Fru talman! Lars Ohly kommer att tala om EU se-
nare.
I vår riksdag har vi en debatt om utrikespolitik
och en annan debatt om mänskliga rättigheter. Men
man kan inte tala om det ena utan att beröra det and-
ra. Man kan inte heller tala om utrikespolitik och
mänskliga rättigheter utan att beröra historien.
Den amerikanska självständighetsförklaringen och
därefter den franska revolutionen var först med att
proklamera de mänskliga rättigheterna. De sades
gälla för alla människor. Men det fanns undantag. De
mänskliga rättigheterna gällde inte för kolonialfolken.
De gällde inte för Nordamerikas indianer, som man
utrotade tills det bara fanns en folkspillra kvar att
uppvisa för dagens turister. Slavhandeln över Atlan-
ten och slaveriet i amerikanska Södern kunde också
fortsätta som om inget hänt.
Än i dag brottas det amerikanska samhället med
stora problem som har sina rötter i dessa historiska
förbrytelser. Men länder som deltog i denna verk-
samhet erkänner i dag dessa brott i det förflutna. I
Europa talar man kanske inte så mycket om det. Det
var inte hit slavarna kom. Här tjänade man bara peng-
ar på slavhandeln.
Under 1900-talet fick vi se hur man mitt i hjärtat
av högkulturens Europa kunde utnyttja och spela på
föreställningar om överlägsenhet och styrka för egen
del och förakt för andra folk i politiskt och ekono-
miskt syfte - och i ett fall med rent industriella meto-
der utplåna människor i stor skala, såsom skedde
under Förintelsen. Där utrotades judar, polacker,
romer och homosexuella. Där utplånades nazismens
motståndare såsom stridbara liberaler, socialdemo-
krater och kommunister.
Men Förintelsen var inte det enda folkmordet un-
der 1900-talet. Det första ägde rum i Armenien under
tillblivelsen av dagens Turkiet, då 1-1,5 miljon ar-
menier och över 500 000 syrianer och assyrier mör-
dades. Målet var att utplåna alla armenier, syrianer
och assyrier. Själva begreppet genocide, folkmord,
dyker för första gången upp under dessa händelser
1915. En del lyckades fly till den ryska delen av Ar-
menien - i dag den självständiga staten Armenien.
Endast 70 000 lever kvar i Turkiet, där de fortfarande
utsätts för nationellt och kulturellt förtryck på samma
sätt som kurderna, assyrier-syrianerna och andra
minoriteter.
Jag har talat om flera folkmord och MR-brott,
men den turkiska staten har inte på allvar erkänt sina
historiska förbrytelser. I stället har förtrycket av mi-
noriteter fortsatt.
Jag anser att det var ett förbiseende att Armenien
inte inbjöds till Förintelsekonferensen. Det hade varit
ett lysande tillfälle för Turkiet att framföra sina ur-
säkter, skapa försoning och understödja progressiva
krafter i Turkiet för att inleda en ny era i Turkiets
historia. Det är dock inte för sent att se till att det sker
i framtiden. Jag välkomnar därför statsministerns
löfte om att det kommer att bli en årligen återkom-
mande konferens om förintelsen av judarna och andra
folkmord. Kunskap om alla folkmord och alla brott
mot mänskligheten är viktig.
Däremot ställer jag mig tveksam till regeringens
politik att strax före Förintelsekonferensen godkänna
Turkiet som kandidatland till EU. Självklart kan man
inte förvänta sig att en stat plötsligt ändrar sin politik
180 grader. Men jag får en stark känsla av att EU:s
regeringar gärna vill se större förändringar än vad
som verkligen inträffat. Vi får inte glömma att Turki-
et är den enda ockupationsmakten i Europa. Man
ockuperar fortfarande en tredjedel av Cyperns territo-
rium. I Izmir pågår rättegångar mot Veli Lök och
medlemmar av Human Rights Foundation - Turkiets
största MR-organisation.
Jag har påpekat att det är viktigt att inte bara stu-
dera grymheter i det förgångna, konstatera deras
omfattning och bli indignerad. Det handlar om att för
framtiden utforska samhälleliga strukturer och meka-
nismer som leder fram till folkmord.
Ur svensk synpunkt är detta särskilt viktigt, efter-
som vi i vår utrikespolitik alltid talat om betydelsen
av ett early warning-system när det gäller svåra kon-
flikter. Vi har diskuterat det när det gällt Rwanda och
Burundi, för att nämna några exempel.
Till Förintelsekonferensen var en rad framträdan-
de personer inbjudna. Dessa rönte stor uppmärksam-
het i medierna. Ur en synvinkel spelade de en viktig
symbolisk roll när det gällde att erinra om Förintel-
sens alla offer och betydelsen av de mänskliga rättig-
heterna. Men man måste samtidigt markera att det
föreligger en skillnad mellan vad som skedde i 40-
talets Europa och vad som sker i dag. Dåtidens lidan-
den ger inte frikort åt dagens politiker.
Den israeliska staten är i dag själv en ockupant.
Det som en dag är tänkt som en självständig pales-
tinsk stat ser på kartan ut som ett gytter av fläckar och
prickar. De palestinska områdena är väl isolerade från
varandra och områdena mellan dem är väl kontrolle-
rade av israeliska myndigheter när det gäller kommu-
nikationer och tillgång till vatten, m.m.
Den israeliska politiken under Ehud Baraks led-
ning har förändrats men är fortfarande oklar. Vi har
sett en del bosättare drivas bort från de områden de
lagt under sig. Samtidigt har Barak godkänt beslut om
andra nya bosättningar.
För några dagar sedan rapporterade Israels infor-
mationscentrum för mänskliga rättigheter i de ocku-
perade områdena att israeliska myndigheter försöker
kringgå det förbud mot tortyr som landets högsta
domstol beslutade om så sent som i september förra
året. Premiärminister Barak har tillsatt en kommitté
som fått till uppgift att undersöka hur man ska finna
en lösning på problemet om hur man på lagligt sätt
ska kunna använda våld vid förhör. Motiveringen till
denna smyglegalisering är krystad. Den handlar om
att den israeliska säkerhetstjänsten fortfarande ska
kunna fortsätta att tortera palestinier som man anser
är misstänkta.
För oss handlar det alltså om att hålla isär respek-
ten för Förintelsens offer och Israels aktuella statsin-
tressen när det gäller palestinierna. Förintelsens alla
offer förtjänar den största respekt. Den israeliska
statens uppträdande i dag förtjänar däremot hård
kritik.
Fru talman! När det gäller statsintressen, folkrätt
och mänskliga rättigheter står vi alla inför en rad
svåra problem. Natos angrepp mot Jugoslavien var ett
brott mot folkrätten. För att förklara sitt ingripande
hänvisade Nato till Jugoslaviens brott mot mänskliga
rättigheter i Kosovo. Vänsterpartiet fördömde bomb-
ningarna av flera skäl. Vi visste vad Milosevic stod
för sedan kriget i Bosnien.
I stället för att man skyddade kosovoalbanernas
mänskliga rättigheter blev de genom bombningarna
värnlösa offer för serbiska terrorförband. Många hade
varnat för detta. Nato måste ha insett faran, men bort-
såg från den. Det som benämnts som en humanitär
intervention ledde till en massiv ökning av antalet
massakrer. Vi frågar oss fortfarande: Var den huma-
nitära interventionen värd det pris som man betalade i
människoliv i Kosovo och Jugoslavien samt ett för-
stört näringsliv i Serbien och Montenegro? Vad är det
man har vunnit?
Förhandlingarna i Rambouillet fördes inte för att
uppnå en överenskommelse utan för att legitimera ett
ingripande. FN:s säkerhetsråd ställdes helt åt sidan.
Säkerhetsrådets permanenta medlemmar tog inte
heller sitt ansvar för att nå en fredlig lösning. Veto-
rätten i säkerhetsrådet är en kvarleva från kalla kri-
gets dagar. I dag är det kalla kriget slut. Nu måste FN
anpassas till ny verklighet.
För några år sedan lades Carlsson-Ramphal-
rapporten fram, som talade om en reformering av FN.
Trots att problemen under senare år ställdes på sin
spets har debatten kring FN-systemets reformering
blivit alltmer lågmäld.
Vi måste börja diskutera dessa frågor igen, och
kanske ännu mer konkret än tidigare. Vem ska be-
stämma om vålds användning i konflikter? Hur ska
vetorätten se ut? Ska den över huvud taget finnas?
Ska USA som den enda kvarvarande supermakten
kunna sätta sig över FN-systemet? Jag har inga svar
på alla dessa svåra frågor, men jag skulle vilja se en
livligare diskussion kring dem.
Fru talman! Utvecklingen i Tjetjenien är en källa
till stark oro, och Rysslands krig mot Tjetjenien
måste starkt fördömas. Detta är inte kamp mot terro-
rism. Det handlar om storrysk chauvinism och är ett
sätt för premiärminister Putin att erövra president-
posten. Det handlar också om försök för vissa funda-
mentalistiska krafter att få in en fot i Kaukasus. Men
majoriteten tjetjenier bekänner sig inte till någon
islamistisk fundamentalism - de är anhängare av
sufitiska riktningar av islam.
Vad det senare handlar om är vem som ska ha
kontrollen över det oljerika Kaukasus, varav Tjetjeni-
en är en del. Vad betyder oljeledningarna från Kauka-
sus genom Turkiet för Västeuropa och framför allt
USA? Vad betyder oljan för Ryssland?
Kriget i Tjetjenien handlar inte bara om ideologi,
gudstro, islamistisk fanatism, rysk chauvinism och
liknande fenomen. Det handlar också om olja, pengar,
makt och inflytande.
Sverige måste protestera starkt och högljutt mot
det pågående kriget. Ett sätt är att inte genomföra
gemensamma militära övningar med Ryssland så
länge inte Ryssland visat sin vilja till fredsförhand-
lingar.
Sverige måste vara en konsekvent förespråkare
för folkrättens principer, för mänskliga rättigheter och
mot våldsanvändning i konflikter.
Tyvärr har vår röst i världen inte hörts lika tydligt
under senare år. Nu är det dags att tala högt om brott
mot mänskliga rättigheter - även om de sker i vår
närhet. Det är dags att protestera mot en världsord-
ning som innebär den starkes rätt - även om den
starke är USA.