Fru talman! Flera kolleger har i dag bett mig att
prata enkelt och förståeligt. Det är en ambition jag
tror att vi alla har i alla typer av ärendedebatter, men
jag förstår varför denna synpunkt har framförts. För
många i den här kammaren har det varit svårt att ta
till sig delar och innehåll i det vi i dag ska fatta beslut
om. Det finns, hör och häpna, t.o.m. en och annan
journalist som inte verkar helt insatt. Det låter otro-
ligt, men det verkar vara så.
Kanske ännu värre och viktigare är att vi har en
stor och bred allmänhet som jag tror svävar i ganska
stor okunskap om vad kärnan egentligen är i det be-
slut vi fattar i dag. Detta kan aldrig folkvalda tycka är
en nullitet, ett bekymmer som vi inte behöver förhålla
oss till. Vi ska alltid ställa oss frågan om det i grun-
den finns en folklig förståelse, om det har varit möj-
ligt att följa den process på vägen fram till ett beslut
som jag menar har saknats i det här fallet.
Jag tror inte heller att det tjänar sakens olika syf-
ten att som Kia Andreasson hävda att hela det beslut
som vi i dag ska fatta är tillkommet bara för att jaga
terrorister. Då tror jag att man missförstår vad detta i
grunden är. Kärnan är att detta är en rättslig utveck-
ling inom Europeiska unionen som påbörjades före
händelserna den 11 september, och effekten av det
rambeslut som sedan ska följa i olika nationella lag-
stiftningar är betydligt bredare än att bara handla om
terrorister. Detta handlar om all grund för utlämning
inom EU mellan EU:s medlemsstater och sätter den
lägsta ribban till en strafftid på minimum ett år för att
någon ska kunna begäras utlämnad.
De stora nyheterna här är att vi går från ett förfa-
rande där detta har legat regeringar emellan på poli-
tisk nivå till att flytta ned det till rättsliga instanser
som ska utpekas i respektive medlemsstat, till att fatta
det här beslutet med rättslig verkan i ett annat land
och att dessutom införa tidsgränser. Det är det verk-
ligt nya. Vi snabbar upp processen, och vi flyttar ned
den från en politisk nivå till domstolar och åklagare,
vilka förmodligen kommer att bli de rättsliga instan-
ser som utpekas.
Den rättsliga utvecklingen inom EU har ju tagit
fart, och det beror på att det i olika dokument har
sagts att man vill se ett närmare rättsligt samarbete.
Det är också en uppfattning som Moderaterna delar:
Vi går mot den utvecklingen. Det måste förstås av att
våra nationalstater inte längre kan uppträda som slut-
na stater utan samröre med sina grannar. Vi har en
värld som blir alltmer global med människor som blir
alltmer rörliga. Det gör att våra rättssystem måste
utformas och utvecklas till att fungera inte bara på
nationalstatens grund. Det är ju det som är den driv-
kraft vi ser till den utveckling som nu finns.
Då är det bara att konstatera att de internationella
rättsliga fora vi nu håller på att formera har stora
barnsjukdomar. Vi behöver bara titta på det FN-
system som har fryst tillgångar för tre svenska med-
borgare på ett rättsvidrigt sätt, vilket vi är många som
kritiserar. Det visar att detta absolut inte är fullbordat
och riktigt och rätt. Det gäller även EU:s rättsliga
utveckling, som ju går fort när det gäller att skriva
dokument men mer trögt och långsamt när det gäller
analys och eftertanke. Det är det som delar av vår
kritik här i dag handlar om.
Jag tycker som sagt, och det kan Märta Johansson
berätta en hel del om, att vi har fått mycket informa-
tion och ägnat mycket tid åt detta. Jag har läst mycket
papper i detta ärende. Det som har saknats är alltså
inte information. Jag har sagt det till Thomas Bod-
ström vid flera tillfällen: Det jag vill är inte att en
gång till höra Thomas Bodström berätta att det enligt
hans förmenande går ganska bra, att man lyssnar på
honom i förhandlingarna och att det verkar väga över
i svensk riktning - alla de omdömen av denna typ
som vi har försörjts med under processen. Det jag har
saknat är analys, dokument som går på djupet med
vad konsekvenserna blir av att snabba upp utläm-
ningsbesluten. Hur ser det ut i de stater som i dag
finns inom EU-kretsen? Och kanske ännu viktigare:
Hur ser det ut i de stater som ska ingå i det framtida
EU, som när arresteringsordern träder i funktion
kommer att vara fullvärdiga medlemmar - inte de 15
utan de 25 eller 26 medlemsstater som faktiskt kom-
mer att leva med detta system? Det är den analysen vi
har saknat.
Det är det vi känner igen från annan lagstiftning
och brukar tycka är ett svenskt adelsmärke: Vi vet
vad vi gör när vi fattar beslut. Åtminstone tror vi det.
I det här fallet vet vi att vi inte vet vad vi gör. Det är
mer bekymmersamt. Vi vet att vi inte har full kontroll
över konsekvenserna. Vi vet att lagstiftningen inte är
framlagd på riksdagens bord. Vi vet att den är anmäld
att komma nästa vår. Då blir naturligtvis frågan: Vad
är det egentligen för beslut vi fattar i dag? Ja, det har
egentligen ingen rättslig verkan.
Till detta måste påpekas att allt skrivande om att
detta är en del av ett paket i EU:s terrorlagar är helt
felaktigt. Det finns inga terrorlagar inom EU, och
detta är inte en del av ett paket. Detta är ett rambeslut
utan egen rättslig verkan. Den rättsliga verkan följer
när man fattar beslut i respektive medlemsland.
Låt mig påpeka en sak. Jag är ofin nog att göra det
i alla de här debatterna. Den kritik som Vänsterpartiet
och Miljöpartiet ofta framför i de här sammanhangen
kommer lite grann i ett annat sken när man betänker
att det är just dessa två partiers stöd som möjliggör
för Socialdemokraterna att agera som om de hade
egen majoritet inom EU-systemet. Glöm inte bort det!
Sverige har den svagaste minoritetsministären inom
hela EU-systemet. När andra ministrar kommer till
ministerråden med bred parlamentarisk förankring
kommer Socialdemokraterna med bara sina 36 %, och
det kan de göra tack vare det stöd Vänsterpartiet och
Miljöpartiet har givit dem i riksdagen. Man ger dem
en enorm makt när man låter enbart socialdemokra-
tiska ministrar sitta i förhandlingar.
Justitieutskottet var i början av året i Lettland och
i Litauen. Jag tycker att man utifrån det faktiskt kan
sätta upp ett exempel som illustrerar de problem som
jag ändå tycker att det här förslaget vållar.
Låt oss tänka oss att vi har en svensk företagare
som tänker etablera sig i Riga, någonting som inte är
ovanligt i dag och som jag tror inte alls kommer att
vara ovanligt i framtiden. Denna etablering hotar
ekonomiska intressen i Riga, ekonomiska intressen
med koppling till välkänd organiserad brottslighet i
Lettland.
Via kontakter inom rättsväsendet i Lettland utver-
kar dessa organiserade intressen ett brott som man
påstår att den här företagaren har begått. Det kan vara
en grov misshandel, det kan vara någon typ av grövre
förskingring. Det enda kravet är att det är minst ett år
i straffpåföljd för det brott han eller hon anklagas för.
Företagaren blir underrättad om att de här försöken
pågår, flyr till Sverige för att komma undan det sken-
brott som har riggats.
När Lettland och för den delen Litauen blir med-
lemmar inom Europeiska unionen möjliggör arreste-
ringsordern att en rättsväsendeinstans, förmodligen en
domstol, i Lettland, kanske påverkad av organiserad
brottslighet, begär den här svenske medborgaren
utlämnad, förmodligen i syfte att misskreditera ho-
nom, förmodligen i syfte att undanröja konkurrens.
Vi som var i Lettland och Litauen vet att det ex-
emplet inte är helt ointressant. Det är fullt möjligt.
Det talas om administrativ kompetens i dessa system.
Det är lätt att ändra lagar, men är det lätt att utrota
korruption?
Det finns god möjlighet för alla talare som kom-
mer efter mig i dag att säga att det här exemplet ald-
rig kommer att inträffa. Fördelen med det är att vi får
det till protokollet och kan jämföra i framtiden. Jag
tror ingen av er kommer att göra det.
Men det jag saknar är just analysen av den typ av
händelser som möjliggörs av det här rambeslutet. Om
vi hade haft bättre underlag hade jag och Moderaterna
varit beredda att stödja det. Nu tycker vi att regering-
en har lagt fram ett ofullständigt förslag.
Vi försökte också få till en annan ordning i ut-
skottet. När det förslaget föll med röstsiffrorna 9 mot
8 tvingades vi konstatera att här finns en majoritet
som tänker anta rambeslutet i dag. Då finner vi för
gott att avstå i eftermiddagens omröstning.
I detta anförande instämde Jeppe Johnsson, Maud
Ekendahl, Anita Sidén och Lennart Bolander (alla m).