Fru talman! I globaliseringens fotspår blir sam-
hället alltmer sårbart för olika typer av hot, vilket ger
nya förutsättningar för svensk försvars- och säker-
hetspolitik. Kravet på flexibilitet och grundläggande
beredskap kommer i fokus. Jag yrkar till att börja
med bifall till reservation nr 12. Margareta Viklund
kommer senare att behandla det civila försvaret och
den internationella verksamheten.
Fru talman! Teknikutvecklingen har möjliggjort
att vapeninsatser kan göras med långa skjutavstånd
och med hög precision. Det kommer därmed att bli
svårare att urskilja ett militärt slagfält. Dagens och
morgondagens alltmer högteknologiska plattformar
inom mark-, sjö- och luftstridskrafterna kommer att
kunna ledas allt snabbare och mer samordnat genom
den utveckling som sker i lednings- och informa-
tionssystemen. Försvarsmakten måste också förbere-
da sig på att ett framtida krig i stor utsträckning kan
komma att beröra stadsmiljö.
Samtidigt har det moderna samhällets beroende av
informationsteknologi skapat möjligheter för en an-
gripare att åstadkomma stora skador utan att använda
konventionell krigföring. Utvecklingen av traditio-
nella vapen liksom IT-vapen innebär att det blir svå-
rare att skydda nationens IT-infrastruktur mot an-
grepp. Sådana angrepp kan skära tvärs igenom hela
samhället med hög effekt till en låg kostnad. Sam-
hällets sårbarhet är därför av säkerhetspolitisk bety-
delse.
Framtida konflikter kan bli svårare att urskilja
från början. Olika händelser kan utvecklas i en gli-
dande skala, där gråzonen mellan fred och krig blir
betydelsefull. För samhället blir det en osäkerhet om
när ett eventuellt angrepp kommer, hur det ser ut,
vem som angriper och varifrån det kommer.
Försvarsresurserna måste kunna anpassas för att
möta olika typer av angrepp eller andra typer av för-
ändringar som kan ställa nya krav. Strävan måste vara
att kunna utnyttja de resurser som samhället satsar för
att trygga sin säkerhet så effektivt som möjligt.
Även under nuvarande säkerhetspolitiska läge, då
tänkbara hot leder till att det endast finns små anspråk
på omedelbar militär förmåga, måste det militära
försvarets verksamhet och utveckling präglas av att
uppgiften att försvara landet mot väpnade angrepp är
det yttersta motivet för det militära försvarets exis-
tens.
Vid ett hot behöver ett känsligt och högteknolo-
giskt samhälle som Sverige en kvalificerad och mo-
dern försvarsmakt, som tidigt kan upptäcka och be-
kämpa motståndare. Vår säkerhet kräver därför ett
försvar med god materiell kvalitet, tillräcklig kapaci-
tet i grundorganisationen, förmåga att behålla och
inspirera kvalificerad personal samt att bibehålla och
utveckla en levande försvarsindustri.
Fru talman! Regeringen anför att "den beslutade
avvecklingen och nedprioriteringen av de verksam-
heter som direkt inriktats mot att förbereda landet för
att motstå ett brett upplagt invasionsföretag skall
därför skyndsamt fullföljas". Om ett mer omfattande
hot skulle uppstå, vilket inte kan uteslutas, "ger den
grundläggande försvarsförmågan och en bred kom-
petensbas de förutsättningar som krävs för att vi ska
kunna anpassa oss till en sådan situation".
Försvarsmaktens viktigaste uppgift är samordnad
väpnad strid på alla konfliktnivåer. Den grundläggan-
de försvarsförmågan, som enligt regeringens bedöm-
ning motverkar ett invasionshot under överskådlig
tid, har de senaste åren urholkats genom den ekono-
miska situationen och den alltför snabba nedskär-
ningen av försvaret. Följdverkningarna av detta kan
därför få negativa konsekvenser på försvarsplanering,
mobiliseringsförberedelser och utbildning av förband
och enskilda.
I modern krigföring är det alltmer väsentligt att
kunna uppträda integrerat och samordnat med utnytt-
jande av alla stridskrafter. Denna förmåga krävs för
att vi ska ha beredskap att kunna möta angrepp i sam-
band med kriser som kan utvecklas ur nuvarande
omvärldsläge och för att vi ska kunna vidta rimliga
anpassningsåtgärder i ett längre tidsperspektiv.
"Avveckling" och "nedprioritering" är därför i
sammanhanget olyckliga uttryck, eftersom hela det
militära försvaret och stora delar av frivilligförsvaret
måste ha väpnad strid som bakgrund för att kunna
bedriva en trovärdig operativ och taktisk planering
liksom utbildning och övning för krigssituationer,
dvs. för förmåga att försvara Sverige.
Utskottsmajoriteten menar att Försvarsmakten
måste ha kompetens på olika områden. Ja, det är
självklart även för oss kristdemokrater, men för att
kunna vidmakthålla en trovärdig och grundläggande
försvarsförmåga är det nödvändigt att noggrant analy-
sera vilka kompetenser som bör behållas. Kunskap
och färdighet som ingen eller få har eller har haft
omöjliggör en långsiktig anpassning. Den nu rådande
situationen med en försvarsmakt med låg verksam-
hetsnivå, som får allt modernare materiel men där
officerare och värnpliktiga får allt sämre möjligheter
att lära sig att använda ny materiel, är en ekvation
som inte går ihop. Insatsorganisationen måste inne-
hålla de resurser och de kompetenser som är nödvän-
diga för väpnade insatser såväl i Sverige som interna-
tionellt.
Fru talman! Regeringen anför i budgetpropositio-
nen för nästa år att övningar med fullt bemannade
insatsförband av kompanis och bataljons storlek har
blivit begränsade samt att officerarnas förmåga att
leda förband och få systemförståelse har minskat. Jag
vill därför erinra om kristdemokraternas förslag inför
ominriktningen angående specialtruppslags- och
brigadutbildningen. Vi föreslog ett antal kompeten-
scentrum där mångfalden kunde frodas i unika, krea-
tiva och integrerade miljöer. En integrerad verksam-
het möjliggör en effektivare produktion och ger en
bredare kompetensutveckling i befälskåren. Detta
beskrivs i reservation 15.
Den beslutade organisationen bygger på att
grundorganisationen årligen utbildar en brigad. Efter
fyra år finns fyra brigader med sådan kompetens att
de har förmåga till omedelbara insatser. Med detta
system kan det ständigt finnas fyra brigader. Riksda-
gen har ju betonat att markstridsförbandens förmåga
till väpnad strid ska vara hög. Därför framför utskot-
tet nu att det nya utbildningssystemet och därmed
sammanhängande förbandsomsättningssystem var en
förutsättning för att markstridskrafternas beredskap
och förmåga till väpnad strid skulle förbättras. Krist-
demokraterna anser att det måste klarläggas när detta
brigadutbildningssystem är genomfört eftersom detta
ju även får konsekvenser för territorialförsvaret.
När ytterligare en omgång har utbildats, dvs. det
femte året, kan den först utbildade brigadens personal
överföras till de nationella skyddsstyrkorna eller
utgöra tillväxtresurs för brigadförbanden. Jag vill här
citera utskottet: "Det är angeläget att riksdagens be-
slut om bland annat krigsförbandsutvecklingen präg-
las av långsiktighet och stabilitet."
Fru talman! Riksdagen har beslutat att territorial-
försvar, hemvärnsförbanden och vissa andra delar av
dagens militära försvar ska organiseras som natio-
nella skyddsstyrkor och utgöra en del av insatsorgani-
sationen. Dessa skyddsstyrkor ska ha förmåga att
skydda befolkning, samhällsfunktioner och in-
frastruktur mot begränsade luftrörliga insatsstyrkor
och sabotageförband samt biträda vid skydd och ha
reparation i anslutning till insatser med fjärrstridsme-
del. De ska även ha förmåga att stödja de operativa
förbanden.
Nu skriver regeringen att de nationella skydds-
styrkorna ska vara territoriellt bundna samt att de inte
ska "ha förmåga till operativ rörlighet". Men det
verkar som om det råder viss tveksamhet för på ett
annat ställe nämns att de inte ska "ha någon större
operativ rörlighet". Hur ligger det till här, försvars-
ministern?
Försvarsutskottet förutsatte våren 2000 att rege-
ringen återkommer med fördjupat underlag vad gäller
skyddet av viktiga totalförsvarsanläggningar och de
nationella skyddsstyrkornas närmare utformning.
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen pekat på
behovet av bevakning och skydd av samhällets vitala
infrastruktur. I samband med att regeringen åter-
kommer till riksdagen med en redovisning av de
nationella skyddsstyrkorna bör det även klargöras hur
personalen ur den först utbildade brigaden kan över-
föras till de nationella skyddsstyrkorna.
Jag nämnde inledningsvis om strid i bebyggelse,
och regeringens avsikt är ju att utveckla denna för-
måga. Det handlar om en komplicerad stridsmiljö där
det är mycket svårt att undvika att befolkningen drab-
bas. De sex stadsskyttebataljonerna ska enligt tidigare
beslut ingå i de operativt rörliga förbanden. Rege-
ringen måste därför redovisa hur det ska bli med
förmågan att strida i bebyggelse.
Fördröjningen av de nationella skyddsstyrkornas
utformning riskerar att få en hämmande effekt på
rekrytering och utbildning. Hur vårt territorialförsvar
ska utgöra en vital resurs över ytan behandlas tyvärr
inte i samband med detta försvarsbeslut. Utskotts-
majoriteten har därför ställt sig bakom kristdemokra-
ternas krav att regeringen snarast ska återkomma med
en tydlig redovisning av de nationella skyddsstyrkor-
nas organisation och förmåga.
Fru talman! Allehanda obemannade flygfarkoster
kommer i framtiden att öka i antal. Denna typ var
farkoster är svåra att upptäcka och bekämpa och kan
avfyras från långt håll. Luftvärnssystemet Bamse är
det enda svenska system som kan uppnå kraven på
allvädersförmåga och förmåga att bekämpa små mål.
Eftersom Försvarsmakten alltid ska ha operativ
förmåga att upptäcka och möta begränsade angrepp
som i första hand sker med fjärrstridsmedel är det inte
acceptabelt att luftförsvarsförmågan kommer att
minska med nuvarande planering. Fram till år 2010
finns inga medel avdelade för anskaffning utöver
redan beställd demonstrator för robotsystem 23 Bam-
se. Flygstridskrafternas ökande förmåga räcker inte
för att skydda basområden och arméstridskrafterna.
Kristdemokraternas krav att regeringen snarast ska
återkomma till riksdagen med en redovisning av hur
den samlade luftförsvarsförmågan utvecklas har ut-
skottet tillgodosett. Den svenska försvarsindustrins
robotkompetens har ett stort försvars- och säkerhets-
politiskt värde. Högteknologisk kompetens är lätt-
flyktig men svårfångad.
Fru talman! Anpassning är det sätt på vilket vi
hanterar de osäkerheter som finns om den fortsatta
utvecklingen. Diskussionerna om vårt försvar rör sig
oftast om nuvarande förhållanden. Liten tid upptas av
svagheterna med anpassningsproblematiken. En hög,
inbyggd anpassningsförmåga är givetvis av avgöran-
de betydelse. En kedja bestående av uttydning och
tolkning av förvarningssignaler, nödvändiga politiska
beslut, planering, igångsättning och resursuppbygg-
nad får inte brista för att en tillväxt ska kunna säker-
ställas. För sent, för lite och i otakt med den säker-
hetspolitiska utvecklingen har nog snarare varit regel
än undantag. Försvarsmaktens anpassningsförmåga
ligger i en ständigt pågående kärnverksamhet.
För att skapa trovärdighet för anpassningsprinci-
pen måste det finnas en tilltro till att statsmakterna
har erforderligt beslutsutrymme. En förändring i den
säkerhetspolitiska miljön i vårt närområde kan kom-
ma att kräva ett snabbt beslut att höja försvarsförmå-
gan. Åtgärder som behövs för att förändra försvars-
förmågan i anpassningssyfte täcks ej av den årliga
beredskapskrediten. Därför tror jag att det är värde-
fullt att se över reglerna även om utskottet anser att
regelverket medger goda möjligheter att finansiera
skyndsamma åtgärder.
Fru talman! Den militära ledningsstrukturen måste
utformas mot bakgrund av att totalförsvarsuppgiften
breddas. Att lämna stöd till samhället vid svåra på-
frestningar innebär stora krav på samordning civilt-
militärt särskilt på den lokala och regionala nivån.
Den nuvarande myndigheten Försvarsmakten och
överbefälhavarens olika roller som operativ chef och
förbandsproducent är en viktig fråga i det
perspektivet. Vi har därför i reservation 10
tillsammans med Moderata samlingspartiet och
Folkpartiet utvecklat en gemensam syn på
Försvarsmaktens verksamhets- och insatsledning.
Ledningsbehovet ska utgå från det militära försva-
rets fyra huvuduppgifter med hänsyn till det vidgade
säkerhetsbegreppet och utformas så att det möjliggör
en effektiv samverkan mellan totalförsvarets olika
delar. Fred, krigsfara och krig ska ledningsmässigt
inte längre ses som tydligt åtskilda tillstånd. De prin-
ciper och mönster som utvecklas i fred för samverkan
och samordning ska också bilda grunden för motsva-
rande verksamheter under höjd beredskap.
En av den regionala nivåns uppgifter ska vara
ledning av insatser med beredskapsförband och na-
tionella skyddsstyrkor. Det är viktigt att ledningsor-
ganisationen övas, prövas och utvecklas så att den
kan svara mot både dagens och morgondagens krav.
Kristdemokraterna anser att det måste finnas väl
fungerande samverkansrutiner mellan Försvarsmak-
ten och andra myndigheter. Denna samverkan bör
dock ej begränsas till att enbart utgöra en planerings-
funktion. Detta kan leda till att resurserna för den
civil-militära samverkan i fredstid försämrar möjlig-
heterna för Försvarsmakten att bibehålla förmåga att
säkerställa stöd för militära operationer.
Ett av målen för det civila försvaret och för ut-
formningen av resurserna är att bidra till Försvar-
smaktens förmåga vid väpnat angrepp och krig i vår
omvärld. Regeringen bedömer att det i nuvarande
omvärldsläge inte behöver finnas färdigställda och
bemannade organisationer för samverkan under höjd
beredskap.
Men för att kraven på grundläggande försvars-
förmåga och grundberedskap ska kunna upprätthållas
måste den civil-militära samverkan övas i fredstid så
att inte all kunskap och kompetens skjuts till en be-
redskapshöjning eller en tillväxtsituation. I reserva-
tion 12 har vi därför markerat vikten av en bred sam-
verkan mellan länsstyrelse och militärdistrikt, vilket
också de tre länsstyrelserna i Västra Götaland, Upp-
sala och Västerbottens län har redovisat.
Fru talman! Det förändrade säkerhetspolitiska lä-
get från det stora angreppshotet till mer svårtolkade
och svårförutsägbara kriser utifrån det vidgade säker-
hetsbegreppet får nu glädjande nog genomslag genom
den beredskap för hantering av kriser utmed hela
hotskalan som Kristdemokraterna och fem andra
partier har ställt sig bakom i Försvarsberedningens
rapport Ny struktur för ökad säkerhet - nätverksför-
svar och krishantering.
Detta innebär inte att samhället går ifrån plan-
läggning mot väpnat angrepp eller invasion till
krisplanering i fred utan att Sveriges försvarsplane-
ring får en beredare utgångspunkt. En utvecklad hel-
hetssyn och struktur för samordning och gemensam
hantering av tvärsektoriella hot kommer att leda till
ett säkrare och tryggare samhälle som har större mot-
ståndskraft mot påfrestningar.