Herr talman! Kan vi i början av det nya årtusendet
enas om ett gemensamt och symboliskt nytt initiativ
på området för mänskliga rättigheter? Jag anser att en
lämplig fråga för ett sådant initiativ vore att sätta
stopp för diskrimineringen av kvinnor.
Alla människors lika värde, oberoende av kön, ras
bakgrund eller sexuell läggning, är för de flesta av oss
en självklarhet. Ändå utsätts kvinnor världen över för
svår diskriminering. Många brott mot de mänskliga
rättigheterna är könsspecifika. Kvinnor och flickor
nekas rätten till utbildning och arbete. I vissa länder
nekas kvinnor rösträtt eller rätten att delta i det of-
fentliga livet. Våldtäkt har blivit ett vanligt vapen i
väpnade konflikter för att förödmjuka och tortera
fienden. Tusentals unga flickor könsstympas varje
dag. Handel med kvinnor har blivit en internationellt
organiserad affärsverksamhet. Kvinnor över hela
världen utsätts för grovt våld i hemmet.
Efter FN:s förklaring om de mänskliga rättighe-
terna har det kommit många internationella förkla-
ringar om kvinnors rättigheter. Ungefär 160 länder
har undertecknat konventionen om avskaffande av all
slags diskriminering av kvinnor. Men ändå har sådana
deklarationer ofta inte genomförts. Det gäller också
den deklaration och det handlingsprogram som un-
dertecknades vid den fjärde världskvinnokonferensen
i Beijing 1995. I vissa delar av världen har kvinnor-
nas situation förbättrats avsevärt, men miljontals
kvinnor diskrimineras och utnyttjas fortfarande. EU
har här ett stort ansvar för att främja kvinnors rättig-
heter, inte minst för att försöka se till att alla länder
inte bara ratificerar utan också genomför de viktiga
deklarationerna för mänskliga rättigheter.
Det internationella samfundet inklusive FN, EU
och andra regionala organisationer har ett klart ansvar
att uppmana regeringar att vidta omedelbara åtgärder
mot våld och diskriminering som riktar sig mot kvin-
nor. Europaparlamentet företräder 350 miljoner invå-
nare i demokratiska länder, och vad EU beslutar i
detta avseende är mycket betydelsefullt. Det kan få
väldigt stort inflytande på regeringar som underlåter
att respektera de grundläggande mänskliga rättighe-
terna.
Många av hindren för kvinnors rättigheter beror
på samhället eller på traditioner och religiösa uppfatt-
ningar. Detta gör det visserligen svårare för det inter-
nationella samfundet att vidta åtgärder för att ändra
dessa orättvisor, men det får inte bli en orsak till att
förbli passiv. Och detta gäller särskilt beträffande
kvinnovåldet.
Världsorganisationen mot tortyr kom nyligen med
en rapport som antyder hur omfattande kvinnovåldet
är, och denna rapport bör följas upp med närmare
undersökningar. Vi behöver mer detaljerade uppgifter
om hur diskrimineringen nu går till i olika länder och
världsdelar. När EU tar fram nya initiativ på detta
område måste man ta lärdom av det arbete som redan
lagts ned av medlemsstaterna, internationella organi-
sationer, t.ex. Unifem, och frivilligorganisationer på
området för mänskliga rättigheter.
De allra flesta länder har antagit lagstiftning som
gör kvinnor och män lika inför lagen och som skyd-
dar mot våld. Ändå missar dessa lagar ofta problemet
med våld i hemmet. Många länder, faktiskt också
några europeiska, saknar lagstiftning mot våld i
hemmet när det gäller t.ex. misshandel, våldtäkt och
tvångsäktenskap. Men det allra största problemet med
lagstiftningen är den totala bristen på vilja att tillämpa
de lagar som ändå gäller i många länder världen över.
Det i sin tur legitimerar ju olika typer av våld mot
kvinnor. Länderna uppfyller inte heller sina interna-
tionella förpliktelser, eftersom allt våld mot kvinnor
är ett klart brott mot förklaringen om de mänskliga
rättigheterna och förklaringen om avskaffande av
våld mot kvinnor. Här har EU ett enastående tillfälle
genom att uppmana alla regeringar att utan reserva-
tioner ratificera och genomföra alla viktiga män-
niskorättskonventioner. Det gäller konventionen om
barnets rättigheter, det gäller också konventionen mot
tortyr, och det gäller naturligtvis deklarationen om
avskaffande av våld mot kvinnor.
En annan mycket viktig åtgärd för EU är att driva
en varaktig kampanj genom politisk och diplomatisk
lobbying gentemot tredje land. Om det behövs, och
det gör det faktiskt, måste EU fördöma s.k. förbrytar-
regimer, t.ex. talibanregimen i Afghanistan som ju
verkligen går väldigt illa åt kvinnorna i Afghanistan.
EU bör också kritisera regeringar som är ovilliga att
samarbeta.
Klausuler om mänskliga rättigheter för kvinnor
måste införas i alla avtal som ingås i tredje land. EU
bör också driva en flerårig kampanj om mänskliga
rättigheter för kvinnor, och denna bör synas i unio-
nens externa kontakter. Största möjliga finansiering
måste ges till program som Daphne och Stop som
utformats för att ta itu med sådana problem som dis-
kriminering och kvinnohandel. EU-kommissionen
bör också följa upp detta och lämna detaljerade rap-
porter om resultatet av sådana åtgärder.
EU bör också ställa sig bakom FN:s rekommen-
dationer till regeringar att anta nationella strategier
för att avskaffa kvinnlig könsstympning.
EU-länderna måste kunna ge lämplig rehabilite-
ring och behandling av flickor och kvinnor som köns-
stympats. Här ska EU ha ett bra samarbete med fri-
villigorganisationer och lokala initiativ liksom, natur-
ligtvis, med religiösa ledare som ska ta fram andra
initiationsriter för unga flickor.
Skydd för misshandlade kvinnor som söker asyl i
EU bör också ingå i den gemensamma asylpolitiken.
Invandrarkvinnor, särskilt frånskilda, som riskerar att
utsättas för våld och diskriminering i sina hemländer
bör ges asyl i EU och inte behöva oroa sig för att bli
utvisade.
När EU utvidgas till länderna i Central- och Öst-
europa måste man ge uppmärksamhet åt respekten för
de mänskliga rättigheterna, särskilt när det gäller
kvinnor där.
Full respekt för kvinnors rättigheter, inklusive
kriminalisering av våld i hemmet, måste vara ett
absolut anslutningsvillkor som ska lyftas fram i
medlemskapsförhandlingarna.
Slutligen, herr talman, måste EU självklart sopa
rent framför egen dörr. Våra svenska representanter i
EU måste också bekämpa diskriminering och främja
jämställdhet inom den europeiska unionen och dess
institutioner. Tyvärr är det ju fortfarande så att de
allra flesta tjänsterna på högre nivå i EU, även sådana
politiska poster som särskilda representanter, tillsätts
med män.