Fru talman! Just när det gäller arresteringsordern
röstade alla fyra borgerliga partierna och Socialde-
mokraterna för när detta beslutades i EU-nämnden.
Däremot är det korrekt att när beslutet fattades om
rambeslutet mot terrorism var det bara Moderaterna
och Socialdemokraterna som stod bakom.
Det gjorde vi trots den kritik som har framförts
vid flera tillfällen. Det var en oerhörd snabbhet i
processen. Vi satt med dokument som började på
engelska och slutade på franska. Trots allt detta, och
det bör naturligtvis inte accepteras att det går till på
det viset, tyckte vi att vi fått de framgångar från
svensk sida som vi hade ställt krav på.
Vi kunde i detta se en logisk fortsatt utveckling,
vilket jag också har sagt i dagens anförande, av vart
EU är på väg. Vi ställde också i direkt anslutning till
detta accepterande av rambeslutet krav på fortsätt-
ningen, analysen, underlagen och att få följdlagstift-
ningen framlagd vid samma tillfälle.
Det är ett faktum att det inte har efterkommits.
Det har trots allt gått en försvarlig mängd dagar,
veckor och månader sedan detta beslut fattades. Det
har lett oss till att börja titta på hela rambeslutspro-
cessen. Hur lycklig är den egentligen?
Är det inte märkligt att vi de facto binds av ett be-
slut i ministerråden när de antar rambesluten som
egentligen, om vi ska vara riktigt ärliga, omöjliggör
att vi får något parlamentariskt inflytande som är värt
namnet?
Det är där jag menar att det egentligen bara är en-
skilda statsråd som har den makten i dag. Vi har fått
en märklig form av ministerstyre som egentligen är
väldigt olikt hur vi i övrigt stiftar svensk lag.
Det gör att vi, vilket vi också har anmält i olika
sammanhang, måste fundera över hur rambesluten
ska se ut i framtiden. De har inte blivit särskilt lycka-
de. De har bara funnits sedan Amsterdamfördraget
trädde i kraft 1999.