Fru talman! Det är ett omfattande betänkande som
vi ska debattera. Det handlar om ett område som är
ett av de angelägnaste för en vänsterpartist, alltså
arbetsrätten. Trots att det finns de, t.ex. föregående
talare, som försöker hävda motsatsen är det så att det
finns en inbyggd konflikt på arbetsmarknaden. Det
finns en konflikt mellan den som så att säga köper
arbete och den som så att säga säljer sin arbetskraft.
Det är en relation där arbetsgivarparten alltid är
den starkare. Det är i det perspektivet vi måste se
arbetsrätten. Det handlar inte om två jämbördiga
parter utan det handlar om lagstiftning som syftar till
att stärka och skydda arbetstagaren. De företagsned-
läggelser vi ser bekräftar just detta; vikten av att stär-
ka löntagarnas makt och inflytande.
Nu är det inte endast direkt lagstiftning som skyd-
dar löntagarna. Lika centralt är att värna kollektivav-
talen och de fackliga organisationernas möjlighet att
på ett bra sätt föra löntagarnas talan. Om arbetstagar-
na inte kan gå samman och få styrka genom kollekti-
vet vore det endast de som för tillfället är attraktiva
på arbetsmarknaden som skulle få förmåner, trygghet
i anställning osv.
Det här vet uppenbarligen borgerligheten. Ett ge-
nomgående tema i deras politik och deras reservatio-
ner går ut på att försvaga löntagarnas position. Det
låtsas man inte om, utan i stället ger man sken av att
tvingande lagar, kollektivavtal och facklig aktivitet
skulle stå i motsatsställning till individernas rättighe-
ter. Man försöker med andra ord slå in kilar, splittra
löntagarkollektivet och försvaga solidariteten mellan
olika grupper.
Det är ju så att enskilda löntagare under en be-
gränsad del av sitt yrkesliv kan tjäna på en individua-
lisering, men merparten gör inte det, och det finns
knappast någon som under ett helt yrkesliv på ar-
betsmarknaden har en stark förhandlingsposition på
egen hand.
Inte heller finns det någon trovärdighet i resone-
mangen om att kollektivavtal skulle inskränka indivi-
dens inflytande. Moderaterna, kd och Folkpartiet
säger att möjligheterna bör vidgas för de enskilda
parterna att träffa avtal oberoende av kollektivavtalet.
Däremot säger man ingenting om vilket innehåll den
här utvidgningen skulle förväntas få, kanske beroende
på att det finns möjligheter till enskilda avtal som går
längre än vad kollektivavtalen föreskriver. Den rätten
finns redan. Så i klartext innebär borgarnas förslag att
man öppnar för sämre villkor än dem som anges i
kollektivavtalen, sämre då sett ur ett arbetstagarpers-
pektiv.
Säga vad man vill, men borgerligheten är konsek-
vent. Och det är tydligt att man skjuter in sig på stra-
tegiska frågor där effekterna, om politiken genom-
förs, innebär en maktförskjutning där löntagarna och
deras organisationer är förlorarna. Angreppen på
kollektivavtalen är en punkt, strejkrätten en annan.
Här finns en samstämmighet från Centerpartiet till
Moderaterna i synen på stridsåtgärder. Fyrklövern vill
att man ska förbjuda sympatiåtgärder och införa en
s.k. proportionalitetsprincip för att man vill begränsa
möjligheten till fackliga stridsåtgärder. En sådan
princip innebär i praktiken att alla stridsåtgärder kan
stoppas, åtminstone temporärt. Det logiska är ju att
stridsåtgärden kommer att stoppas i samma stund som
en arbetsgivare för upp frågan till prövning i domstol
fram till dess att domstolen har gett klartecken. Det
innebär dessutom att man flyttar över ansvaret för
arbetsstriden, som i dag ligger hos parterna, till stat-
sapparaten, till en domstol.
Strejkvapnet är i praktiken det enda vapen som
arbetstagarna har att ta till gentemot arbetsgivaren,
alltså vägran att arbeta. Det är inte för inte som det
ses som en medborgerlig fri- och rättighet. Därför är
förslagen om proportionalitetskrav och det faktum att
parterna inte längre ska ansvara för den här frågan ett
mycket allvarligt ingrepp.
Fru talman! Listan på borgarnas angrepp på ar-
betsrätten kan göras lång, och det gäller alla partier
även om Moderaternas lista blir extra lång. Där hittar
vi förslag om att kollektivavtalen ska bort. Man vill ta
bort arbetstidslagen, förbjuda sympatistrejker, införa
en proportionalitetsprincip, ta bort det fackliga tolk-
ningsföreträdet, ta bort vetorätten mot oseriösa entre-
prenörer, förkorta återanställningsrätten, förlänga
otrygga provanställningar, öka möjligheten till vis-
stidsanställningar osv.
Även om de här frågorna berör arbetsmarknaden
handlar det i förlängningen om livet i övrigt och om
samhällsklimatet i stort. Är man otrygg i sin anställ-
ning är man också otrygg i sin försörjning och i sin
livssituation. Det påverkar framtidstron. Det påverkar
möjligheter att ta banklån. Det påverkar möjligheter
att sätta barn till världen. Med andra ord är det kort-
siktigt, och det skulle innebära ett samhällsklimat där
alla bara kan vara förlorare.
Anställningstrygghet är grundbulten. Och man
kan säga att anställningsskyddslagen bygger på tre
ben, och alla de tre benen är hotade från lite olika
håll.
Ett ben i anställningstryggheten handlar just om
återanställningsrätten, alltså rätten att bli återanställd
när man har sagts upp på grund av arbetsbrist. Det är
en regel som syftar till att motverka att arbetsgivaren
missbrukar sin rätt att säga upp personal på grund av
arbetsbrist för att en kort tid senare plocka in andra
personer, kanske till lägre löner. Moderaterna, kd och
Folkpartiet vill förkorta den tid som företrädesrätten
gäller. Man vill försvaga löntagarnas skydd. I Väns-
terpartiet säger vi: Förläng den tiden!
Ett annat ben i anställningstryggheten handlar om
turordningsreglerna. Det har vi debatterat åtskilliga
gånger här i kammaren, och som bekant försämrades
reglerna under mandatperioden, och allt tyder på att
vi som var emot tyvärr fick rätt. Undantagen leder till
otrygghet, och det leder främst till att kvinnor miss-
gynnas, ofta i samband med graviditet och föräldrale-
dighet. Nuvarande ordning betyder i praktiken att
ingen anställd på ett mindre företag kan känna sig
trygg. Vad vill Moderaterna göra? Vad vill Kristde-
mokraterna göra? Vad vill Centern göra? Centern vill
inte göra någonting; man tycker att det är en bra ord-
ning. Moderaterna och Kristdemokraterna vill ytterli-
gare försvaga skyddet. Och vad säger Vänsterpartiet
och i det här fallet även Socialdemokraterna? Man
säger: Återställ turordningsreglerna och förstärk
tryggheten!
Det tredje benet för att vi ska ha en fungerande
anställningstrygghet är att grunden måste vara tills-
vidareanställningar. Moderaterna, Kristdemokraterna
och Folkpartiet vill utöka möjligheterna till provan-
ställningar och andra otrygga anställningar. Vänster-
partiet tar strid för att fasta arbeten ska vara huvudre-
gel, och vi säger: Avskaffa ÖVA, överenskommen
visstidsanställning! Har man haft visstidsanställningar
i tre år och inom den perioden varit anställd 18 måna-
der bör man faktiskt ha rätt att få en tillsvidare-
anställning. Det är ett fullt rimligt krav.
I dag vet man att 50 % av LO:s unga kvinnor har
tidsbegränsade anställningar. Hälften av LO:s unga
kvinnor saknar alltså trygghet i anställningen. De
behöver inte ens sägas upp om de t.ex. väntar barn,
utan arbetsgivaren kan bara säga: Sorry, anställnings-
tiden har gått ut, du får inte förlängt.
Trots att många redan hade en otrygg anställ-
ningssituation införde s-regeringen 1996/97 ytterliga-
re en osäker anställningsform, ÖVA. Skillnaden
mellan ÖVA och andra former av visstidsanställning-
ar är att man när det gäller ÖVA inte behöver ha
några skäl. Detta tillgodoser inte någon särskild per-
son. Detta tillgodoser inte något särskilt behov, utan
det ger bara en rätt för arbetsgivaren att anställa män-
niskor i ett otryggt anställningsförhållande.
Tyvärr är vi ensamma i riksdagen om att driva
frågan om att fasta heltidsjobb ska vara regel, trots att
den är så central för så många människor och trots att
detta i förlängningen riskerar att föra med sig att
LAS, alltså lagen om anställningsskydd, faktiskt inte
fungerar i praktiken, eftersom det bygger på att det är
fasta arbeten som är grundregeln.
Avslutningsvis vill jag säga att vi har en mängd
reservationer i betänkandet, 13 stycken tror jag, och
vi har tre särskilda yttranden som alla rör viktiga
principfrågor. Jag har lyft fram några. Carlinge Wis-
berg kommer att lyfta fram några andra för Vänster-
partiets del. Till votering har vi valt att lyfta fram
reservation 8, som just handlar om fasta heltidstjäns-
ter, och Vänsterpartiets och Socialdemokraternas
gemensamma reservation om turordningsreglerna, nr
24.