Fru talman! När betänkandet skulle justeras var
Lars Ångström tvungen att ta hand om en ledsen liten
Julia. Nu när debatten sker är situationen liknande.
Han har barn hemma som måste tas om hand. Jag har
största respekt för det och hoppas att utskottets leda-
möter har det också.
Miljöpartiet har under hela 90-talet pekat på att
hoten mot Sverige inte är militära. I partimotionen
har vi föreslagit kraftigt minskade militärutgifter och
en nedmontering av det militära invasionsförsvaret
till förmån för ett försvar mot nya icke-militära hot
som IT-sabotage, terrorism, miljöförstöring och sön-
derrostande ubåtar i Murmansk.
Våra analyser och krav har visat sig i grunden va-
ra riktiga och stöddes några år senare av en riksdags-
majoritet. 1996 beslutade riksdagen på Miljöpartiets
initiativ om en vidgad hotbild. 1999 delade Sveriges
överbefälhavare Miljöpartiets analys om att det inte
längre existerade något militärt invasionshot. I mars
2000 stödde en riksdagsmajoritet Miljöpartiets krav
på nedläggning av att stort antal regementen och en
minskning av militärutgifterna. Riksdagen stödde
också vårt krav på att i statsbudgeten föra över militä-
rens miljarder till sjukvården.
I regeringens proposition Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret bekräftar regeringen ytterligare på flera
punkter riktigheten i tidigare analyser och krav från
Miljöpartiet. Regeringen medger inte bara att ett
militärt hot mot Sverige inte ter sig möjligt inom en
tioårsperiod utan också att det med tiden ter sig allt-
mer avlägset. Regeringen tar också för första gången
explicit upp vikten av att inte bara ha en anpassnings-
förmåga av Försvarsmakten uppåt utan också att ha
en anpassningsförmåga för fortsatta minskningar.
Detta är mycket positivt. Hade detta Miljöpartikrav
tillgodosetts tidigare hade den svenska nedrustningen
kunnat påbörjas snabbare och genomföras smidigare
till gagn såväl för Försvarsmaktens personal som för
skattebetalarna.
Risken för IT-sabotage har ökat i takt med att
alltmer av samhällsorganisationer och samhällsfunk-
tioner blir beroende av informationsteknik och där-
med mer sårbara. De tekniska systemen blir alltmer
komplexa och ömsesidigt beroende och får en allt
större betydelse för säkerheten i samhället. Genom att
en optokabel förstördes på ett enda ställe den 11 ok-
tober lamslogs t.ex. all fast tele- och datatrafik från
norra halvan av Sverige.
Med förhållandevis små resurser kan en enskild
individ, en grupp eller en organisation i princip var
som helst i världen utsätta bankbetalningssystem,
försäkringssystem, elektroniska kommunikationer
och databaser för elektroniska intrång och sabotage.
Mot IT-sabotage hjälper inte JAS-plan och ubåtar.
Det finns ett behov av en övergripande om-
världsanalys, tvärsektoriell samordning och incident-
beredskap. Dessa uppgifter bör inte läggas på den
militära försvarsmakten. Försöken till det egna kom-
munikations- och ledningsystemet Orion slutade i ett
mångmiljardfiasko, som förskräcker.
Det är beklagligt att regeringen inte heller i år har
förmått utveckla konkreta förslag till försvar och
förebyggande insatser på detta område utan avser att
komma tillbaka till riksdagen först nästa år.
Fru talman! Tidigare har regeringen haft en benä-
genhet att försöka klä även de nya hoten i form av att
militära medel används. Terrorister skulle t.ex. an-
vända sig av militära robotangrepp. Fördelen med en
sådan verklighetsbeskrivning är att då skulle natur-
ligtvis de militära motmedlen vara relevanta, och om
man händelsevis råkade ha en organisation för just
militära motmedel skulle det vara bra. Nackdelen
med ett sådant synsätt är att det förmodligen har
mycket lite med verkligheten att göra. Terrorattacken
mot New York visade just detta med all önskvärd
tydlighet. En motståndare söker hela tiden asymmetri.
Det primära målet behöver inte vara att söka krig. Om
syftet kan uppnås med andra former av påtryckningar
och metoder kan det vara tillräckligt.
Behovet av förmåga att hantera andra och mer
sannolika former av kriser och konflikter än de rent
militära leder till slutsatsen att den militära kompo-
nenten i totalförsvaret blir allt mindre relevant. Ut-
vecklingen talar för fortsatta minskningar av antalet
förband och militära utgifter. Resurser bör i stället
föras över till konfliktförebyggande politik, terrorfö-
rebyggande insatser, demokratistöd och försvar mot
de andra hot mot samhället som riksdagen har identi-
fierat.
Fru talman! Det allmänna värnpliktssystemet har
spelat ut sin roll. Det utgör ett i grunden orättvist och
i dag helt otidsenligt system. För det första fullgör
endast en tredjedel av landets män sin pliktutbildning,
mindre än 18 000 av en årskull på ca 55 000. För det
andra omfattar det endast män. I stället bör 2000-
talets försvarspolitik bygga på ett system av frivillig-
het och vara öppet för både män och kvinnor. Just
traditionellt kvinnliga erfarenheter som förmåga till
strategisk planering, logistisk erfarenhet och öppet
ledarskap är långt viktigare än den traditionellt man-
liga tillgången på fysisk styrka, som blir allt mindre
relevant. För att få hög kvalitet och en organisation
byggd på frivillighet måste regeringen utveckla ett
system som bygger på motivation och som är merite-
rande. När är tiden mogen för Miljöpartiets mångåri-
ga förslag om bättre ersättning, civil dokumentation
och tilläggspoäng till högskolan?
Fru talman! Det kan inte vara riktigt att Försvar-
smakten ägnar tid åt att stödja krigsmaterielindustrins
exportansträngningar. Skattebetalarna subventionerar
redan denna sektor i en utsträckning som saknar mot-
stycke i svenskt näringsliv.
Försvarsmaktens medverkan i krigsmaterielex-
portansträngningar står också i ett direkt motsatsför-
hållande till vad regeringen skriver i propositionen
Fortsatt förnyelse av totalförsvaret om att upprätt-
hålla respekten för de mänskliga rättigheterna. Hur
gör man det när man t.ex. beväpnar diktaturer som
systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna?
Det vore långt bättre om regeringen lät en över-
dimensionerad vapenindustri ta konsekvenserna av en
krympande marknad och tillät en nödvändig avveck-
ling.
Fru talman! En allt viktigare del av säkerhetspoli-
tiken i ett europeiskt perspektiv utgörs av konflikt-
hantering. Inom ramen för EU har omfattande militä-
ra strukturer byggts upp och militära resurser ställts
till förfogande. Argumenten för denna utveckling har
varit att kunna hantera konflikter som de vi upplevde
i det forna Jugoslavien och senast i Kosovo. Proble-
met med att satsa så uteslutande på den militära kom-
ponenten i en krishanteringspolitik är att när den väl
anses aktuell att använda är det oftast så att en kon-
flikt har tillåtits att utvecklas så långt att det gått över
till krig. Då är det för sent att agera. Det är inte heller
på det militära området som det saknas resurser.
I stället ligger den stora bristen i den nästan totala
avsaknaden av konfliktlösningskompetens och civila
krigsföregripande handlingsprogram. Varje gång
fredsframtvingande militära styrkor skickas till ett
område måste vi se det som kvittot på ett stort miss-
lyckande, ett misslyckande med den förebyggande
politiken. En europeisk säkerhetspolitiks viktigaste
komponent är därför den aktivt förebyggande verk-
samheten vari konfliktlösningsarbete ingår. En sådan
politik saknas nästan helt i dag.
Sverige måste verka för att främja en konfliktfö-
rebyggande kultur med långsiktig uppbyggnad av
kunskaper om konflikter och deras orsaker för att öka
vilja och förmåga att uppträda förebyggande.
Förmågan att identifiera strukturella riskfaktorer
för att få en tidig varning är en förutsättning för kon-
fliktförebyggande. För detta krävs att vi skapar nya
samarbetsstrukturer och instrument inom allt från FN
och OSSE till andra organisationer som EU. Ett första
steg för att konkretisera en sådan utveckling vore
initiativet att i Sverige som en del av vår försvars-
budget skapa ett institut för internationell konflikt-
och terrorförebyggande verksamhet i kris- och kon-
fliktområden.
Fru talman! Jag yrkar bifall till motion Fö8, som
tyvärr inte blev bifallsyrkad i utskottet.