Herr talman! Murad Artin efterlyste i sitt anföran-
de en fördjupad debatt om FN. Jag ska ägna mitt
anförande åt detta. Men innan jag börjar har jag en
fråga som jag vill ställa till Holger Gustafsson som
företrädare för Kristdemokraterna.
Jag tyckte att de flesta av inläggen som hölls av
oppositionens företrädare var mycket givna i debat-
ten. Men en sak förvånade mig och ett frågetecken
kvarstår. Det är Holger Gustafssons mycket positiva
ansats när det gäller regeringens ställningstagande
gentemot Jörg Haider i Österrike.
En kristdemokrat har KU-anmält utrikesministern
för detta agerande. Jag vill bara fråga Holger Gustafs-
son: Är det Kristdemokraterna som står bakom detta
eller är det Björn von der Esch som enskild ledamot
som har gjort anmälan?
Herr talman! Så till FN. Aldrig förr har kraven
och förväntningarna på FN varit så höga som under
det senaste årtiondet. Frustrationen över att FN inte
förmår lösa all världens konflikter är stor och tar sig
ofta uttryck i starkt kritiska och besvikna frågor och
kommentarer om världsorganisationen.
FN som organisation får bära skulden för att dess
medlemsländer, framför allt de permanenta medlem-
marna i FN:s säkerhetsråd, inte förmår samverka. Hur
ofta har jag inte under de senaste åren mötts av åsik-
ter som: FN är för fattigt och svagt för att klara av att
förhindra krig och skydda kommande generationer
från krigets gissel, som det står i stadgan. En annan
vanlig uppfattning är att FN-stadgan i sig, med sin
betoning på nationell suveränitet, är huvudproblemet.
Dagens krig uppstår ju i huvudsak inom länder. Kan
man hantera det med dagens FN-stadga? Kan man
hantera det inom dagens FN?
Är FN så svagt, fattigt och omodernt som kriti-
kerna anser? Finns det i så fall några möjligheter att
stärka och reformera FN? Är det önskvärt, eller ska
man riva och bygga nytt?
Det är djärva frågor, som sätter saken på sin spets,
och de kräver sina svar.
Vi socialdemokrater har alltid sett FN-arbetet som
en central del av svensk utrikespolitik. Därför vill vi
delta i och stimulera diskussionen om FN:s framtid.
Vi får inte väja undan för de provokativa frågeställ-
ningarna. Utan ifrågasättande, ingen utveckling.
Samtidigt måste vi seriöst analysera varje förslag
och se vart det leder. Det duger inte att bara ägna sig
åt ytligt tyckande. För detta är FN alltför viktigt.
Det är i dag svårt att säga vilken fråga som är den
viktigaste för att FN-stadgans höga principer om fred,
solidaritet och mänsklig värdighet ska kunna uppnås.
Sambanden är mycket komplexa och aktörerna inte
alltid fullt synliga.
Globaliseringen av ekonomierna, regelverket runt
handelsfrågorna och den ekonomiska maktfördel-
ningen i världen får förnyad aktualitet så snart sårbar-
heten i världens ekonomiska system demonstreras.
Ett börsras i ett land kan starta en lavin av kollapsan-
de ekonomier i andra delar av världen. Ekonomisk
krigföring och valutaspekulationer är relativt nya
ingredienser i dagens säkerhetsdebatt, som vi måste
skapa medvetenhet omkring.
När FN bildades för 55 år sedan var kanske upp-
delningen av ansvarsområden mellan säkerhetsrådet å
ena sidan och generalförsamlingen och FN:s olika
specialorgan för utvecklings-, befolknings-, barn-,
kvinno-, miljö- och hälsofrågor å den andra funktio-
nell. I dag blir det emellertid alltmer uppenbart att
dessa frågor svårligen kan skiljas från säkerhetsfrå-
gorna.
Det är likaledes uppenbart att andra former av
konfliktlösning än de konventionellt militära måste
utvecklas för att möta dessa komplexa orsakssam-
manhang. Det måste återspeglas i FN:s arbete att
säkerhetsbegreppet i dag har en helt annan innebörd
än när FN-stadgan skrevs.
Många diskussioner om FN har sin grund i säker-
hetsrådets beslut eller brist på beslut. Säkerhetsrådets
sammansättning och arbetssätt är därför en central
fråga när man diskuterar reformering av FN. Att
dagens säkerhetsråd är behäftat med många brister
håller nog t.o.m. säkerhetsrådsmedlemmarna själva
med om. Det är ändå ett av de områden som är svå-
rast att förändra. Det handlar om att förändra rådande
maktstrukturer, och de som måste göra det är de som
själva har störst makt.
FN:s medlemsländer har ökat i antal under de se-
naste åren, men säkerhetsrådet är i huvudsak en åter-
spegling av de maktförhållanden som rådde när FN
bildades. Det västeuropeiska inflytandet är opropor-
tionerligt stort och andra regioner är underrepresente-
rade. Säkerhetsrådets utvidgning är en demokratifråga
av stor betydelse. Västvärldens synsätt och priorite-
ringar har alltför länge varit de förhärskande, och
många utvecklingsländer anser med rätta att de sak-
nar inflytande.
Det är en farlig utveckling om säkerhetsrådets le-
gitimitet fortsätter att ifrågasättas, eftersom de domi-
nerande västorienterade länderna gärna vill se sig
själva som garanter för en demokratisk utveckling i
världen. Därmed blir deras ovilja att dela makten med
fler för att uppnå en bättre representativitet i rådet
smått absurd. Man kan inte trovärdigt arbeta för de-
mokratiska värden i en odemokratisk organisations-
form. Den insikten måste säkerhetsrådets medlemmar
själva komma fram till. Det går nämligen inte att
genomföra en utökning av säkerhetsrådet mot med-
lemmarnas vilja. En demokratisk kultur måste således
vinna insteg i säkerhetsrådet.
Herr talman! Den svenska regeringen skulle med
fördel kunna initiera en diskussion i EU-kretsen om
att reducera EU-ländernas inflytande i rådet. Jag tror
att det skulle uppfattas som mycket positivt och ge en
skjuts åt förhandlingarna om en utökning. Frågan om
säkerhetsrådets utvidgning hänger intimt samman
med de permanenta medlemmarnas vetorätt. Vetot
har visserligen inte så ofta utlösts efter det kalla kri-
gets slut, men vid ett par tillfällen har det på ett flag-
rant sätt missbrukats. Vid andra tillfällen har risken
för att ett veto skulle föreligga helt förhindrat en
frågas behandling i säkerhetsrådet. Vid två tillfällen
har det varit fråga om Kina, och USA har också vid
flera tillfällen underlåtit att föra upp frågor på dag-
ordningen därför att man har trott att ett veto skulle
föreligga.
Vetomakterna är naturligtvis medvetna om de
stämningar som råder. De har nog försökt att minime-
ra användningen av vetot. Tyvärr har deras vilja att
slippa vara den som utlöser vetot bidragit till att
många frågor inte alls har kommit upp på säkerhets-
rådets dagordning i dag precis som under det kalla
kriget. I korridorkonsultationer har man kommit fram
till att det inte går att enas i en fråga. Det är det dolda
vetot, och det är inte ett dugg bättre än ett öppet veto.
Det innebär att man inte vet vem som filibustrar eller
på vilka grunder det sker. Då är det mycket svårare
att utöva en folklig påtryckning.
Vetots vara eller inte vara är en mycket komplice-
rad fråga. Vetots tillkomst var att skydda stormakter-
na från att konfronteras i en konflikt som kanske var
värre än den som vetot var relaterat till. Men för att
vetot verkligen ska kunna minimeras behövs frivilliga
överenskommelser. Vi behöver en vetofri kultur i
säkerhetsrådet.
Herr talman! På de frågor som jag ställde inled-
ningsvis, om FN var för gammalmodigt, svagt och
fattigt, vill jag svara följande. FN är ekonomiskt svagt
framför allt därför att USA inte betalar sina avgifter,
men FN är en stark organisation med en modern
inriktning på mänskliga rättigheter och dess stadga är
fortfarande aktuell - liksom MR-konventionerna och
den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter.
Sverige är bra för FN. FN är bra för Sverige.