Fru talman! Två s-kvinnor från Stockholm be-
sökte i början av december förra året de västsahariska
flyktinglägren i Tindouf. Jag har valt att använda min
tid här i dag till att återge en del av det som kvinnorna
berättade när jag sammanträffade med dem förra
veckan. En av dessa kvinnor arbetade för tio år sedan
med ett projekt i Västsahara och kunde därför göra
vissa jämförelser mellan då och nu.
Det finns fem flyktingläger. De kallas wilayor.
Fyra av dem har namn efter städer i hemlandet Väst-
sahara: Layoun, Smara, Dakhla och Auserd. Det
femte lägret kallas 27 februari-lägret, efter den dag då
exilregeringen bildades.
Avsikten var att invånarna från samma stad skulle
flytta samman i lägren för att organisationen sedan
skulle kunna tas med hem igen efter folkomröstning-
en. I varje wilaya finns sex dairor, en sorts stadsdel-
snämnder. Lägren är väl organiserade, och det var
kvinnorna som skötte dem när männen var ute i kriget
fram till vapenvilan 1991. Kvinnorna i kvinnoorgani-
sationen tar bl.a. ansvar för de äldre och de handikap-
pade.
Under besöket i lägren bodde de svenska kvinnor-
na i Rabuni, som är ett slags reception och administ-
rativt centrum för lägren. I närheten finns en trädgård
som startades då västsaharierna kom till flyktingläg-
ren. Den har länge betraktats som ett mirakel men kan
existera på grund av både ytligare och djupare lig-
gande underjordiska sjöar för bevattning.
Fru talman! Syftet med trädgårdsodlingen var att
ta till vara det traditionella kulturella jordbruket - alla
var inte nomader - att utveckla det och att samla
folket kring detta. Folk från wilayorna får komma dit
och hjälpa till med att röra om i sanden, och i skolor-
na får barnen lära sig en del om jordbruk. Några kan
studera vidare till agronomer.
För tio år sedan blomstrade den här trädgården,
fåglar kvittrade och fjärilar flög omkring bland träd
och odlingar. Morötter, sallad, rödbetor, tomater och
många fler sorters grönsaker frodades, och man häp-
nade och såg detta som ett under, berättade min sa-
geskvinna. Det var grönskande träd och odlingar mitt
i öknen.
Nu fanns inga grönsaker. Trädgården såg förfallen
ut. Orsaken var att någon eller några hjälporganisa-
tioner - jag vill betona att det inte var svenska hjäl-
porganisationer - hade sänt utsäde och frön för vilka
förbrukningsdatumet hade gått ut, och därför hade
ingen gröda kommit upp. Det här är katastrof för
människorna i lägren. Tidigare har framför allt barn
och sjuka kunnat få grönsaker. Nu har en viktig nä-
ringskälla tagits ifrån dem. Kosten är i allmänhet
mycket ensidig, och alla kvinnor i fertil ålder lider av
blodbrist. I samband med många förlossningar måste
man på grund av detta ge blodtransfusion till kvin-
norna.
Fru talman! En tredjedel av Västsahara är befriat
område. Dit blev mina sageskvinnor inbjudna, vilket
de betraktade som en ynnest. Framkomna dit, till
Tifariti, fick de se att landet börjat bebyggas. Med
hjälp av sponsring från Navarra i Spanien höll man på
att bygga ett sjukhus. Utrustning av sjukhuset pågick
för fullt. Långtradare fanns på plats med kuvöser
m.m. Två mammor med nyförlösta barn träffade de
också. Projektet andades optimism och framtidstro,
berättade de.
För dem var det ett stort ögonblick att få uppleva
detta samhällsbygge. Då gick västsaharierna och
väntade på Kofi Annans rapport. Man hade börjat
bygga upp infrastrukturen inför en inflyttning. Man
ville att vissa viktiga institutioner skulle finnas för att
samhället skulle kunna fungera när människorna från
lägren flyttade dit. Mina sageskvinnor kände att väst-
saharierna genom att visa detta ville förmedla till
omvärlden hur läget är i dag, att kraften och viljan till
återuppbyggnad finns.
Fru talman! En glädjande nyhet är att exilrege-
ringen har en kvinnlig minister som basar för kultur
och idrott. Hon har också besökt Sverige. Hon vill att
västsahariernas historia berättas och skrivs ned, att
det nationella arvet bevaras och att den västsahariska
traditionen presenteras. Kulturen kan fungera som en
brygga mellan nationerna.
1999 upptäcktes gamla klippmålningar nära Tifa-
riti. De är målade på klipporna under utskjutande
klipputsprång, men väder och vind tär hårt på dem.
De är mycket värdefulla och borde skyddas och beva-
ras. I ett av lägren har man uppfört ett museum där
västsahariernas historia finns beskriven på stora
skärmar med ett stort bildmaterial.
Fru talman! När min sageskvinna besökte Västsa-
hara och det befriade området för tio år sedan var
vapenvilan ännu inte ett faktum, och hon fick då se
militärförläggningarna och hur soldaterna övade. Den
här gången låg tonvikten på framtiden hos de männi-
skor som hon talade med. Men de uttryckte också en
stark oro inför framtiden och möjligheten till en folk-
omröstning.
Det är mycket trafik mellan det befriade området
och lägren. Som jag sade har västsaharierna fått hjälp
med att bygga institutioner, bl.a. ett sjukhus och en
skola. Och man har utvecklat en stor farm med egen
vattenförsörjning. I Tifariti vill också de flesta sahari-
erna i lägren rösta i en kommande folkomröstning,
och man har en viss planering för detta. En av FN:s
övervakningsstationer ligger i närheten, och man har
mycket kontakt med dem.
Fru talman! Det är viktigt att vi och den svenska
regeringen sätter hård politisk press på Marocko och
att regeringen driver frågan inom EU, så att Marocko
accepterar en folkomröstning om Västsahara. Arbetet
med att identifiera röstberättigade har dragit ut på
tiden. Många har överklagat, och resultatet är att
nästan allt identifieringsarbete måste göras om. Än en
gång har tidpunkten för folkomröstningen skjutits på
framtiden. Det finns ett starkt engagemang i Sverige
för Västsahara, och det är viktigt att vi även i fortsätt-
ningen, på sätt som FN:s generalsekreterare bedömer
lämpligt, bidrar till att omröstningen kan ske under
demokratiska och öppna former.
Förhoppningarna och förväntningarna på och
tilltron till Sverige är stora i Västsahara. Vi får inte
svika dessa människor. Tack!