Fru talman! Att delta i internationella insatser ska
enligt regeringens proposition och våra tidigare riks-
dags- och regeringsbeslut sedan fem år tillbaka vara
en av huvuduppgifterna för vårt försvar. Regeringen
har emellertid misslyckats med att skapa realistiska
förutsättningar för att försvaret ska kunna utvecklas
till insatsförsvar och samtidigt kunna ha förmågan att
delta i internationella uppdrag. Viljan är säkert god.
Det är ett stort antal förband som är anmälda till EU:s
krishanteringsstyrka:
· två mekaniserade bataljoner,
· ett ingenjörskompani,
· ett militärpoliskompani,
· ett sjöminröjningskompani med tre fartyg,
· ubåtsförband,
· spanings- och jaktflygförband,
· transportflygförband,
· militärobservatörer och ledningsresurser.
De flesta förband ska kunna ställas upp inom 30
dagar, och i något enstaka fall har man tre månader
på sig. Såvitt jag förstår innebär detta att samtliga
våra försvarsresurser måste engageras, och inte heller
det räcker till. För att hålla i gång t.ex. ett ubåtsför-
band krävs tre ubåtar, och vi har fem.
Vad vi faktiskt ställer till EU:s förfogande i dag är
en mekaniserad bataljon med 900 soldater. Att be-
manna denna är på gränsen till vad vi klarar och visar
hur omöjligt det skulle vara att ta ut förband enligt
listan med hänsyn till hur försvaret ser ut i dag.
Kostnaderna för de internationella uppgifterna
belastar ekonomin så att förbands- och utbildnings-
verksamheten i sin tur måste skäras ned med resultat
att få förband kan ha den övningsnivå som krävs.
Regeringen permanentar nu denna situation genom att
slå ihop anslagen till internationell verksamhet och
förbanden.
Den internationella bataljonen organiseras helt vid
sidan av den ordinarie förbandsverksamheten och
med frivillig rekrytering inför varje bataljon som ska
skickas ut varje halvår. Om regeringen skulle besluta
att skicka ut den andra bataljon den anmält skulle
sannolikt kostnaderna leda till att i stort sett all nor-
mal verksamhet och utbildning fick ställas in. Då
skulle det inte gå att få några bataljoner alls i framti-
den.
Med de neddragningar som gjorts av värnpliktiga
skulle det knappast gå att rekrytera en andra bataljon.
Men 15 000 värnpliktiga är det kanske 12 000 i ar-
mén varav kanske 7 000 med årets begränsade utbild-
ning klarar vad som krävs för utlandstjänstgöring. Att
skicka ut 2 000 per halvår fordrar att ca 5 000 solda-
ter rekryteras. Det betyder att 70 % av dessa värn-
pliktiga ska rekryteras "frivilligt".
Detta är givetvis en omöjlig ekvation. Vi mode-
rater anser att det krävs helt nya konstruktiva grepp
för att samtidigt utveckla försvarets förmåga att för-
vara vårt land och delta i internationella insatser.
Förmågan till internationella insatser måste såle-
des byggas in i den ordinarie förbandsverksamheten.
Varje förband måste kunna både försvara vårt land
och delta i internationella insatser samt ha kompetens
för både den ena och den andra uppgiften. Att ge
förband för internationella uppgifter särskild utrust-
ning och särskild utbildning bör undvikas, och den
nuvarande utvecklingen med två skilda spår för vårt
försvar bör upphöra till förmån för en verklig integ-
ration. Två skilda spår kostar mycket pengar, och det
är inte möjligt att upprätthålla den här situationen
inom vårt begränsade försvar.
Detta innebär att utbildning, kompetensuppbygg-
nad, övning och utrustning för internationella upp-
drag ska ingå i de ordinarie uppgifterna och då också
utgöra just den huvuduppgift som vi har beslutat om.
Utvecklingen av ett effektivt insatsförsvar kan då
ske samtidigt och samordnat. Detta är ett modernt sätt
att arbeta, och vi vill inbjuda alla andra partier att
arbeta på det här sättet.
Att uppgiften att hålla beredskap och förmåga för
internationella uppdrag ingår i den ordinarie för-
bandsverksamheten innebär att deltagande i interna-
tionella insatser inte längre kan vara en frivillig upp-
gift för de anställda i försvaret, som nu sker med
rekrytering från fall till fall.
Med den begränsade organisation som försvaret
har behövs all kompetens inom ett förband. Det fun-
gerar helt enkelt inte att en viss person med en viss
kompetens uteblir från det uppdrag man har övat
inför. Det går heller inte att räkna med att special-
kompetenta personer ska kunna rekryteras på frivillig
basis, när det i vissa fall kanske bara finns tre möjliga
personer. Exempel på detta ser vi när det gäller sjö-
minröjning - ett projekt som många av partierna här i
salen har uttalat sig positiva till. Det är helt enkelt
inte möjligt utan att samtliga som har specialutbild-
ning kan engageras.
För att klara bemanningen fordras också att kon-
traktsanställning av soldater införs. I uppgifterna för
dessa kontraktsanställda soldater ska då ingå att följa
med förbandet i internationella uppdrag.
Utbildning och kompetens kommer då att kunna
utvecklas så att vi kan delta där det finns behov, och
inte utifrån vår begränsade förmåga. Olika samövade
förband kommer att kunna samverka för att genomfö-
ra uppdragen. Logistiken är ett exempel. Sjö- och
marktransporter, transportflyg, reservdelar och sist
men inte minst möjligheten att ta hem förbanden om
det skulle behövas är andra exempel.
Uppdragen från ren bevakning till fredsframtving-
ande uppgifter fordrar kompetens och är riskfyllda.
Vi tar på oss ett mycket stort ansvar om vi inte ser till
att de som representerar vårt land i vår insatsstyrka
har bästa möjliga förmåga att klara sina uppgifter.
Det är viktigt att Sverige har en hög beredskap för
internationella uppgifter, inte bara inom EU:s ram
utan också i samverkan med andra länders försvar-
smakter, t.ex. samverkan med de nordiska länderna,
vara med i PFF-övningar och samverka med Nato.
Det är ett rimligt skyddsnät att vi samverkar i Balti-
kum och på Östersjön.
De förändringar vi föreslår gör det möjligt att leva
upp till våra internationella åtaganden. Det finns
emellertid fortfarande ett glapp mellan de politiska
deklarationerna och de faktiska resurserna som kom-
mer att göra det svårt att klara gjorda åtaganden. Det
är ohållbart att finansieringen av internationella insat-
ser får slå mot förbandsverksamheten. Kostnaden för
genomförandet av ett utlandsuppdrag måste tydligt
särredovisas och inte belasta försvarsbudgeten och
framtvinga en sänkning i ambitionen för försvaret
inom landet.
Vi föreslår därför att ett rejält beredskapsanslag
ska läggas inom utgiftsområde 7 som också markerar
att insatserna utgör en del i vår säkerhetspolitik.
Det är också rimligt att vi preciserar de ambitioner
vi har och ställer motsvarande resurser till förfogande
så att Försvarsmakten kan planera och utbilda för att
utgöra ett redskap som motsvarar vår ambitionsnivå.
Förmåga och kompetens kan på detta sätt utvecklas så
väl som är möjligt, våra soldater ges möjlighet att
lösa uppgifterna och skapa det förtroende i omvärlden
som är det yttersta syftet med insatserna för att häva
konflikt och skapa fred.
Tyvärr behövs våra internationella insatser och
militära insatser för att häva konflikter. Ingegerd
Saarinen är tyvärr inte kvar, men jag skulle vilja säga
till henne att det vore väldigt lyckligt om vi kunde
tala alla till rätta innan det blir konflikt, så att man
först har konfliktlösning och civila insatser och bara i
sista hand militära insatser. Men tyvärr är det sällan
som parter i konflikt är beredda att ta goda råd och att
bilägga sina konflikter innan krisen är öppen.
Det är ofta den motsatta tågordningen. Militära
insatser skapar stabilitet, och sedan är det de civila
resurserna som bygger upp samhället. Då är det fram-
för allt polis och rättspersonal som behövs. Även där
kan Miljöpartiet hjälpa till, för det är något som sak-
nas både i Stockholm och i Bryssel och i övriga EU.
Det behövs så väl i våra utlandsuppdrag.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till den mo-
derata reservationen nr 8.