Fru talman! Jag ska inleda debatten med att ta upp
några övergripande frågor. Sedan kommer jag in på
våra reservationer. Anna Lilliehöök kommer att ta
upp inriktningen på de internationella insatserna, och
Björn Leivik kommer att ta upp det civila försvaret.
Jag kan redan nu säga att jag naturligtvis står bakom
alla reservationer, men kommer för tids vinnande att
yrka bifall endast till reservation nr 8 under punkt 7.
Det betänkande som vi i dag ska debattera och be-
sluta om har rubriken Fortsatt förnyelse av totalför-
svaret. Motsvarande betänkande 1996 hade rubriken
Totalförsvar i förnyelse och 1999/2000 var rubriken
Det nya försvaret.
Förnyelse och förändringar i takt med tiden är po-
sitiva och nödvändiga. Men det finns ingen naturlag
som säger att det måste ske genom förstörelse, perso-
nellt och materiellt resursslöseri och framför allt en
kraftigt reducerad försvarsmakt utan förmågor.
Resultatet av regeringens femåriga verbala förny-
else har i stället blivit ett praktexempel på misslyck-
ande. Nya benämningar på vårt försvar och nya hot
har använts som motiv för att halvera försvaret. Om-
flyttningskarusellen och investeringshysterin tar nu så
stora resurser i anspråk av den totala anslagsramen att
förbandsproduktionen tvingas gå på sparlåga. Utbild-
ningsförbanden har via s.k. dialoger tvingats avstå ca
50 % av den påverkbara delen i sina budgetar. Det
har lett till att dagens värnpliktiga inte får den utbild-
ning som krävs för att kunna ingå i insatsorganisatio-
nen. Det måste närmast betraktas som en skandal att
ungdomar inkallas med plikt utan att få en adekvat
utbildning.
Människor som jag träffar runtom i landet ställer
ofta frågan: Vad händer med vårt försvar? Varför
investerar ni i nya anläggningar och utrustningar när
ni inte har råd att använda dem? Försvarsanställda är
lika frågande. Hur kan förbandsproduktionen och
utbildningen år för år användas som budgetregulator?
Borde inte den vara prioriterad? Är det inte det vi har
försvaret till?
När dessa frågor och spörsmål kommer upp kan
jag konstatera att förtroendet för Försvarsmakten och
försvarspolitiker är utomordentligt lågt - om det över
huvud taget finns. Det framgår också med all tydlig-
het i våra medier, tidningar och tidskrifter som ligger
Försvarsmakten nära. I det senaste numret av Offi-
cerstidningen finns det ett debattinlägg med rubriken
Förfallet ledarskap inom Försvarsmakten. Artikelför-
fattaren är yrkesofficer och facklig förtroendevald.
Han beskriver hur situationen är för de anställda som
sorterar under det här facket - och visst känns det
besvärande att det är på det sättet! Artikeln innehåller
dessutom en svidande kritik mot regeringens utnäm-
ningar på höga poster i högkvarteret. Det påstås att ett
av de viktigaste kraven är att vederbörande är poli-
tiskt korrekt och inte talar om ifall de politiska be-
sluten innebär att man inte kan lösa Försvarsmaktens
uppgifter. Det låter allvarligt. Nog måste väl för-
svarsministern känna oro över den negativa bild och
utveckling som både människor utanför försvaret och
anställda upplever?
Fru talman! Hur kan det då ha blivit så här? Under
senare år har de ekonomiska förutsättningarna åter-
kommande försämrats genom både regelförändringar
och förnyade uppgifter och kostnader. De s.k. svarta
hålen återkommer ständigt och numera är de mer
regel än undantag.
Försvarsbeslutet 1996 slog rekord i fråga om kort
hållbarhet. Det har visat sig också senare. Besluten
1998 och försvarsbeslutet 1999/2000 blev ett resultat
av i första hand den ekonomiska verkligheten, som
grinade illa mot försvarssektorn. Detta tillsammans
med den nya parlamentariska situationen med en
försvagad regering stödd av traditionella nedrust-
ningspartier skapade naturligtvis inga förutsättningar
för ett nytt försvarsbeslut.
Fortfarande lyser knapphetens kalla stjärna över
främst Försvarsmaktens verksamhet. Det är inte bara
brister utan också ekonomi. År 2004 - det sista året i
den nya treåriga försvarsbeslutsperioden - ska För-
svarsmakten utöver de 15 miljarder kronor som den
snuvats på tidigare bedriva sin verksamhet på 5,5
miljarder kronor lägre nivå än den som stipulerades i
försvarsbeslutet 1996 genom kombinationen av ram-
reduktion och avskaffad teknikfaktor.
Fru talman! Jag ska nu gå in på punkt 7, som heter
Inriktning av försvarspolitiken. Där har vi moderater
en reservation, som jag också yrkade bifall till. Där
pekar vi moderater på att det behövs en större säker-
hetsmarginal än den som nu blir ett resultat av de tre
senaste försvarsbesluten. I propositionen har rege-
ringen skrivit - och utskottsmajoriteten har ställt sig
bakom detta - ett uttryck enligt följande: Ett inva-
sionshot ter sig inte möjligt inom en tioårsperiod
förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga.
Det är just den där förutsättningen som vi har
synpunkter på. Vi har faktiskt inte den försvarsför-
måga i dag som denna förutsättning anger. I utskottet
har vi vid flera tillfällen fått information från Försvar-
smakten. Senast var det chefen för krigsorganisatio-
nen, och det har även varit andra vid flera tillfällen.
Försvarsförmågan är inte tillfredsställande, har man
sagt, och att detta med nuvarande inriktning inte
kommer att uppnås på flera år. Detta är naturligtvis
inte som det ska vara.
Vi har fler synpunkter, som jag ska ta upp nu.
Försvarsbeslutet 2001 fattades som en följd av hastigt
påkomna ekonomiska svårigheter snarare än som ett
steg i en rationell beslutsprocess. Beslutet är det in-
frastrukturellt mest omfattande för Försvarsmakten,
åtminstone i modern tid. Men på samma gång ska
man också klara att halvera organisationen eller av-
veckla delar av den. Man har höga ambitioner vad
gäller teknisk förnyelse och internationell förmåga -
och det är väl bra, men det ska också realiseras. Bety-
dande anslagsminskningar, som i verkligheten är
närmare 20 än 10 %, ska också genomföras. Avsikten
att genomföra allt detta samtidigt har i verkligheten
visat sig vara en omöjlig ekvation. Genom en kombi-
nation av osäkra ingångsvärden och omfattningen av
förändringarna har en ohanterlig situation uppstått.
Försvaret närmar sig, främst genom förluster av kva-
lificerad personal, en systemkollaps på väsentliga
områden. Detta sker samtidigt som anda och ar-
betslust i hela försvaret påverkas negativt av den
kraftiga besparing på förbandsverksamheten som man
tvingats till i år.
Ansvaret för dagens försvarskris vilar i första
hand på regeringen. Likväl bär också Försvarsmakten
ett stort ansvar för det bristfälliga planeringsunderlag
som presenterats. Ambitionen att omvandla Försvar-
smakten är både nödvändig och riktig. Det finns ing-
en väg tillbaka till det mobiliserade massförsvaret.
Samtidigt kan inte den planlösa nedrustningen av det
svenska försvaret tillåtas fortsätta. Vi stöder inte
regeringens kraftiga besparingar på försvarsområdet.
Utvecklingen visar tvärtom att större ekonomiska
resurser är nödvändiga för att klara den fortsatta mo-
derniseringen av försvaret.
Utgångspunkterna för denna förändring bör vara
att Sveriges säkerhetspolitiska läge är radikalt annor-
lunda än under åren kring murens fall.
Vi delar inte regeringens syn på att det går snabbt
att återupprätta en stark svensk försvarsförmåga.
Alltför många osäkerheter är förenade med anpass-
ningsdoktrinen för att man ska kunna inteckna denna
och på så sätt motivera uteblivna militära satsningar i
dag.
Det nationella försvaret kan inte heller avskrivas.
Den nationella försvarsförmågan och den internatio-
nella förmågan bör utvecklas hand i hand. De är var-
andras förutsättningar. Endast ett starkt försvar utgör
den bas och grund som erfordras för större satsningar
på internationellt fredsarbete med militära medel.
Den pågående försvarsreformen har många bris-
ter. Mycket är feltänkt, och mycket återstår att for-
mulera. Resurserna är otillräckliga. Allvarligast är
bristen på försvarsdoktrin och säkerhetspolitiskt
sammanhang. Även om mycket kunde ha gjorts an-
norlunda finns det mycket som nu under hösten 2001
inte ens är möjligt att göra om. Omvandlingen mot ett
mindre och verkligt insatsberett försvar måste fort-
sätta. Försvarsmakten lider av akuta ekonomiska
problem som också leder till att förändringsprocessen
tappar fart. Den riskerar att självdö på område efter
område.
När försvarets verksamhet som helhet omprövats
och nya uppgifter formuleras måste organisation och
struktur i övrigt också gå hand i hand om försvarsre-
formen ska kunna genomföras framgångsrikt.
Fru talman! Vi har ett antal andra reservationer
som jag också ska beskriva lite grann.
När det gäller den försvarspolitiska processen har
vi både i en partimotion, Fö9, och i en kommittémo-
tion, Fö274, förordat att den försvarspolitiska be-
slutsprocessen ges en förändrad inriktning inför det
kommande försvarsbeslutet. Den långsiktiga plane-
ringen ska syfta till att ge inriktningen för personal-
och materielförsörjning samt den årliga verksam-
hetsinriktningen. Den årliga budgeteringen ska utgå
från den verksamhet som ska genomföras under
kommande år. I all planering, budgetering och upp-
följning måste den årliga driften särskiljas från den
framtida utvecklingen.
Detta leder till en naturlig uppdelning av riksda-
gens beslut i två delar. Den ena delen är beslut om
beredskap, uppgifter och förmåga i den befintliga
organisationen som omfattar de tre närmaste åren.
Den andra delen är beslut som omfattar kommande
investeringar och andra långsiktiga bindningar.
Den här förändringen gör det också möjligt för
riksdagen att se de långsiktiga besluten om försvarets
uppgifter och förmågor samt anskaffning, uppsättning
och avveckling av materiel och militära förband. Vi
tror att detta är en nödvändig åtgärd. Därför vill vi
också ha bifall till den här reservationen. Nu är det
kanske inte möjligt, men vi gör ett allvarligt försök i
alla fall.
Under operativ förmåga har vi också anfört att
Sverige behöver en framåtblickande säkerhets- och
försvarspolitik där grundläggande nationella intressen
tillvaratas. Vi anser inte att det räcker att lägga fast en
operativ förmåga enbart för Försvarsmakten. Därför
avvisar vi regeringens förslag i detta avseende.
Enligt vår mening ska försvarspolitiken grundas
på en doktrin som främjar den svenska befolkningens
trygghet både på kort och lång sikt. En sådan doktrin
måste ge handlingsfrihet och utgå från en trovärdig
försvarsförmåga.
Vi har också ett antal gemensamma reservationer
som jag förmodar att mina kamrater från kd och
Folkpartiet kommer att ta upp. Jag ser att tiden lider.
Jag har kanske svårt att hinna med dem.
Innan jag slutar vill jag ställa en fråga till för-
svarsministern. På vilket sätt ska försvarsministern
återupprätta förtroendet för Försvarsmakten?