Herr talman! Till att börja med vill jag konstatera
att det är positivt att det råder enighet kring så många
viktiga frågor här i kammaren. Vi kan se en bred
samsyn t.ex. kring frågorna om mänskliga rättigheter;
de frågorna blir också allt viktigare.
Därför är det kanske lite förvånande att Göran
Lennmarker som huvudfråga i sitt anförande just
valde en MR-fråga och försvarade den österrikiska
regeringen.
Låt oss börja med historieskrivningen! Vilka var
det som spräckte koalitionen mellan socialdemokra-
terna och de konservativa? Det var de konservativa
som krävde finansministerposten. Men finansminis-
terposten var ändå inte viktigare än att man redan
efter ett par dagars förhandlingar med Haider gav
finansministerposten till Haiders parti. För oss andra
som såg det från sidan förstärkte det onekligen in-
trycket av att det hela var ett spel från de konservati-
vas sida i Österrike och att de egentligen hela tiden
hade spelat under täcket med Haider. Förhandlingar-
na med Haider gick väldigt snabbt, trots att de kon-
servativa i Österrike fick många varningar. Det var ju
inte en blixt från en klar himmel när EU:s andra fjor-
ton medlemsländer reagerade. Guterres hade ringt
flera gånger till Schüssel. Han hade varnat honom för
konsekvenserna, och de konservativa i Österrike
valde medvetet isoleringen. Det var viktigare att få
makten. Jag tycker inte att politiker ska bli så hungri-
ga efter makten.
Vilka var då de drivande? Det var faktiskt Göran
Lennmarkers och Bo Lundgrens partikamrater. Det
var Chirac i Frankrike. Det var Aznar i Spanien till-
sammans med den Belgiska regeringen. Varför?
Aznar i Spanien har så nyligen själv fått uppleva en
diktatur och vad en sådan innebär. Frankrike och
Belgien har stora främlingsfientliga partier och var
rädda för att en regeringsmedverkan av Haiders parti i
Österrike skulle legitimera och sprida främlingsfient-
liga partier till fler regeringar i Europa. En av Göran
Lennmarkers partivänner i Europaparlamentet, som
hårt argumenterade för Europaparlamentets resolu-
tion, citerade häromdagen ur partiprogrammet för
FPÖ. Där definierar man fosterland som ett territori-
um, en kultur, en ras.
Observera att vi inte har beslutat om några ge-
mensamma EU-åtgärder eller några sanktioner mot
Österrike. Österrike får naturligtvis välja vilken rege-
ringen man vill. Men vi som tycker att EU inte bara
handlar om gemensam handel utan också om gemen-
samma värderingar vill inte ha samma politiska kon-
takter med politiker från en Haiderregering som vi
har med övriga EU-politiker, eftersom vi inte har
samma förtroende för en regering som styrs av Hai-
der. Har moderaterna ett sådant förtroende? Jag hop-
pas inte det.
Vi kan se att den svenska regeringen i det här av-
seendet har sällskap av regeringar av olika partifärg i
alla andra europeiska länder. Det har redan fått ef-
fekter. Den nya regeringen har tvingats skriva på en
rad försäkringar kring MR-frågorna. Österrike har
världens ögon på sig nu. Och man kommer säkerligen
att föra en acceptabel politik just därför att man står i
strålkastarljuset. De konservativa i EU är drivande.
USA kallar hem sin ambassadör. Sedan gör de svens-
ka moderaterna stödet till Österrikes regering till
huvudfråga i den utrikespolitiska debatten. Jag är
förvånad, för att använda diplomatspråk.
Vilka kontakter hade Göran Lennmarker med
partiet i Österrike? Vilka kontakter hade Bo Lund-
gren med partiet i Österrike? Ni tillhör ändå samma
international. Jag talade med era partikamrater under
förhandlingarna för att försöka övertyga dem om att
avstå. Vad gjorde ni? Föreslog ni att de skulle gå
vidare? Föreslog ni att de skulle avstå? Eller är ni så
utanför den europeiska diskussionen att ni över huvud
taget inte hade kontakt med det österrikiska partiet?
Sedan tycker jag att det är viktigt att framhålla det
som Marianne Andersson också påpekade. När EU
agerar mot Turkiet och mot kandidatländer och när vi
ställer hårda krav på andra länder när det gäller
mänskliga rättigheter är det viktigt att vi kan visa att
vi ställer samma krav inom EU som vi ställer på kan-
didatländer.
Därmed vill jag lämna Österrike och gå över till
en annan av våra diskussionsfrågor: säkerhetspoliti-
ken. Folkpartiet har ju här tagit något av en särställ-
ning med kravet på ett svenskt Natomedlemskap. Jag
förstår dock fortfarande inte riktigt varför. Tror ni att
det skulle öka säkerheten i Sverige? Det skulle det
knappast göra. Tror ni att det skulle öka säkerheten i
vår del av Europa? Det skulle det inte göra. Skulle det
öka Sveriges möjligheter att agera för nedrustning
och kärnvapennedrustning? Nej, tvärtom. Vill Nato
att Sverige söker medlemskap? Vill de andra Na-
toländerna att Sverige söker medlemskap? Det vill de
förmodligen inte. När Lars Leijonborg häromdagen
skrev i en artikel att vi borde söka tillsammans med
Finland ska man komma ihåg att den finska regering-
en och den nyvalda presidenten i Finland, Tarja Ha-
lonen, väldigt tydligt har uttalat sig för en fortsatt
militär alliansfrihet.
Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att al-
liansfriheten är en styrka och inte en belastning. Det
var bl.a. alliansfriheten som gjorde det möjligt för
Carl Bildt och Martti Ahtisaari att göra fredsinsatser
på Balkan. Den bidrar till säkerheten i Nordeuropa,
och den ökar möjligheterna för Sverige att t.ex. agera
aktivt när det gäller kärnvapennedrustningen.
Sedan har vi då frågan om neutraliteten. Jag vill
påminna om att det i utrikesdeklarationen sedan flera
år tillbaka står att vårt land ska kunna vara neutralt.
Är vi militärt alliansfria finns det ju en möjlighet att
vara neutrala. Det är vi själva som väljer. Folkrättsligt
spelar det i och för sig ingen roll om det står där, men
frågan är om vi kommer att utnyttja möjligheten att
vara neutrala om ett grannland, Norge eller Estland,
angrips eller om ett EU-land angrips. Det är inte tro-
ligt. Politiskt är vi ju inte neutrala. Sverige har aldrig
varit värdeneutralt. Olof Palme var väl den siste man
kunde beskylla för att vara värdeneutral. Politiskt är
vi med i en allians, EU. Men i säkerhetspolitiken
måste vi också våga tänka på det otänkbara. Vad
händer om vi mot all förmodan skulle få en stor kon-
flikt i Europa, om europeiska säkerhetsstrukturer och
andra strukturer skulle bryta samman? Då är neutra-
liteten den sista försvarslinjen. Vi påminner om det
otänkbara genom att också påminna om att vi skulle
kunna vara neutrala.
Jag kan försäkra Göran Lennmarker och andra om
att det inte är någon strid om säkerhetspolitiken i den
svenska regeringen. Jag tycker egentligen inte att
diskussionen är så dramatisk. Den förändrar inte så
mycket i sak. Det är också viktigt att komma ihåg att
det inte är en regeringen som med ett pennstreck ska
förändra en säkerhetspolitisk doktrin, utan det ska ske
genom en bred säkerhetspolitisk debatt i riksdagen,
och i sak är den svenska regeringens uppfattning att
vi är militärt alliansfria och så ska förbli. Då finns det
alltid, om det står i stenskrift eller inte, en möjlighet
att också välja neutraliteten.
Men den stora och intressanta diskussionen i dag
handlar egentligen inte om de gamla f.d. invasions-
hoten, om krig i Europa, utan den handlar just om hur
vi ska kunna förhindra att kriser, krig och konflikter
utvecklas, hur vi ska kunna arbeta med att förebygga
kriser och konflikter både i vårt närområde i Europa
och i världen i övrigt.
Här kan vi också se en fantastisk utveckling i EU.
Hela arbetet där med förebyggande åtgärder och
krishantering gör att vi förhoppningsvis ska slippa se
att kriser och krig liknande dem i Kosovo upprepas.
Genom värdegemenskap, genom ett förebyggande
arbete och genom ingripanden både med civila po-
lisinsatser i civila katastrofer och med fredsstyrkor i
militära sammanhang i samarbete med FN kan EU
och Europa bidra till att vi får stabilitet, fred och
säkerhet i vårt närområde och i övriga Europa. Den
diskussion som vi bör fortsätta att föra gäller hur vi
ska kunna fortsätta att utveckla Europa till en fredens
kontinent.
Jag kan här beklaga att inte Miljöpartiet och
Vänstern på samma aktiva sätt vill delta i den debat-
ten. Jag får återkomma till övriga frågor i nästa re-
plik.