Fru talman! Vid millenniets första utrikesdebatt
finns det anledning att göra en kort tillbakablick på
det sekel som vi nyss lämnat bakom oss. Det har varit
det århundrade då demokratin fick sitt stora genom-
brott. Teknikkutvecklingen har fört människan till
månen och kopplat ihop människor från jordens alla
länder i det världsomspännande datanätet Internet.
Men det har också varit ett århundrade där två världs-
krig har ägt rum, där ofattbar ondska tagit sig uttryck
i form av folkmord, massakrer och etnisk rensning.
Måtte 2000-talet bli ett fredens sekel till skillnad från
1900-talet.
För två veckor sedan ägde Stockholms internatio-
nella forum om Förintelsen rum. Konferensen var ett
bidrag till det internationella samarbetet om utbild-
ning, hågkomst och forskning om Förintelsen. Vi får
aldrig glömma, utan vi måste ständigt föra kunskapen
om den mörka tid i allas vår historia och de ideologier
som gjorde den möjlig vidare till nya generationer.
Nyheterna den senaste tiden om nynazister, deras
verksamhet och illdåd fokuserar på kardinalfelet i
svensk nutidshistoria, nämligen att vi aldrig fört in
dessa kunskaper i undervisningen. I Sverige har vi
aldrig undervisat om vårt lands bruna förflutna, vilket
lett till att vi inte förmått sätta saker och ting in i
deras historiska sammanhang. Dagens nazister är
ideologiska och t.o.m. i vissa fall biologiska barnbarn
till 1930-talets nationalsocialister. Vi är ingalunda
ensamma om den bristen. Det mest framträdande
exemplet är Österrike.
Det är hög tid för Sverige som nation att göra upp
med sitt bruna förflutna och dessutom föra in san-
ningen om det förflutna i undervisningen, annars
kommer vi aldrig att kunna bekämpa och besegra
rasism, antisemitism, nazism och intolerans i dagens
samhället. Det är vår förhoppning att konferensen blir
årligen återkommande och då tar upp andra folkmord
och illdåd under 1900-talet, folkmordet på armenier,
kolonialismens offer, kommunismens offer, Kam-
bodja, Rwanda, Bosnien och Kosovo för att nämna
några. Världen måste göra upp med det förflutna för
att kunna gå vidare in i 2000-talet.
Fru talman! Den europeiska unionen är genom
samarbetets bredd, djup och intensitet utan tvivel den
mest kraftfulla politiska och ekonomiska samar-
betsorganisationen i Europa i dag. EU:s grundidé, att
genom ökad integration främja demokrati, välstånd
och stabilitet, utgör ett historiskt bidrag till fredlig
samarbets- och samhällsordning.
Sverige har nu varit medlem av EU i fem år och
övertar ordförandeskapet den 1 januari 2001, dvs.
inom mindre än ett år. Det är en stor utmaning. Cen-
terpartiet är det parti som tidigast drivit kravet på att
regeringen måste ha en nationell strategi för ordfö-
randeperioden och att man måste planera i tid vilka
frågor man ska driva, osv. Regeringens senfärdighet
på denna punkt är ganska oroväckande för svenskt
vidkommande, eftersom Sveriges ställning som en
konstruktiv och aktiv kraft i Europa och globalt
kommer att prövas då. Det är också en unik möjlighet
att förankra EU-arbetet i det svenska samhället, bland
skolor, föreningsliv, idéburna organisationer och
vänorter och som kan fungera som kraftkällor i det
medborgerliga Europasamarbetet. Vi anser att mycket
mer kunde ha gjorts mycket tidigare.
De frågor som vi tycker måste prioriteras nu när
Sverige tar över ordförandeklubban i EU är utvidg-
ningen, institutionella reformer, miljöfrågorna, sys-
selsättningen och jämställdheten.
Utvidgningen av EU till länderna i Central- och
Östeuropa inklusive Baltikum innebär en historisk
möjlighet att medverka till ökad stabilitet och säker-
het på vår kontinent. EU-samarbetet ska utvecklas i
alleuropeisk riktning, och EU ska fungera som en
brobyggare mellan de länder som är med i gemenska-
pen och de som står utanför.
Vi menar att Sverige bör gå i spetsen för att för-
ändra EU:s arbetsformer och institutioner. Närhets-
principen, dvs. principen att besluten ska fattas så
långt ned och så nära medborgarna som möjligt,
måste göras till en bärande och fungerande princip.
Vi menar också att regeringen bör initiera en full-
ständig genomgång av EU:s fördrag för att förenkla
och konsolidera dem och för att klargöra lämpliga
kompetensområden för unionen, för medlemsstaterna
samt för regionala och lokala organ.
Vidare bör Sverige lyfta fram en strategi för hur
en helt ny öppenhetskultur skulle kunna genomsyra
hela EU-systemet. Jag lyssnade på utrikesministern
som talade mycket om detta. Det tycker jag var bra.
När det gäller miljö och hållbar utveckling är det
viktigt att medlemsländerna tar täten och omsätter de
globala miljö- och klimatöverenskommelserna från
Rio och Kyoto i praktisk handling.
Vi menar också att Sverige som ordförande för
EU bör stärka samarbetet på jämställdhetens område.
Fru talman! EU står nu inför ytterligare en stor re-
geringskonferens, IGC 2000, som syftar till att förbe-
reda och rusta EU för utvidgningen. Vikten av att
utfallet av denna regeringskonferens blir lyckosam
tror jag att alla som sätter utvidgningen i första rum-
met är överens om. Det är därför angeläget att kon-
centrera regeringskonferensens agenda till de s.k.
Amsterdamresterna - frågorna om kommissionens
storlek och sammansättning, röstviktningen i minis-
terrådet samt eventuell ökad användning av omröst-
ning med kvalificerad majoritet; detta för att inte
försinka utvidgningsprocessen.
Erfarenhetsmässigt vet vi att det kan ta tid att av-
göra och komma överens om sådana här politiskt
känsliga frågor och att sådant lätt kan dra ut på tiden.
Därför vill jag redan nu betona att det kan vara klokt
att ha en beredskap från svensk sida för att IGC-
frågorna så att säga spiller över på det svenska ord-
förandeskapet och alltså inte kan avslutas som plane-
rat i Nice i december. Jag vill fråga utrikesministern
vilken beredskap regeringen har om det skulle bli en
sådan utveckling att regeringskonferensen drar ut på
tiden.
EU:s agerande i Österrikeaffären har stått i fokus
den senaste veckan. Från Centerpartiets sida har vi
fördömt Haider, hans uttalanden och det han står för;
det är otvetydigt. Det är viktigt med starka reaktioner
för att hävda demokratiska värden och det ger en
stark signal till nya ansökarländer. Jag tänker särskilt
på Turkiet. Nu ser de att respekt för mänskliga rättig-
heter gäller alla länder - även de som är med, alltså
inte bara de som är ansökare - och att det här inte är
Europas sätt att t.ex. särskilja ett muslimskt land, som
Turkiet brukar tycka och framhålla.
Däremot är vi nog ganska tveksamma till EU:s
sätt att redan nu, innan något brott mot EU:s grundlag
har begåtts, blanda sig i ett medlemslands inre ange-
lägenheter så som har skett. Skälet är att det kan vara
kontraproduktivt i den meningen att det spelar Haider
i händerna. Haider är utsedd i demokratiskt val.
Frågan är vad som skulle hända om en rege-
ringskris hade utlösts och nyval måste hållas. Risken
för att Haider skulle ha vunnit detta nyval hade varit
stor, vilket skulle ha lett till att han enligt Österrikes
konstitution hade blivit förbundskansler. Den risken
är något som man måste ha med i den här diskussio-
nen också. När mänskliga rättigheter kränks är det
självklart absolut avgörande att Sverige och EU age-
rar starkt. På den punkten är vi överens.
Jag tänkte också säga något om EMU. Vi har ju
valt att stå utanför EMU från starten. Jag och Center-
partiet tycker att det är bra. De erfarenheter som det
hittills varit möjligt att vinna om Sveriges relation till
EMU visar att ställningstagandet var riktigt. Vi kom-
mer att noga följa utvecklingen av valutaunionen och
pröva giltigheten i argumenten för och mot ett inträ-
de. Vår långsiktiga relation till EMU får värderas
utifrån de erfarenheter som vi vinner.
Förutom utvecklingen inom EMU kommer våra
relationer naturligtvis att påverkas av hur Storbritan-
nien och Danmark agerar samt av hur utvidgnings-
processen i övrigt fortsätter.
Vårt beslut att stå utanför EMU innebär att vi nu
kan följa utvecklingen av valutasamarbetet och dra
slutsatser inför framtiden. Ett eventuellt beslut om ett
svenskt inträde i EMU får inte fattas på lösa grunder.
Att först säga vänta och se och sedan rusa i väg lite
blint tycker vi är lite dumt. Då har vi inte utnyttjat det
handlingsutrymme som vi skaffat oss och framför allt
har vi inte låtit svenska folket få tid att bilda sig en
uppfattning om EMU-projektet. Ett deltagande i
EMU måste ha en folklig förankring - det är vi all-
deles övertygade om. Svenska folkets åsikt uttryckt i
en folkomröstning måste vara det som avgör om
Sveriges förhållande till EMU ska förändras.
Fru talman! Sverige måste gå i spetsen för en för-
nyad folkrätt, en folkrätt som står på människornas
och de mänskliga rättigheternas sida. Mänskliga rät-
tigheter eller kränkningar av dessa utgör inte enskilda
staters inre angelägenheter. För att förhindra huma-
nitära katastrofer eller grova kränkningar av mänskli-
ga rättigheter kan inte respekten för nationell suverä-
nitet stå i vägen. Världssamfundet har rätt att ingripa i
interna konflikter för att värna universella mänskliga
rättigheter. Ett viktigt led i att legitimera en rätt till
inblandning när mänskliga värden står på spel var
undertecknandet av den s.k. säkerhetsstadgan vid
OSSE:s toppmöte i Istanbul i november som slår fast
principen att konflikter inom en stat är allas angelä-
genhet.
Konflikten mellan humanitär intervention och su-
veränitetsprincipen är inte någon ny diskussion. Re-
dan ett sekel före den westfaliska freden 1648, då det
moderna Europas stater grundlades och suveränitets-
principen etablerades, skrev Thomas More om hur
invånarna på den påhittade ön Utopia tänker om krig:
"De inger sig inte lättvindigt i krigiska företag,
endast för att försvara sitt land eller för att slå tillbaka
fiender som ockuperat vänskapligt sinnade länders
områden. De tar sig an varje folk som lever under
tyranni och befriar det med hjälp av sina stridskrafter
från diktatoriskt förtryck och slaveri. Detta betraktar
de som en humanitär handling."
Fru talman! Syftet med Sveriges säkerhetspolitis-
ka vägval ska vara att skapa möjligheter att i alla
lägen, och i former som vi själva väljer, trygga en
handlingsfrihet att - såsom enskild stat och i samver-
kan - kunna utveckla vårt samhälle och bidra till fred
och säkerhet i omvärlden.
Militär alliansfrihet är den ram som med nu kända
förutsättningar bäst förmår tillgodose svenska säker-
hetspolitiska intressen. Rätt utnyttjad kan den svenska
militära alliansfriheten vara en stor tillgång i byggan-
det av en gemensam europeisk fredsordning. Mycket
talar för att vår militära alliansfrihet bidrar till ett
öppnare samarbetsklimat i Östersjöregionen. Vår
militära alliansfrihet minskar inte vår förpliktelse att
föra en aktiv utåtriktad säkerhetsfrämjande politik.
Tvärtom ska vårt deltagande i internationella civila
och militära fredsfrämjande insatser stärkas.
Den militära alliansfriheten hindrar oss inte heller
att delta i det framväxande europeiska säkerhets-
samarbetet, vilket vi bejakar. Den positiva säkerhets-
politiska utvecklingen talar på inget sätt för att Sveri-
ge bör söka medlemskap i Nato för att på detta sätt
komma i åtnjutande av militära alliansgarantier. Förre
kabinettsekreteraren Sverker Åströms inlägg på DN
Debatt i går bekräftar det kloka i vår hållning. Neut-
ralitet har som begrepp och koncept blivit föråldrat i
en ny säkerhetspolitisk omvärld. Vi har ingenting
emot att det begreppet mönstras ut ur den svenska
säkerhetspolitiska doktrinen.
För Sveriges del är vårt deltagande med såväl ci-
vila som militära medel på stor bredd i det europeiska
samarbetet och vårt bidrag till gemensam säkerhets-
främjande verksamhet och krishantering centrala
medel för att trygga vår egen säkerhet. Inte minst på
Balkan bör Sverige aktivt medverka för att skapa och
säkra en fredlig och demokratisk utveckling. Vi har
tidigare kritiserat regeringen och Försvarsmakten för
hur ärendet med Kosovostyrkan sköttes. Den svenska
snabbinsatsstyrkan kom sist på plats, vilket var illa,
genant, och det får inte upprepas. Att den dessutom
till delar kan sägas ha kommit till på bekostnad av vår
insats i Bosnien gör inte saken bättre. Sverige drog ju
förra sommaren ned på det militära deltagandet i den
gemensamma nordisk-polska brigaden inom den
Natoledda multinationella fredsstyrkan SFOR.
Av de uppgifter som vi har kunnat inhämta om
situationen i Kosovo pekar det mesta på att behoven
av en internationell militär närvaro kommer att göra
sig gällande flera år framöver. I det läget är det vik-
tigt att från vårt politiska håll markera en sådan be-
redskap. Det är ett svenskt och europeiskt ansvar att
stödja Kosovo och Balkan i det svåra återuppbygg-
nads- och försoningsarbetet.
Jag vill till slut fråga utrikesministern om rege-
ringen är beredd att ställa upp på Balkan och i Ko-
sovo med en långsiktig närvaro om så skulle behövas.