Fru talman! Förändringar och förändrade förut-
sättningar och oförutsägbarheten i vår verklighet,
eller med andra ord, det moderna samhället och vår
tids tekniska möjligheter, har gjort det inte bara möj-
ligt utan nödvändigt att reformera det svenska total-
försvaret.
Det har talats, debatterats och skrivits många ord
om detta i riksdagen och till riksdagen. Vi, dvs. rege-
ringen och partierna här i riksdagen, är i det stora hela
överens om att det ska gå och att vi ska arbeta vidare.
Det finns undantag, och det finns undantag när det
gäller hur mycket man vill vara involverad i den här
processen. Ett parti - jag menar Moderata samlings-
partiet - har valt att på det sättet ställa sig vid sidan
om och utanför Försvarsberedningen.
Men jag står här igen, och till min stora glädje får
jag möjligheten att hålla med och på någon punkt
kanske hålla emot.
Den 19 september presenterades budgetproposi-
tionen som kammaren just har debatterat när det gäl-
ler totalförsvaret, och den 26 september presenterades
den försvarsproposition som vi nu diskuterar. Den
lades fram bara några veckor efter de förödande och
fruktansvärda terroristattackerna i Förenta staterna
och - det vill jag säga - i den fortgående biovapenan-
vändningen inne i Förenta staterna. Dessa attacker har
förändrat vår världsbild, vår syn på säkerhet och vår
syn på hot mot det demokratiska samhället och våra
demokratiska värden.
I Sverige har vi ett brett internationellt säkerhets-
samarbete som ger oss möjligheter att delta och på-
verka förhållanden i omvärlden. Medlemskapet i
Europeiska unionen spelar naturligtvis en central roll
liksom arbetet inom Förenta nationerna. Men det
gäller också vårt samarbete med Nato. Vi ser även
hur Ryssland närmar sig både EU och Nato. Det är ett
samarbete som sker inte minst i ljuset av händelserna
den 11 september.
Den proposition som vi diskuterar, Fortsatt förny-
else av totalförsvaret, sätter fokus på dessa frågor
liksom på inriktningen av försvarsreformen. Så gjor-
de också Försvarsberedningen i sin senaste rapport.
Det ömsesidiga beroendet av globalisering och inter-
nationalisering ger oss nya möjligheter, men det krä-
ver oss också på ett nytt sätt att agera nationellt.
Grunden i vår säkerhetspolitik är att kunna möta
militära hot, men också att kunna förebygga och
hantera andra hot och risker i både fred och krig.
Nu fortsätter vi arbetet med att minska samhällets
sårbarhet och att vara bättre rustade för framtiden.
En central del i det beslut som fattades år 1996
var en helhetssyn på samhällets satsningar och åtgär-
der för att förebygga militära hot och andra hot såväl i
fred som i krig. En del är att möta militära och väp-
nade angrepp. En annan del är att förebygga och
hantera situationer som inte direkt hotar Sveriges fred
och självständighet, men som skulle kunna innebära
snabba och allvarliga försämringar av samhällets
normala funktioner - samhällets robusthet.
Därför måste vi ha en helhetssyn när det gäller vår
beredskapsplanering. Elförsörjning, telekommunika-
tion, transporter, varuförsörjning, livsmedelsförsörj-
ning, IT-system, finansiella transaktioner - alla är
områden som är sårbara och beroende av övergripan-
de tekniska system. Därför måste samhället på alla
nivåer vara säkert och robust både centralt, regionalt
och lokalt. Därför är samordningen av det civila för-
svaret och beredskapen för svåra påfrestningar på
samhället i fred viktiga och måste förbättras. Det är
något som Försvarsberedningen också pekar på i sin
rapport, liksom utskottet nu i sitt betänkande.
I det första steget har regeringen föreslagit att det
ska inrättas en ny planeringsmyndighet. Tanken är att
den ska finnas på plats den 1 juli nästa år i samband
med att Överstyrelsen för civil beredskap läggs ned.
Jag noterar med glädje att utskottet stöder detta för-
slag, och jag återkommer till riksdagen under våren i
denna fråga.
Då kommer jag också med förslag om hur sam-
hällets tvärsektoriella arbete ska bedrivas för att före-
bygga och förbereda samhället inför både freds- och
krigshot. Förutom sårbarheten i vår infrastruktur är
det viktigt att vi förstärker vår förmåga att möta ett
begränsat väpnat angrepp, men också beredskapen
inför biologiska och kemiska hot.
Krishantering är ett begrepp som blir alltmer vik-
tigt i vårt samhälle och internationellt. Den militära
krishanteringen har länge varit föremål för arbete
t.ex. inom EU. I den senaste försvarspropositionen
liksom under Sveriges ordförandeskap i unionen har
vi flyttat fram våra positioner inte minst när det gäller
den civila krishanteringen.
En av de slutsatser som regeringen drog av terror-
dåden i New York och Washington var att den av
riksdagen beslutade lokaliseringen av den operativa
insatsledningen i Täby, Näsbypark, måste prövas på
nytt. Vår bedömning är att skyddsbehovet för denna
ledning är större än vad lokaliseringen där skulle
kunna erbjuda samt att övrig bostadsbebyggelse finns
alltför nära operationsledningen. Jag har därför för
avsikt att så snart som möjligt omlokalisera opera-
tionsledningen till ett skyddat utrymme. Därifrån ska
operationsledningen kunna verka, men man ska även
i framtiden kunna utveckla rörliga ledningsenheter.
Överbefälhavaren kommer i en närtid att påbörja
en utredning kring högkvarterets arbetsformer och
skärningspunkten mellan den operativa insatsledning-
en och högkvarteret. ÖB avser att presentera denna
utredning omkring den 1 april nästa år. Som jag tol-
kar riksdagens tillkännagivande i ärendet stämmer
denna inriktning med utskottets intentioner. Jag delar
utskottets mening att vi ska försöka finna lösningar
med hög ekonomisk rationalitet.
Avslutningsvis vill jag peka på att de förändringar
som nu pågår i det svenska försvaret är en inriktning
för ett modernt, flexibelt och rörligt försvar. Det är ett
arbete som är i full gång i Försvarsmakten. Det kräver
förändrade stridskrafter så att de motiverar de nya
krav som ställs både nationellt och vid internationella
insatser. Det gäller både organisation och materielan-
skaffning.
Till dem som hävdar att vi delvis bör hålla fast vid
det gamla invasionsförsvaret i organisatoriska termer
vill jag säga att vi därmed skulle bygga fast oss i det
gamla. Det är ingen framkomlig väg.
Håkan Juholt har i dag hanterat den frågeställ-
ningen i debatten med Moderaternas företrädare. Jag
menar att vi kommer att lägga fram en gemensam
strategi så att operativ förmåga och kompetens ut-
vecklas tillsammans och på ett kostnadseffektivt sätt
både för nationella behov och för internationellt sam-
arbete. Det är innebörden i det som vi talar om och
benämner insatsförsvar.
Jag har i mitt anförande berört frågan om den ope-
rativa insatsledningen. Jag hoppas att den fråga jag
fick från Berit Jóhannesson härmed har fått ett till-
fredsställande svar.
Åke Carnerö har frågat mig om de nationella
skyddsstyrkorna. Jag har tagit del av utskottets skriv-
ning. Min avsikt är att redovisa vilken utrustning
dessa förband ska ha. Min bedömning är att hemvär-
net ska spela en mycket viktig roll för de nationella
skyddsstyrkorna.
Runar Patriksson frågade mig hur jag avser att
förbereda nästa proposition till riksdagen, den som
ska komma i vår. Det är min avsikt att jag själv ska
vara i kontakt med Försvarsberedningen och redovisa
för ledamöterna hur jag avser att föreslå den kom-
mande propositionen för regeringen. Det är också min
förhoppning att det ska vara möjligt för de ledamöter
i beredningen som vill att ytterligare kunna ha samtal
med mig om inriktningen. Min avsikt är att så långt
det över huvud taget är praktiskt framkomligt gå fram
enligt den inriktning som riksdagen nu avser att ställa
sig bakom.
Till Erik Arthur Egervärn vill jag slutligen säga
att Försvarsmaktens stöd till samhället är en mycket
viktig fråga. För ett par dagar sedan fick jag ett be-
tänkande från den särskilda utredaren Ann-Louise
Eksborg. Det ska nu remitteras. Om remissutfallet
blir gynnsamt kan det innebära att jag kan redovisa
innebörden för riksdagen samt att vi kan genomföra
de förändringar som kan krävas i berörda förordning-
ar under våren.