Herr talman! Det finns många vackra ord i rege-
ringens deklaration om utrikespolitiken. Målsättning-
arna är fina, och många av formuleringarna är det
väldigt lätt att ställa upp på.
Samtidigt finns det i praktiken en glidning i den
svenska utrikespolitiken. Vi har sett små positionsför-
skjutningar i viktiga frågor som sammantaget ger en
annan bild av svensk utrikespolitik än den som fanns
för 10 eller 15 år sedan.
I flera fall kan dessa positionsförskjutningar
knappast förklaras på något annat sätt än med EU-
medlemskapet. Det märkliga är att varje litet steg i
EU-anpassning tas under starka försäkringar från
regeringen om att ingenting egentligen har förändrats.
Men så småningom blir det nog svårt och kanske
omöjligt för regeringen att påstå att svensk utrikespo-
litik är densamma som den har varit.
Det är naturligtvis så att politiken ska förändras i
takt med verkligheten. Men då är det också viktigt att
man lyckas argumentera för vilken förändrad verklig-
het som man har att ta ställning till och varför föränd-
ringarna i verkligheten har lett till de ställningstagan-
den man har gjort.
Införandet av en militär dimension i den europeis-
ka unionen gör det allt svårare att på sikt tala om
militär alliansfrihet, särskilt med den formulering i
den säkerhetspolitiska doktrinen som gäller sedan
1992 om vår militära alliansfrihet, syftande till att
vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i
vårt närområde.
När Vänsterpartiet påpekade detta efter Kölnmötet
och inför EU-parlamentsvalet i somras påstod rege-
ringsrepresentanter att vi överdrev. Det sker inga
stora förändringar här. Det är inte frågan om att över-
ge den traditionella alliansfrihet och neutralitetspoli-
tik som Sverige har stått för. Nu börjar tydligen rege-
ringsföreträdare själva inse att deras retorik inte rik-
tigt stämmer överens med praktiken. Vice statsmi-
nistern Lena Hjelm-Walléns uttalande om att neutra-
liteten kan tas bort ur doktrinen kommer kanske där-
för inte så överraskande. Den alliansfrihet som rege-
ringen förespråkar har knappast samma innebörd som
vi traditionellt vant oss vid. Snarare handlar det om
att förminska alliansfriheten till att enbart handla om
att Sverige inte ingår i en överenskommelse om öm-
sesidiga försvarsförpliktelser med andra nationer.
Tyvärr har den nya svenska utrikespolitiken också
inslag av undfallenhet mot stormakter. Den svenska
alliansfriheten och neutralitetspolitiken har aldrig
inneburit att Sverige har avstått från att protestera
tydligt. Sverige har aldrig varit likgiltigt inför för-
tryck, inför krig och inför orättvisor i namn av neut-
raliteten - tvärtom. Det är bara moderaterna som
förtalar den svenska neutralitetspolitiken genom att
påstå något sådant. Men när Nato med USA i spetsen
utan folkrättsligt stöd eller FN-mandat påbörjat
bombningarna mot Jugoslavien mumlade regeringen
och talade om att det inte fanns något entydigt stöd i
folkrätten för dessa militära attacker mot civilbefolk-
ningen, men man uttryckte förståelse för dem. Ett
sådant ställningstagande hade inte varit möjligt för 15
år sedan.
Marianne Andersson frågade vad Vänsterpartiets
alternativ var. Vi tycker det för väldigt långt om man
accepterar att ett antal stater, en militär allians eller en
supermakt tar sig rätten att använda våld i en natio-
nell konflikt. Tycker Marianne Andersson att det är
rimligt att vi nu förespråkar en militär intervention i
Ryssland, som faktiskt håller på att kriga på samma
nesliga och skändliga sätt som Milosevic gjorde i
Kosovo? Är det rimligt att svenska soldater skulle ha
deltagit? Det borde vara en naturlig följd av Marianne
Anderssons resonemang. Skulle Marianne Andersson
och Centerpartiet ha förespråkat att en svensk militär
kontingent skulle ha skickats för att delta i attackerna
mot Jugoslavien?
Jag är glad över de klara ställningstaganden som
deklarationen innehåller vad det gäller Rysslands
överfall på befolkningen i Tjetjenien. Jag hoppas att
det också leder till handling. Särskilt vill jag framhä-
va det olämpliga i att militärt samöva med en stat som
bedriver ett utrotningskrig.
Indignationen har varit stor över att högerpopu-
listen Jörg Haider har varit med och bildat regering i
Österrike. Det finns få som kan säga med samma
självklarhet att de tillhör Jörg Haiders största politis-
ka fiender som jag kan göra. Jörg Haider står t.ex. för
förbudet av kommunistpartiet i Österrike som en del.
Det är naturligtvis en skam och en mörkrets dag i
Europa när hans främlingsfientliga parti tar del av
regeringsmakten.
Men när EU börjar uttala sig om regeringsbild-
ningen i ett enskilt land går man väldigt långt. Den
svenska regeringen avbryter kontakter med Österrike
på ministernivå och slår därmed ett ganska svårslaget
rekord i ogenomtänkt handlande. Menar regeringen
att EU ska lägga sig i regeringsbildningen i ett enskilt
land? Menar man allvar med att man inte ska ha någ-
ra kontakter med Österrike på ministernivå borde
också det rimliga förhållningssättet vara att man ifrå-
gasätter den utbildning av österrikiska stridspiloter
som försiggår i Sverige eller det samarbete som syftar
till att sälja JAS till Österrike. Björn von Sydow får
inte skaka hand med sin österrikiske försvarsminis-
terkollega, men sälja JAS går bra.
När Göran Persson i lördags kommenterade Sve-
riges eget ansvar och regeringens eget ansvar för
rasismens utbredning sade han att det till viss del
berodde på att Sverige tagit emot för många invandra-
re. Men det är vi, sade han, på väg att rätta till.
Det är en ny strategi som heter duga mot höger-
populisterna, må jag säga. Man slår högerpopulismen
på fingrarna genom att göra som de vill.
Också regeringens helomvändning när det gäller
Turkiets status som kandidatland till EU är ett exem-
pel på att enhetligheten inom EU väger tyngre än
regeringens egen politik. Så sent som i november
ansåg regeringen inte att Turkiet var värdigt att tas
upp i kandidatkretsen, men på en månad skedde tyd-
ligen så avgörande förändringar i Turkiets politik att
det som tidigare hade varit felaktigt plötsligt blev rätt.
Ja, politiken ska förändras i takt med verkligheten.
Men regeringen har misslyckats med att tala om vad
som har gjort svensk neutralitetspolitik omodern,
varför det nu är okej med brott mot folkrätten, på
vilket sätt EU har att göra med regeringsbildningen i
ett medlemsland efter ett demokratiskt val, vilka stora
förbättringar den förtryckta minoriteten i Turkiet har
erhållit eller varför Ny demokratis flyktingpolitik var
fel 1991 men rätt nu. Man måste ha en konsekvens
och en linje i utrikespolitiken, och tyvärr saknas det
många gånger.