Arbetsrätt

Fru talman! Om en stund ska riksdagen rösta om

turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd. Vi

är alltså i samma situation igen som för över ett år

sedan. På ena sidan står Sveriges löntagare och kräver

trygghet och rättssäkerhet på arbetsplatserna, och på

andra sidan står en samlad borgerlighet, tillsammans

med Miljöpartiet, och håller fast vid en maktförskjut-

ning från de anställda till arbetsgivaren. Som så ofta

när det handlar om maktfrågor står Socialdemokra-

terna på ena sidan och högern på den andra. Det är ett

mönster som ständigt återkommer.

Hur kunde det då bli så här? Låt mig ge en liten

historisk bakgrund. Våren 1999 beslutade en riks-

dagsmajoritet bestående av de borgerliga partierna

och Miljöpartiet att regeringen skulle få i uppgift att

utforma ett lagförslag där två personer skulle undan-

tas från turordningsreglerna i LAS i företag med

mindre än tio anställda i de fall uppsägning blir aktu-

ell.

Resultatet blev en förändring i LAS med ungefär

följande innehåll:

Två arbetstagare får undantas per arbetsgivare.

De arbetstagare som ska undantas ska vara av

"särskild betydelse" för verksamheten.

Kriteriet "särskild betydelse" kan inte prövas i

domstol.

Fru talman! När vi förde debatten här i kammaren

vid förra tillfället varnade många av oss för att dessa

förändringar i turordningsreglerna skulle leda till

orättvisa på arbetsmarknaden. Det har nu visat sig att

vi tyvärr fick rätt. LO har visat att minst ett sjuttiotal

personer har fått gå på grund av att arbetsgivaren har

kunnat frångå turordningen. Mörkertalet är okänt.

Inte minst har detta drabbat gravida och föräldraledi-

ga.

Vilken är då grunden för majoritetens förslag om

ändring i turordningsreglerna? Jo, man säger sig må-

na om de små och medelstora företagen. I stället är

det ju så att en rättvis och verklighetsanpassad arbets-

rätt är den bästa grunden för en stabil och hållbar

tillväxt. Löntagare som känner trygghet på sin arbets-

plats är produktiva, skaffar sig hög kompetens och är

intresserade av ett större ansvar. Allt detta är sådant

som gynnar just de små och medelstora företagen.

LAS är en skyddslagstiftning till förmån för den

svagare parten i ett anställningsförhållande. För att

upprätthålla respekten för kravet på saklig grund vid

uppsägning och för att objektivitet och rättssäkerhet

iakttas när beslut ska fattas är det viktigt att minimera

utrymmet för godtycke i beslutsprocessen.

Metoden att i förhandlingar mellan arbetsgivaren

och arbetstagarnas organisationer diskutera turord-

ningen och, när så bedöms som lämpligt, göra de

avvikelser som för båda sidorna framstår som den

bästa lösningen är väl etablerad på arbetsmarknaden.

Det godtycke som ensidiga arbetsgivarbeslut kan

innebära undergräver rättssäkerheten för den enskilde

och missgynnar påtagligt den svagare parten. Makt-

balansen mellan de lokala parterna skulle förskjutas

till arbetsgivarens fördel. Det gynnar inte någon och

kan i stället vara ett hinder för god tillväxt.

Fru talman! Då kan vi konstatera att det egentli-

gen inte finns några tunga argument för att hålla fast

vid dagens turordningsregler, inte minst när vi ser så

många kvinnor drabbas hårt av uppsägningar. Ändå

håller de borgerliga partierna stenhårt fast vid sin

uppfattning, och det är svårt att förstå.

Varför har Kristdemokraterna satt sig i Modera-

ternas knä? Kristdemokraterna talar ju så gärna om

värderingar, etik och moral. Ödmjukhet, respekt och

omtanke om den lilla människan är ingredienser som

de gärna kryddar sin retorik med.

Det är vackra ord som vi alla vill ställa oss bak-

om, men som också kräver ansvar och handling. Är

Kristdemokraterna beredda att ta ansvar och ställa sig

på löntagarnas sida? Eller sätter man sig återigen i

knäet på Moderaterna? Alf Svensson talar ofta om att

de hårda kanterna måste slipas av, att samhället måste

bli mjukare och dess hörn rundare. I dag har han och

övriga kristdemokrater möjlighet att visa att de menar

något med de fagra orden. De vassa kanter som un-

dantagsreglerna utgör kan vi tillsammans fila bort.

Vågar Kristdemokraterna ställa sig på löntagarnas

sida?

Fru talman! Arbetsrätten är i grunden en ideolo-

gisk fråga. Medan vi socialdemokrater ser politikens

möjligheter, där politiska beslut ska stötta och stärka

dem som annars riskerar att hamna i underläge, säger

Moderaterna och deras vänner på högerkanten att

ensam ska vara stark. Vi vet att de borgerliga partier-

na med Moderaterna i spetsen vill försämra för lönta-

garna och minska fackföreningarnas inflytande. Ar-

betsrätten är för dem ett rött skynke i den nyliberala

ekonomi som de förespråkar. De vill helt slopa tu-

rordningsreglerna och göra arbetsrätten mer individu-

aliserad, dvs. minska fackets makt till förmån för

arbetsgivaren, som redan nu är den starka parten på

arbetsmarknaden. Detta är hårt och cyniskt, och det

leder till en arbetsmarknad som vi socialdemokrater

aldrig kan ställa upp på. Att moderater driver detta är

inte förvånande, men hur Miljöpartiet kan ansluta sig

till denna nyliberala politik är för mig en gåta.

Jag instämmer i att arbetsmarknaden gradvis har

genomgått en förändring, men jag ser en annan verk-

lighet än vad de borgerliga gör. Anställningsformerna

har delvis förändrats och andelen visstidsanställning-

ar har ökat på bekostnad av tillsvidareanställningar.

Denna utveckling är inte önskvärd och kan på sikt

innebära minskad trygghet för den enskilde.

Fru talman! Jag är inte på något sätt avvisande till

förändringar av den arbetsrättsliga lagstiftningen.

Givetvis måste sådana förändringar övervägas från tid

till annan. En utgångspunkt måste vara att inte för-

ändra lagstiftningens starka karaktär av skyddslag-

stiftning. Som tidigare har påpekats har utvecklingen

gått mot kortare och lösare anställningsformer på

bekostnad av fasta heltidstjänster. Detta drabbar

framför allt kvinnor och ungdomar. Utvecklingen

innebär också ett ökat inslag av konsulter och inhyrd

arbetskraft. Som jag har nämnt tidigare blir det också

vanligare att arbetstagare inte vågar framföra kritik

mot och synpunkter på förhållandena på arbetsplat-

sen. Detta är ingen önskvärd utveckling.

Fru talman! Regeringen har därför på utskottets

initiativ tillsatt en utredning som ska se över den

arbetsrättsliga lagstiftningen så att den uppfyller kra-

ven på trygghet och inflytande för de anställda inom

ramen för en flexibel och effektiv arbetsmarknad.

Exempel på frågor som är föremål för översyn är

arbetstagarbegreppet, yttrandefriheten för anställda

och korttidsanställningars inverkan på arbetslivet. Det

är på detta sätt man måste närma sig frågor om ar-

betsrätt och löntagarnas inflytande på arbetsmarkna-

den.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi so-

cialdemokrater ser det som angeläget att utveckla

kulturen i arbetslivet där den i högre utsträckning

myndigförklarar människor. Det är en kultur som inte

bara gynnar redan privilegierade, utan som beaktar

alla vuxna människors rätt och önskan att arbeta un-

der anständiga arbetsvillkor, och en kultur som gör att

människor växer och utvecklas.

Med den socialdemokratiska politiken har vi bevi-

sat att det är genom att lita på människor och deras

vilja att vara med och ta ansvar som man bygger ett

framgångsrikt Sverige. Det är genom trygghet och

klara regler som människor frigörs och kan vara med

och skapa ett samhälle där alla har en plats.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-

servation nr 24, i övrigt bifall till utskottets förslag i

betänkandet i dess helhet och avslag på övriga reser-

vationer.

I detta anförande instämde Christina Axelsson,

Cinnika Beiming, Laila Bjurling, Lars Wegendal,

Carina Adolfsson Elgestam, Hans Hoff, Claes-Göran

Brandin, Sonja Fransson, Christina Nenes och Kristi-

na Zakrisson (alla s).