsgilla avgifter på ekonomin? Det är dessa
avgifter som Vänsterpartiet anser borde utredas
innan ett principbeslut fattas. Avdragsgilla avgifter
i exempelvis socialförsäkringen drabbar ju
kommunerna. Det är ganska självklart, eftersom
kommunerna då får mindre pengar.
De som förordar egenavgifter gör det av två skäl.
De ser dels egenavgifterna som ett led i
systemskiftet -- man skall själv sköta sina
försäkringar -- dels pekar de som förordar
egenavgifter på pedagogiska skäl -- man skall se vad
man betalar för. Den första delen av
argumentationen, den för systemskiftet, är
Vänsterpartiet klar motståndare till. När det gäller
det andra argumentet, att man skall se vart
pengarna går, anser vi, liksom många andra, att
avrapporteringen säkert kan göras på annat sätt.
Det skriver man också i betänkandet.
Även i utskottet har vi tagit upp avgiftsväxlingen
och skatteproblematiken som blir en följd av den.
Utskottet pekar på att saken måste ses över. Det är
väl bra. Men det räcker inte att fatta beslut om att
det skall finnas en skatteväxling om man inte
lämnar tillräckliga öppningar för att det skulle
kunna göras annorlunda.
Vänsterpartiet anser att det förslag som vi nu skall
debattera om och ta ställning till är mer
byråkratiskt än det pensionssystem som vi redan
har. Frågan är om man inte drar på sig svårigheter
i stället för att åtgärda brister. Inga försök har heller
gjorts för att behålla det goda i nuvarande system.
Vi tycker som bekant inte heller att det sätt som
regeringen har hastat fram de här besluten på är
vidare demokratiskt. Alla remissinstanser har
påtalat den korta tid som de har haft till sitt
förfogande. De skulle ha behövt mer tid för att göra
bedömningar av konsekvenserna för sina
medlemmar, exempelvis inom fackförbunden. Jag
anser att hanteringen av förslaget i utskottet, och
att också hasta det igenom vårriksdagen, ger
kritikerna rätt.
Med rätta har utskottet också uttalat sin oro över
de samhällsekonomiska konsekvenser som
regeringens förslag innebär. Vänsterpartiet delar
den oron. Att regeringen och utskottet har fastnat
för livsinkomstprincipen har medfört att det blir ett
snårigt system, eftersom man då måste kompensera
så många omständigheter under intjänandetiden.
Det gäller i dag studier, vård av barn, militärtjänst
och delad pensionsrätt. Under beredningens gång
kommer det säkert att dyka upp flera
omständigheter som man anser måste
kompenseras. Hur blir det t.ex. med vård av
anhörig?
För vart och ett av de här områdena behövs ett eget
regelsystem. Vänsterpartiets alternativ är i det
fallet avgjort mycket enklare. Vi vill ha ett system
som bygger på de 30 bästa intjänandeåren. Vi vill
ha kvar de fördelningseffekter som det nuvarande
ATP-systemet ger. Det skulle vi få på det sättet. Vi
anser att finansieringen skall ske solidariskt och
delas både mellan generationer och mellan
individer. Ett sådant system kan vara
förmånsbaserat och knytas till det
samhällsekonomiska utrymmet. Det kan, liksom
det nu framlagda förslaget, göras följsamt till
samhällsekonomin.
Med en 30-årig intjänandetid behövs inte alla
kompensationsregler för olika grupper. Man har
god tid på sig för att studera, skaffa barn, göra
militärtjänst, vara utomlands ett tag eller kanske
arbeta utanför Europa någon period. 30
intjänandeår kan ge en bra pension att leva på.
Livet skulle med vårt förslag ''räcka till'' även i
pensionshänseende. Dessutom, vilket inte tas upp i
betänkandet, skulle besparingar kunna göras på
den administrativa sidan. I betänkandet skrivs
väldigt litet om den administrativa delen av det nya
pensionssystemet.
Det premiereservsystem som skall införas anser vi
vara enbart av ondo och en del av den nuvarande
regeringens systemskifte. Även ett
premiereservsystem är dyrt att administrera. Det
försäkringsbolag som skall sköta hanteringen
kommer naturligtvis att göra detta mot skälig
ersättning. Troligtvis kommer avgifterna att ligga
på ca 20--25 %. Det kommer då att krävas att man
blir en alert placerare för att inte förlora pengarna
i sin premiereserv, som skall vara en extra trygghet
på gamla dagar.
På detta sätt blir premiereserven en gökunge i en
allmän försäkring. Risken är uppenbar att den kan
tränga ut och ta död på de generella förmånerna i
systemet. Det är i dag svårt att veta hur stora
skillnader det kommer att medföra i
pensionsnivåer, men vi ser en klar risk att goda
placerare och folk med tur kommer att få högre
pension. Man kan då fråga sig om man kan fortsätta
att kalla det här pensionssystemet allmänt.
Bidragsberoendet finns kvar. Regeringen och
utskottet har inte löst problemet för dem som inte
har någon eller mycket liten inkomst, en grupp som
bara blivit större under den här regeringsperioden.
För den gruppen ges inget alternativ till
socialbidrag som försäkring på gamla dagar.
Självklart kommer de flesta fattiga år 2010 likaväl
som nu att vara kvinnor.
Grundpensionen får en så låg nivå att människor
med liten pension kommer att behöva tillskott i
form av socialbidrag. Det problemet finns bl.a. för
stora grupper av invandrare, något som också
utskottet berör i sitt betänkande. Behovet av
bostadsbidrag för att klara hyran kommer att finnas
kvar för stora pensionsgrupper.
En högre grundpension skulle spara in på både
bostadstillägg och socialbidrag. Enligt vårt förslag
skall basbeloppet höjas med en halv procent. På det
sättet skulle stora grupper räddas från att behöva
efterfråga socialbidrag.
Samtidigt med reformeringen av det allmänna
pensionssystemet behandlas i dag förslaget om
försämring av delpensionen. Också det förslaget
kan ge ett negativt utslag för låginkomsttagare,
framför allt kvinnor. Vi kan i dag bara gissa oss till
hur det blir, eftersom det även på den punkten
råder stora oklarheter om hur en förändring slår.
Vad vi vet är att antalet förtidspensionerade har
ökat när man vid tidigare tillfällen har förändrat
delpensionen till det sämre. Vi tycker att det hade
varit rimligt att den arbetsgrupp som ser över
förtidspensioneringen även hade fått i uppdrag att
utreda och lägga fram förslag till hur möjligheten
till delpension skulle kunna införlivas i
pensionsreformen. Det finns en klar koppling
mellan delpension och förtidspension, och det är
därför mycket oklart om den nu väntade
besparingen verkligen blir en besparing i stället för
en övervältring till andra delar av
socialförsäkringssystemet.
Jag ser att min taletid börjar ta slut, fru talman, och
jag vill därför till sist bara göra en reflexion.
Regeringen, som annars är så noga med EU-
anpassningen, har i det här fallet tydligen missat att
göra sina förslag anpassade till EU. Inte heller har
utskottet i sitt betänkande kommenterat våra
motionspåpekanden om delad pensionsrätt och
anpassning till Europaunionen.
Fru talman! Jag får senare komma tillbaka i
repliker. Jag yrkar bifall till vår meningsyttring vid
betänkandet SfU26. För att spara kammarens tid
yrkar jag i vår meningsyttring vid betänkandet
SfU24 endast bifall till hemställan under mom. 1
beträffande avslag på propositionen och förslag om
annan inriktning.