Fru talman! Till att börja med skulle jag vilja gå
tillbaka lite i tiden och till den här kammaren, nämli-
gen till ett meningsutbyte som var mellan Stefan
Attefall och Camilla Sköld Jansson.
Stefan Attefall försökte sig på ett i mina ögon
halsbrytande resonemang om begreppet trygghet.
Attefall försökte hävda att en ökning av möjligheten
till provanställningar skulle vara liktydigt med en
ökning av tryggheten för den provanställde. Jag satt
och funderade lite på det här och kunde då konstatera
att i Stefan Attefalls värld måste väl i så fall begrep-
pet ovisshet betecknas som visshet, annars hänger
inte Stefan Attefalls resonemang på något sätt ihop.
I övrigt, fru talman, skulle jag vilja ta kammarens
tid i anspråk för lite funderingar om rättsläget vid
företagsnedläggningar.
Vi har under senare år kunnat ta del av omfattande
företagsnedläggningar och även företagsflyttningar.
Med begreppet omfattande menar jag då inte mäng-
den företag utan mängden anställda som är eller varit
berörda. I vissa fall kanske det också kan vara så att
förändringarna varit strukturellt betingade, i andra fall
är förändringarna att betrakta som mer spektakulära.
Jag skulle faktiskt vilja sträcka mig så långt som att
det mer har att göra med - om vi i den här kammaren
ska använda oss av ett marxistiskt språkbruk - nivån
på profitkvoten än industriella betingelser. Jag vill
hävda att det ligger mycket sanning bakom det be-
grepp som i allt större omfattning har börjat användas
i debatten, nämligen begreppet kvartalskapitalism.
Jag delar den synpunkt som man kunde läsa i Dala
Demokraten den 27 mars i år. Jag citerar: "Är det i
längden hållbart med ett ekonomiskt system där
makten över verksamhet och produktion hamnar allt
längre bort från de berörda på en arbetsplats eller i en
hel bygd? Det är dags att på allvar inleda en diskus-
sion om den ekonomiska demokratin, vilket i sig bara
är en utvidgning av begreppet demokrati. Varför
skulle inte demokratins räckvidd utsträckas också till
frågor om investeringar och företagsnedläggningar?"
Min övertygelse, liksom artikelförfattarens, är att
om den debatten förs föds ett annat moraliskt klimat i
vårt samhälle, som i sin förlängning också föder en
och annan realiserbar idé om hur maktförändring och
maktförskjutning i samhället och i ekonomin kan ske.
Jag vill i det här sammanhanget också citera en
något uppgiven klubbordförande på Continental i
Gislaved i samband med att nedläggningsförhand-
lingarna med vidhängande förhandlingar om av-
gångsvederlag slutförts. Och jag citerar: "Inte är jag
nöjd men det gick inte att komma längre. Ersättning-
en beror på anställningstid och ålder. För den som är
mellan 50 och 54 år blir det en extra månadslön, för
den som är mellan 55 och 58 handlar det om 2 må-
nadslöner."
Vi kan alltså konstatera att kostnaden för ett före-
tag blir mycket ringa. Huvuddelen av kostnaderna får
bäras av den enskilde individen och samhället.
Frågan ställdes till nämnde klubbordförande hur
mycket det borde kosta företaget att lägga ned fabri-
ken. Då svarade han: "Så mycket att de inte flyttar
jobben. Den som planerar att lägga ner borde tvingas
att bjuda ut fabriken till försäljning. Idag finns ju inga
regler."
I samband med en stor demonstration mot företa-
get Sanmina SCI i Motala häromveckan kunde vi
höra Metalls ordförande kräva skärpt lagstiftning på
området. För mig som vänsterpartist är det mycket
lätt att ställa mig bakom de här kraven, och jag skulle
önska att hela arbetarrörelsen hade samma uppfatt-
ning.
Vi menar att majoritetens resonemang i betänkan-
det inte motsvarar det behov som föreligger. Vi anser
att Gislaved, Degerfors och Motala, för att ta några
aktuella exempel, är tydliga exempel på att det be-
hövs förändrad och förstärkt lagstiftning inom det här
området.
Med detta, fru talman, står jag naturligtvis bakom
alla våra reservationer och yrkar också bifall till Ca-
milla Sköld Janssons förslag samt till reservation nr
22.