Fru talman! Jag är till skillnad från Alice Åström
och Kia Andreasson ganska nöjd i dag, eftersom en
fråga som vi har behandlat länge och ingående nu är
på väg att föras i hamn. Frågan om en europeisk arr-
esteringsorder väcktes på hösten 1999 i Tammerfors,
då kommissionen vid rådets toppmöte fick i uppdrag
att ta fram ett förslag om ett enklare förfarande vid
överföring av personer som är på flykt undan rättvi-
san, något som skulle kunna ersätta det tungrodda
utlämningsförfarandet. I september 2001 presenterade
så kommissionen ett förslag som sedan efter ett om-
fattande förhandlingsarbete hela hösten kunde antas
som en politisk överenskommelse vid toppmötet i
Belgien i december. I februari godkände Europapar-
lamentet förslaget till rambeslut utan förslag till för-
ändringar, och under hela den här förhandlingsperio-
den har vi i utskottets EU-grupp och i hela justitieut-
skottet hållits informerade om det aktuella läget,
likaså i EU-nämnden. Det har tagits fram i en väldig
hast, sade Alice Åström. Jag tycker inte riktigt det. Vi
är alltså nu framme vid och mogna för ett beslut.
Vad innebär då rambeslutet? Jo, det innebär att all
utlämning inom EU i princip ska ske med tillämpning
av den europeiska arresteringsordern, och det innebär
även att vi tillämpar principen om det ömsesidiga
erkännandet av rättsliga beslut i de olika medlems-
länderna. Det innebär också att de olika konventio-
nerna om utlämning, som har funnits, nu ersätts av
denna arresteringsorder, och det betyder en avsevärd
förenkling och förbättring.
En europeisk arresteringsorder får utfärdas för
brott som i det utfärdande landets lagstiftning kan
medföra fängelse i minst ett år. Och när en överföring
begärs för verkställighet av ett redan utdömt straff
krävs att straffet uppgår till minst fyra månaders
fängelse. En fråga som har väckt stor uppmärksamhet
är frågan om den dubbla straffbarheten, dvs. att brot-
tet ska vara straffbart inte bara i det land som utfärdar
arresteringsordern utan också i det land som ska verk-
ställa. Uppmärksamheten gäller att krav på dubbel
straffbarhet inte kan ställas om brottet eller brottsty-
pen ingår i den s.k. listan, där de 32 brotten finns
uppräknade, och om brottet i det utfärdande landet
medför minst tre års fängelse.
Enligt vissa fastställda regler kan också länder
vägra att verkställa en arresteringsorder, bl.a. ska
ingen kunna dömas två gånger för samma sak. Man
kan också vägra utlämning om den som eftersöks inte
uppnått straffmyndig ålder i det land som ska verk-
ställa, t.ex. Sverige. Rambeslutet ger också rätt att
vägra utlämning om det finns skäl att tro att en euro-
peisk arresteringsorder utfärdats i syfte att lagföra en
person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska
ursprung, nationalitet, politiska uppfattning eller
sexuella läggning. Det finns även en rad andra vä-
gransgrunder.
Den myndighet som ska verkställa en arreste-
ringsorder kan också sätta upp villkor, t.ex. att en
person som är medborgare eller bosatt i ett land åter-
förs dit efter rättegången för att avtjäna det straff som
ådömts honom i det andra landet. Det är inget nytt
utan blev möjligt redan när vi antog 1996 års utläm-
ningskonvention.
Beslut om utlämning för brott har tidigare fattats
på regerings- eller ministernivå. Nu flyttar man ned
det från den politiska nivån. Det hamnar på myndig-
hetsnivå i stället, dvs. varje land får bestämma vilken
myndighet som ska ha hand om dessa frågor. För-
modligen är det i de flesta fall åklagare eller domsto-
lar.
Om en person som är eftersökt samtycker till
överlämnande ska beslut fattas inom 10 dagar efter
det att han lämnat sitt samtycke. I de fall där han inte
har samtyckt ska beslut fattas inom 60 dagar. Denna
person har också rätt till rättsligt biträde, tolk om så
behövs och möjlighet att överklaga.
Även svenska medborgare kan, liksom tidigare,
utlämnas till en annan EU-stat efter vissa bestämda
regler. När utlämning av en svensk medborgare be-
viljas kan man ställa villkor på att vederbörande åter-
förs till Sverige för att sitta av sitt straff eller annat
frihetsberövande här hemma.
Det rambeslut som ska antas i dag ska inte träda i
kraft förrän den 1 januari 2004. Det är alltså mer än
ett och ett halvt år dit. De förändringar i våra lagar
som måste göras finns inte med i dag - det är rätt.
Förslaget till ny lag tänker regeringen komma med
våren 2003, alltså cirka ett halvår innan rambeslutet
om europeisk arresteringsorder ska träda i kraft. Detta
har skarpt kritiserats av Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet i en gemensam reservation och dessutom i ett
särskilt yttrande från Moderaterna och Folkpartiet.
Jag måste säga, fru talman, att jag har svårt att
förstå upprördheten över att lagstiftningen inte finns
med i propositionen. Arbetssättet med en godkännan-
deproposition och en lagstiftningsproposition har vi
ju godkänt i riksdagen i och med att vi har använt oss
av det när vi har antagit fem tidigare rambeslut.
Alla vi här vet att det är ett önskemål bland med-
lemsländerna att det ska gå ganska fort mellan poli-
tisk överenskommelse och ett formellt antagande,
endast några få månader helst. Då är det solklart för
mig att man inte hinner ta fram en genomarbetad
lagstiftning. När dessutom genomförandet inte ska
träda i kraft förrän om ett och ett halvt år ser jag inte
brådskan.
Regeringen har i propositionen mycket tydligt an-
givit på vilka punkter lagen behöver ändras och i
vilken riktning. Om det behöver ingen tveka. Det
viktigaste, som jag ser det, är att lagförslagen blir bra
och kan tjäna som goda verktyg i kampen mot den
internationella brottsligheten.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskot-
tets betänkande och avslag på reservationen.