Fru talman! En sådan här dag som i dag när vi
diskuterar utrikespolitik kan man naturligtvis fråga
sig: Vad är utrikespolitikens yttersta syfte? Vad är det
utrikespolitiken strävar efter? Hade det varit en skol-
debatt hade det inte varit någon tvekan om att det var
skolans bästa som vi hade diskuterat. Hade det gällt
försvaret hade det varit på ett annat sätt begränsat.
Utrikespolitiken blir väldigt vid. Jag skulle ändå
vilja koncentrera det hela till att utrikespolitik är att
förhindra krig. Utrikespolitik är att bygga fred, att ge
förutsättningar för att trygga en fredlig värld.
För att nå dithän, för att klara av detta uppdrag
fordras det att bryta ned gränser mellan människor,
folk, länder. Det är ett redskap i byggandet av en
fredlig värld - bryta ned gränser. Därför har jag aldrig
förstått partier och företrädare som för en politik som
är mer isolationistisk och mer för att bygga upp murar
än att bryta ned gränser.
Jag säger detta med personlig erfarenhet. Jag har
kommit till den åldern nu att jag kan blicka tillbaka
några decennier. När jag som född västgöte flyttade
till Östergötland var det inga problem. Det gick
mycket bra. Hade jag varit född ett antal hundra år
tillbaka i tiden hade det varit ett problem. Det var
spänningar mellan östgötar och västgötar. Det går
fortfarande skrönor mellan östgötar och västgötar.
När jag på 50-talet gjorde min första utlandsresa
till Norge var jag tvungen att ha ett pass. Det tycker
vi är absurt i dag. Vi bryter ned gränser. Vi reser till
varandra, vi besöker varandra, vi jobbar i varandras
länder. Det är omöjligt med krig mellan nordiska
länder i dag. I början av 1900-talet var det inte omöj-
ligt med krig mellan Sverige och Norge, det var
mycket nära.
Nu har vi gått vidare. Vi har äntligen blivit med-
lemmar i EU. Folkpartiet har drivit det i många år, i
decennier. Vi är glada att vi äntligen blivit medlem-
mar - för att bryta ned gränser, för att bygga ett fred-
ligt Europa, för att öka förståelsen mellan människor.
Och vi går vidare. Vi önskar få in fler medlem-
mar. Vi tycker att det är en av de viktigaste uppgif-
terna nu när vi går in som ordförande nästa år, 2001,
att utvidgningen fortsätter, att vi skapar de rätta förut-
sättningarna för detta. Bryt ned gränser!
Det finns en yrkesgrupp som har satt det som sitt
emblem: Läkare utan gränser. De vill inte se några
gränser. Humaniteten känner inga gränser. De arbetar
där det är som svårast.
Jag lyssnade till James Orbinski, som höll talet i
Oslo den 10 december förra året när Läkare utan
gränser fick Nobels fredspris. Han sade följande:
"Om konflikter och krig är staternas angelägenheter
så är brotten mot humanitetens lagar, krigsförbrytel-
ser och brott mot mänskligheten inte bara något som
angår oss alla, utan också ett ansvar som bäres av alla
stater." Och han fortsatte så här:
"Humanitära insatser är inte ett redskap för att av-
sluta krig och skapa fred. Det är ett medborgarnas
svar på politikernas misslyckande. Det faktum att det,
i det korta perspektivet, finns behov av humanitära
insatser är i sig bevis för att ett sådant politiskt ansvar
måste tas."
Hans budskap är att politikerna och utrikespoliti-
ken måste skapa sådana förutsättningar att Läkare
utan gränser inte behövs. Det är visionen.
Det är, som det har sagts här tidigare, civilbefolk-
ningen, medborgarna, den lilla enskilda människan
som kommer i kläm i krigssituationer, och krigssitua-
tioner blir det alltmer inom länder. Folkrätten måste
därför lyftas upp, och det har också utrikesministern
gjort i sin deklaration, vilket jag välkomnar. Det är
bra. Vi har haft interpellationsdebatter här på det
temat under årens lopp. Jag har bl.a. interpellerat just
när det gällt frustrationen att FN inte kan ingripa. Jag
har då refererat till Carlsson-Ramphal-rapporten, som
förre statsministern Ingvar Carlsson varit med och
skrivit. Där finns öppningar för att ändra i FN-
stadgan för att ge FN mera kraft. Nu har jag förstått i
diskussionen att det näst intill är omöjligt att ändra i
FN-stadgan, för att man tror att man river upp för
mycket av annat. Man vet inte riktigt var man skulle
hamna i slutändan. Men i vilket fall som helst har
Carlsson-Ramphal-rapporten haft det goda med sig
att den har satt fart på en mycket viktig diskussion.
Man kan inte längre hänvisa till att det är statens inre
angelägenhet hur man behandlar sitt eget folk utan
världssamfundets. Grupper av stater måste ibland
gripa in, som vi har sett i Europa under senare år.
En modern folkrätt måste i högre grad stå på
människornas, medborgarnas sida, inte bara på stater-
nas sida, precis så som James Orbinski framhöll i sitt
tal i Oslo. Läkare utan gränser - politik utan gränser.
Fru talman! Om ett år övertar Sverige ordförande-
skapet för EU. Det innebär många och svåra uppgifter
att ta hand om. Men ordförandeskapet innebär även
chans till profilering och möjlighet att påverka inrikt-
ningen på politiken i EU. För att lyckas med ordför-
andeskapet måste vi vara väl förberedda på vår upp-
gift, sätta upp klara och tydliga mål och ange vad vi
vill uppnå. Jag välkomnar de kontakter som både
statsministern och utrikesministern nu tar med de
olika partierna i Sveriges riksdag för att lägga upp
planer för hur vi ska arbeta med ordförandeskapet
nästa år. Det blir inte bara en regeringens angelägen-
het utan bör på något sätt vara, för att vara helt tydlig,
svenska folkets angelägenhet.
EMU-frågan måste lösas. Här har vi tyvärr tappat
tempo i Sverige, mycket beroende på regeringens
tövande i denna fråga. Vi förstår varför. Man är oense
i regeringen när det gäller det tredje steget i EMU.
Det har förlamat. Det är klart att det hade varit en helt
annan situation för Sverige om vi nu när vi blir ordfö-
rande hade kunnat göra det med full kraft, så att när
finansministrarna ska träffas hade den svenske fi-
nansministern Bosse Ringholm kunnat vara ordföran-
de. Nu får han lämna över klubban till den belgiske
finansministern. Själv får Bosse Ringholm sitta utan-
för dörren och bara gissa vad man diskuterar där inne.
Det är naturligtvis olyckligt.
Jag ser att utrikesministern har publicerat en arti-
kel i Dagens Nyheter av i dag. Så jag ska inte anklaga
utrikesministern, eftersom jag förstår att Anna Lindh
är för att Sverige ska gå med i EMU. Men jag hoppas
att utrikesministern i fortsättningen har större fram-
gång med att övertyga de av sina kolleger i regering-
en som strävar emot. Som sagt, vi tappar tempo i den
frågan och det påverkar vårt ordförandeskap.
Jag har talat mycket om gränser. En gräns som
alltid har oroat mig och som jag fortfarande känner
oro för är om EU sätter upp gränser mot resten av
världen. Det får inte bli en Fästning Europa. EU
måste föra en generös, genomtänkt, solidarisk asyl-
politik och en framsynt biståndspolitik. I det sam-
manhanget har jag också lite kritik mot regeringen.
Enligt min och Folkpartiets mening har EU fortfa-
rande alltför mycket kontakt med sina gamla koloni-
ala vänner. Det ska vara fattigdomskriteriet som av-
gör vilka länder som EU ska arbeta med, inte vilka
historiska band det finns. Den kretsen måste alltså
utvidgas.
Sedan har vi i Sverige också tappat tempo i bi-
ståndspolitiken, som jag ser som en investering i
framtiden i en fredlig värld. Tillsammans med Väns-
terpartiet och Miljöpartiet har regeringen kraftigt
sänkt biståndet. För tre decennier sedan fattade riks-
dagen ett beslut om att 1 % av bruttonationalproduk-
ten skulle gå till bistånd. Detta har tyvärr den social-
demokratiska regeringen svikit. Med den ökningstakt
som man nu har i biståndet skulle det ta 40 år innan vi
är där.
Folkpartiet har lagt fram ett förslag för riksdagen
att man ska vara tillbaka till enprocentsmålet minst
inom en tioårsperiod. Det tycker vi borde vara rim-
ligt, och det har vi också lagt fram budgetförslag om.
När det gäller säkerhetspolitiken vill jag citera det
som Sverker Åström skrev i gårdagens Dagens Ny-
heter. Han skrev så här: "Det är uteslutet att regering-
en i utrikesdebatten den 9 februari skulle inskränka
sig till att mekaniskt upprepa formeln från 1992,
vilken var anpassad efter det kalla kriget och som nu
är hopplöst förlegad." Och vad gör utrikesministern?
Jo, just detta, dvs. upprepar den gamla formeln.
Jag vill ställa en fråga till utrikesministern. Det
har tidigare sagts att vice statsministern näst intill har
bejakat Sverker Åströms uttalande. Vad säger utri-
kesministern? Är det inte dags för en omformulering?
Vi har lämnat begreppet neutralitet bakom oss.
Sverige ingår ju i en mängd allianser. Folkpartiet vill
gå ytterligare ett steg. Neutraliteten är passerad och
historisk, men vi ska vara beredda att ingå i allianser.
Det är väl ingen hemlighet att Folkpartiet har fattat
beslut om att stödja ett svenskt medlemskap i Nato.
Nato är den kraft som under sista delen av 1900-
talet har varit aktör och på olika sätt med mycket
offer från USA hjälpt till i Europa. Hur många ameri-
kaner är det inte som har fått sätta livet till för Euro-
pas skull? Nu kommer länderna i Baltikum och Fin-
land att söka medlemskap i Nato. Då är det naturligt
att också Sverige gör det. Det finns andra länder i
Europa som redan har kommit med i Nato, t.ex. Po-
len. Det var ett stort steg för att skapa stabilitet i Eu-
ropa.
Jag skulle vilja att utrikesministern kommenterade
min fråga, dels när det gäller biståndet och den låga
profil som regeringen har därvidlag, dels när det
gäller neutraliteten och hur utrikesministern ser på det
framtida alliansbyggandet i Nato.