Herr talman! Vi lever i en omvälvande tid i början
av det nya millenniet. Det internationella samarbetet
utvecklas, och världen blir alltmer globaliserad. Län-
der och världsdelar blir alltmer inflätade i ett globalt
samhälle och en global ekonomi. Den här utveckling-
en är positiv på många sätt, men den innebär också
uppenbara risker.
Sveriges roll i Europa har starkt förändrats sedan
kommunismens fall för lite mer än ett decennium
sedan. Vi har i dag större möjligheter än kanske nå-
gonsin tidigare att medverka till att binda samman
hela Europa i ett fungerande samarbete. Vår utgångs-
punkt och tradition som ett alliansfritt land med starkt
internationellt engagemang för frihandel och solida-
ritet med tredje världen ger oss särskilda möjligheter
att nå framgång i det här arbetet.
En annan stark utgångspunkt i detta arbete är den
bakgrund vi har i det nordiska samarbetet. Jag note-
rade särskilt att också utrikesministern, som nu har
gått, betonade det nordiska perspektivet och Östersjö-
samarbetet i dagens regeringsdeklaration. Det nordis-
ka samarbetet är och förblir enligt Centerpartiets
uppfattning en stor tillgång och en viktig del i Sveri-
ges internationella arbete. Värderingar och principer
som fri rörlighet, decentralisering, öppenhet och of-
fentlighet är nyckelord som förtjänar en vidare sprid-
ning.
En starkare nordlig dimension har också tillförts
EU-samarbetet genom Sveriges och Finlands med-
lemskap. Ett fördjupat samarbete inom Barentsregio-
nen har kunnat påbörjas, och det är mycket viktigt att
det kan komma vidare.
Herr talman! En stor fråga för framtiden är vilken
fortsatt roll vårt land ska ha i det europeiska samar-
betet. Jag tänker i mitt fortsatta inlägg koncentrera
mig på hur vi nu hanterar den fråga som utgör något
av ett vägval i fråga om hur Sveriges samarbete i
Europa ska utvecklas. Det handlar om Sverige och
EMU.
En knapp majoritet av de svenska väljarna röstade
1994 för att Sverige skulle bli medlem i Europeiska
unionen. Detta innebar emellertid inget folkligt klar-
tecken för att vårt land ska reduceras till något som
skulle kunna bli en nordlig delstat i en framväxande
federal stat, ett Europas förenta stater.
I dag går utvecklingen inom EU i tydlig federalis-
tisk riktning. Senaste exemplet är väl agerandet i
Österrikefrågan, oavsett vad man tycker om det i sak.
Där har Marianne Andersson utvecklat Centerpartiets
ståndpunkt. Den här utvecklingen förnekas ofta av de
mest pådrivande unionsförespråkarna. Det gör man
av taktiska skäl. Man försöker dölja det för folket. De
som vill utveckla unionen i federalistisk riktning vet
naturligtvis att medborgarna i Sverige är rätt motsträ-
viga, för att uttrycka det försiktigt, när det gäller att
ge upp den nationella självständigheten.
Vi måste sätta in EMU-frågan i det här samman-
hanget. För den som arbetar för decentralisering,
förstärkt demokrati och lokalt inflytande mot storska-
lighet och centralisering finns det naturligtvis väldigt
många invändningar mot EMU. Att oåterkalleligt ge
upp den egna valutan och centralisera makten över
penningpolitiken till ett antal politiskt opåverkbara
bankdirektörer i Frankfurt får väldigt långtgående
konsekvenser. Kommande steg på den federalistiska
vägen blir naturligtvis samordning av skattepolitiken,
arbetsmarknadspolitiken, regionalpolitiken och i
förlängningen kanske hela den ekonomiska politiken.
Det är viktigt att vi försöker se igenom det här; att
federalismen ofta utvecklas stegvis enligt salamime-
toden - en skiva i taget.
Herr talman! Nu står en ny regeringskonferens för
dörren, där syftet är att, som det heter, effektivisera
samarbetet genom institutionella förändringar. Vi vet
redan nu från exempelvis kommissionsordföranden
Romano Prodis sida att tanken är att öka de större
medlemsländernas inflytande på de mindres bekost-
nad, att i hög grad avskaffa de enskilda medlemslän-
dernas vetorätt. Ingen som lyssnar på vad den mäkti-
ge Prodi säger kan tvivla på att han försöker påskyn-
da skapandet av en europeisk motsvarighet till USA.
En annan påtaglig tendens i federalistisk riktning
är att EU:s gränser mot den övriga omvärlden byggs
allt högre när Schengenavtalet nu har inordnats i EU-
fördragen. Önskar vi verkligen denna typ av utveck-
ling?
Vi måste få en bred och ärlig diskussion bland
allmänheten om vilket samarbete i Europa vi önskar
att Sverige ska delta i. Anser vi att Sverige ska sam-
arbeta i Europa och världen som aktiv, självständig
och stark stat även i fortsättningen, eller anser vi att
det är bättre att vårt land ingår i en alltmer överstatlig
union, där medlemsländerna alltmer liknar delstaterna
i Amerikas förenta stater?
Svaret på denna nyckelfråga är enligt min mening
avgörande för hur vi ser på EMU och euron. Men det
finns rätt många som vill skymma den grundläggande
frågan med teknikaliteter, detaljer och sådant som att
det är enklare att växla pengar.
För min del är jag som centerpartist och decentra-
list motståndare till centralisering och en allt större
överstatlighet. Mångfalden i Europa är, som jag ser
det, en tillgång. Att pressa på de europeiska folken en
enda likartad mall från ovan skapar lätt nya spänning-
ar. Samarbetet måste växa underifrån mellan folken
och nationerna.
Sverige ska självklart ha ett nära samarbete med
övriga Europa och världen i övrigt som en självstän-
dig stat. Som självständig stat med egen röst på den
internationella arenan kan vårt land agera brobyggare
och medlare. Jag är exempelvis övertygad om att
Sverige kan göra en större insats för att utveckla
samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa om
vi inte avhänder oss vår egen valuta.
Min vision är att Sverige, gärna tillsammans med
Norge och Danmark, kan bli ett Europas Kanada, ett
land som samarbetar nära med den stora grannen i
söder utan att för den skull ge upp sitt eget självbe-
stämmande.
Trots att Kanada till stora delar har språk och
kultur gemensamt med USA och är handelsmässigt
långt mer beroende av stormakten i söder än vi är av
övriga EU ser inte kanadensarna några fördelar med
att ge upp den egna valutan eller att ansöka om inträ-
de i USA. I stället utvecklar Kanada och USA hela
tiden ett allt närmare mellanstatligt samarbete.
Jag vill gärna avsluta med att uppmana alla partier
och kolleger här i kammaren att lyfta debatten om
Sveriges roll i Europa på ett förutsättningslöst sätt.
Låt oss, oberoende av vilken grundläggande syn vi
har på hur Sverige bör delta i det europeiska samhäl-
let, medverka till att ställa de viktiga frågorna för
framtiden. Utvecklingen under de närmaste åren blir
avgörande för om vårt land kommer att kunna agera
starkt och självständigt i det internationella samarbe-
tet eller om vi bara ska fungera som en anpassad röst
i EU-kören.