Herr talman! Doris Håvik skall snart lämna
kammaren. Det brukar bli litet trevligare former
där man tackar varandra. Jag skall inte bli alltför
mångordig.
Jag har litet svårt för den typen av argument som
ibland dyker upp mot yngre ledamöter i kammaren,
dvs. det man inte har upplevt själv måste man vara
okunnig om. Därmed borde man inte få yttra sig.
Det var den undertonen som Doris Håvik hade i sin
kommentar till mitt inlägg. Dessutom finns det
alltid den underförstådda uppfattningen att det inte
existerar något alternativ till ATP-systemet.
Oppositionens idé skulle vara att i stället för att ha
ett ATP-system slänga pengarna i sjön och låta dem
försvinna. Det är ett mycket dumt sätt att skriva
historia.
Jag försökte påpeka att det faktiskt fanns en insikt
om de risker som i dag leder till att vi förändrar
ATP-systemet, dvs. demografiska förändringar, en
rejäl sänkning av pensionsåldern och utlovandet av
ofinansierade pensionsrätter. Den diskussionen
fanns redan på 1950-talet. Det socialdemokratiska
förslaget infördes trots dessa varningar.
När jag lyssnar på Doris Håvik framstår det som att
hon inte alls förstår varför det görs förändringar.
Doris Håvik säger att ATP-systemet är ett alldeles
utmärkt system och att det skall snarare byggas
vidare. Varför har vi då denna proposition på
bordet? Menar Doris Håvik att det inte behövs
några förändringar? Är detta något slags
omvändelse under galgen som Doris Håvik
egentligen tycker är felaktig? Jag har tolkat det så
att det är bl.a. den bristande finansieringen av
ATP-systemet som har lett till att vi i dag tvingas
förändra systemet. Delar inte Doris Håvik den
uppfattningen?