Fru talman! För inte så länge sedan deltog vi alla
här i kammaren i en minnesstund för Förintelsens
offer. Tal och musik tvingade mig att tänka på något
som jag hade stött på flera gånger i mitt liv: antisemi-
tismen.
När jag var liten brukade jag, precis som barn
brukar, gömma mig och lyssna på vad de stora sade.
Kanske därför att de inte visste att jag lyssnade fick
jag höra fruktansvärda berättelser. De vardagliga
samtal som jag lyssnade på kretsade kring hemska
ord: pogromer och massmord. Någon talade viskande
om judar mördade av järngardets legionärer och om
människokroppar som hängdes upp på slakthusets
krokar. Min moster, som vara socialarbetare och
jobbade nära fronten, berättade för mamma om en
liten pojke som hon hade hittat, en pojke på två tre år.
Han låg skadad över en hög döda människor någon-
stans i det område som på den tiden kallades Trans-
nistrien.
På gatorna kunde jag höra ett tyskt uttryck som
verkade väldigt konstigt, echte jüdische Seife. Vi
trodde då att det var ett skämt, men det var faktiskt en
produkt: tvål gjord på judiska kroppar.
Detta hände i början av 40-talet under den korta
period då Rumänien var dominerad av järngardet och
senare under den mycket längre perioden när Rumä-
nien var allierat med Nazityskland.
Tio år senare, på 50-talet, rasade antisemitismen
omkring mig på nytt, men då var det inte fascister
som ledde klappjakten på judar. Vi levde då i det
kommunistiska imperiet. Vi visste, men samtidigt
visste vi inte vad som hände runtomkring oss. Ett av
kommunismens starkaste vapen mot människorna var
förvirringen, dimmorna. Vi fick aldrig klarhet över de
händelser som vi själva utsattes för.
Vi visste att folk jagades och fängslades och mör-
dades, men vi visste inte vilka de var och varför man
jagade dem. Vi gissade av vissa namn att det var
judar som förföljdes, men sanningen om 50-talets
grymma och sofistikerade terror mot judarna fick vi
veta mycket senare.
Det var inte sista gången som jag stötte på antise-
mitismen. På våren 1970 när jag var en nyanländ
flykting i Sverige med humanitära skäl - man ville
inte ge mig politisk asyl, för det var inte säkert att
Ceausescu skulle ha tagit livet av mig om jag hade
återvänt - skulle jag lära mig svenska. I klassrummet
träffade jag människor som hade lämnat det kommu-
nistiska Polen på grund av judeförföljelser.
Och mycket senare under mirakelåren 1989 och
1990 när kommunismen äntligen föll av sin egen
svaghet, då kom antisemitismen på nytt i en ännu
vidrigare skepnad. Det var f.d. kommunistiska lakejer
till Ceausescu, f.d. ledare för hemliga polisen Securi-
tate som över en natt upptäckte att de egentligen var
extremnationalister. De började publicera hemska s.k.
dokument om den judiska världskonspirationen.
Varför vill jag berätta om detta? Jo, därför att den
oro som vi lever med i dag på grund av Haiders inträ-
de i den europeiska politiken kan inte förklaras på
annat sätt än genom våra synder när det gäller popu-
lismen. Vi har inte varit tillräckligt aktiva i angrepp
på populismen, och därför inträffar det i dag mycket
allvarliga händelser.
När det gäller populismens och intoleransens po-
litiska läror tycker jag att skillnaderna mot förra sek-
lets våldsideologier är mindre viktiga än de drag som
förenar dem. Sökandet efter den våldsamma konflik-
ten är kärnan i dessa politiska s.k. läror. Viljan och
lusten att finna lovliga mänskliga byten är deras driv-
kraft.
Offren är judar, främlingar, människor av annan
nationalitet eller s.k. klassfiender. Det finns alltid en
grupp som utpekas som den grupp som man får slå
på, först med ord och senare kan det gå mycket läng-
re.
De totalitära ideologierna lever i och genom hatet.
De kan inte rekrytera anhängare om de inte pekar ut
vissa grupper. De kan inte mobilisera ungdomen. De
kan inte förföra mycket unga människor om de inte
klart nämner sina mobbningsobjekt.
Praktiken visar oss att pendlingen mellan klasshat
och rashat inte alls är omöjlig, tvärtom. Titta vad som
hände under hela 90-talet i stora delar av f.d. kom-
munistiska länder!
Så vi tvingas gång på gång att ta upp kampen mot
intoleransen och mot våldets propaganda. Men jag
tror att vi inte gör det tillräckligt mycket för att stoppa
vansinnet.
Vi bör arbeta med mycket tydligare mål och be-
tydligt större envishet. Världssamfundet borde ha
reagerat i tid, i mitten av 80-talet, när kommunisten
Milosevic blev högerextremist.