Fru talman! Mot bakgrund av de senaste timmarnas
diskussion skulle jag gärna vilja ansluta mig till
Tage Danielsson när han säger: Den som inte
tvivlar är inte riktigt klok.
I den deklaration som Ulf Dinkelspiel gav den 1
februari 1993 sade han, när det gäller den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, att vi
är beredda att ikläda oss samma fördragsmässiga
rättigheter och skyldigheter som gemenskapens
nuvarande medlemmar. Sedan sade han: Som den
svenska riksdagen nyligen har deklarerat består
Sveriges militära alliansfrihet alltjämt. Samtidigt
inser vi att utformningen på lång sikt av en
gemensam försvarspolitik som med tiden skulle
kunna leda till ett gemensamt försvar är ett mål för
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
som kommer att diskuteras vidare 1996. Vi avser
inte hindra den europeiska unionens utveckling på
vägen mot detta mål.
Min fråga till Ulf Dinkelspiel är då: Har inte
Sverige redan avstått från att säga nej till ett
gemensamt försvar genom denna deklaration?
Tidigare fick vi höra, på en fråga från Lena
Klevenås, att Maastrichtavtalet gäller. Det är också
min erfarenhet av internationellt arbete att det
alltid är den skrivna avtalstexten som gäller och inte
aldrig så välvilliga tolkningar. I Maastrichtavtalet i
artikel J 4.1. står det att den gemensamma
säkerhetspolitiken skall inkludera alla frågor som
är relaterade till unionens säkerhet inkluderande
det eventuella formandet av en gemensam
försvarspolitik som kan komma att leda till ett
gemensamt försvar.
Enligt internationell juridisk expertis ger denna
paragraf unionen full makt att handskas med all
försvarspolitik och med ett gemensamt försvar.
Man behöver ingen som helst utvidgning av
Maastrichtavtalet för att kunna göra detta. Man har
också gett VEU i uppdrag att utforma och jobba
med ett gemensamt försvar. Min andra fråga är då:
Vilket land har en utrikes- och säkerhetspolitik som
inte inrymmer ett försvar? Jag känner inte till något
sådant land. Det kunde vara intressant att få veta
om det finns.