Fru talman, åhörare och kolleger! Jag vill börja
med att yrka bifall till reservation nr 3 så att jag inte
glömmer det. Den syftar på den del i betänkandet som
handlar om förslaget om diskriminering av deltidsar-
betande. Vårt motiv till att ställa upp på att göra lag
av direktivet, till skillnad från några av de borgerliga
bröderna, är att vi är skyldiga att införa det, antingen
lagvägen eller avtalsvägen. Land ska med lag byggas
- inte med avtal mellan centrala parter. Därmed är vi
osökt inne på arbetsrättsfrågorna i allmänhet.
Den här debatten ligger på sätt och vis väldigt rätt
i tiden. I förrgår chockade Ericsson de flesta genom
ännu ett sparpaket som innebär att ytterligare ungefär
17 000 personer måste försöka hitta ett annat jobb.
Ungefär lika många har redan blivit f.d. Ericssonan-
ställda sedan bara något år tillbaka. Nästa vecka tågar
vänsterkamraterna i förstamajtåg och protesterar mot
allt detta så att de blir både röda och blå i ansiktet.
Jag har en känsla av att både Ericsson och arbetsrätts-
frågorna kommer att komma upp i de sammanhangen.
Ämnet är aktuellt. Exemplet Ericsson visar att de
gamla industriföretagen förändras, och måste föränd-
ras, för att överleva i ett samhälle som ser annorlunda
ut än det gjorde så sent som när jag var liten.
Ingen efterfrågar längre bakelittelefoner och
knappt ens AXE-växlar - eller någonting annat som
Ericsson tillverkade när det startade 1876. Desto fler
efterfrågar mobila tjänster som vi knappt kunde före-
ställa oss fanns, och dessa tjänster finns över hela
världen. Det är positivt. Ingen i hela världen efterfrå-
gar längre gummistövlar från Nokia trots att de gjorde
jättefina sådana för bara tiotalet år sedan. Men de
görs inte längre.
Den som hade fast anställning för att tillverka ba-
kelittelefoner eller gummistövlar har varit tvungen att
försöka byta jobb - säkert flera gånger. Det gamla
jobbet finns nämligen inte kvar oavsett vilken typ av
anställningskontrakt hon hade eller vilken plats på en
turordningslista hon stod på. Hur otrygg hennes till-
varo är nu beror på hur bra politikerna har varit på att
skapa förutsättningar för nya jobb. Om hon är svensk
ligger hon antagligen dåligt till, eftersom de nya job-
ben är för få.
I en så turbulent tid borde arbetsrättsdebatten vara
aktuell, och det är den också. Men den borde handla
mer om hur trygghet kan skapas på den nya arbets-
marknaden i en verklighet där de flesta inte längre har
fast livstidsanställning i tillverkningsindustrin.
Den arbetsrätt vi har nu, i vilken de flesta partier
föreslår små förändringar eller inga förändringar alls,
var skapad för ett samhälle där arbetsgivaren alltid
var oerhört mycket starkare än arbetstagaren. Där
utfördes det mesta av arbetet i farliga fabriker med
bristfällig arbetsmiljö. I det samhället började man
jobba tidigt - kanske i tonåren - och man stannade
länge - kanske hela livet - hos samma arbetsgivare.
Den arbetsmarknaden var centralstyrd, centralt
avtalad och för de allra flesta nationell eller lokal.
Den gick också att reglera med centrala politiska
beslut och centrala avtal, vilket båda parter var gans-
ka tillfreds med.
I dag håller vi på att överge industrisamhället -
eller det oss om man så vill. Vare sig vi gillar det
eller inte förändras därmed förutsättningarna för ar-
betsrätten. I tjänste- och kunskapssamhället har ar-
betstagaren större makt, eftersom hon bär kapitalet i
huvudet. Arbetsmarknaden blir mer och mer interna-
tionell och stora företag ersätts, om än i för liten ut-
sträckning, av små och medelstora. Branscher för-
svinner och kommer till oftare än förut, och det är få
tonåringar som planerar att börja jobba och stanna på
samma arbetsplats till pensionen. De kanske inte kan
det ens om de skulle vilja.
Tiden som anställd eller uppdragstagare på sam-
ma ställe blir kortare. En person kan vara anställd ett
tag, arbetslös en period, sedan starta eget och därefter
vara anställd igen. Vad är man då? Är man kapitalist?
Vilken av parterna företräds man av i en tvist?
När alla förutsättningar förändras är det självklart
att man måste anpassa spelreglerna till det så alla att
människor kan vara med. Det gäller inte bara dem
som har fast anställning och är med i facket, utan alla
oavsett vilken typ av kontrakt de har och varför.
Så egentligen ligger den här debatten inte alls rätt
i tiden, utan den kommer i alla fall åtta år för sent.
Omvandlingen har ju hållit på ett tag, och regeringen
har haft ansvar för lagstiftningen sedan 1994. Vad har
den gjort? Jo, ordnat konferenser och bjudit på maza-
riner på superdepartementet och försökt vrida arbets-
rätten tillbaka till LO-modellen, med blandat resultat.
De enda konkreta åtgärder som regeringen har ge-
nomfört på arbetsmarknadsområdet är sådana som
LO har beställt. De har hindrat nya jobb från att ska-
pas, och resultatet har blivit ett rekordlågt nyföreta-
gande.
De nya jobben skapas inte med regeringens nuva-
rande politik, och verkligen inte om man bifaller
vänstermotionerna i betänkandet. De skapas inte av
att politiker försöker bestämma att den gamla in-
dustristrukturen kommer tillbaka utan av att politiker
inser att det är i tjänsteföretagen de nya jobben skulle
kunna skapas. I dessa dagar hade vi verkligen behövt
en majoritet som inte försöker tvinga gårdagens
Ericsson att bli som för ännu längre sedan utan som i
stället skapar förutsättningar för nya Ericsson att växa
fram. Men det har vi tyvärr inte.
När det gamla privilegiesamhället försvinner är
det förståeligt att de som tjänar på det gamla tar strid
för att behålla sin makt. Så har det alltid varit. Så är
det när diktaturer faller runtom i världen eller när
gamla klassamhällen avskaffas. LO tappade över
50 000 medlemmar bara förra året och slåss för sitt
politiska liv.
En klassisk metod, som eliterna alltid har använt
runtom i världen, är då att misstänkliggöra massorna
utanför, dvs. de som vill ha mer egen makt, de som
vill ta makt ifrån de styrande. "Folket förstår inte sitt
eget bästa", brukar det heta, och nu talar LO om att
om de andra får bestämma blir det "långtgående för-
sämringar för de anställda" - om de inte får igenom
sina återställarkrav, alltså. Under parollen
"Tillsammans mot egoismen" är det ju just egoistisk
politik man bedriver. Den nedlåtande tonen mot de
stackars undersåtarna känns igen.
Jag har förståelse för den desperation som man
kanske kan känna när det går utför. Det är aldrig
roligt för någon att befinna sig i nedförsbacke. Men
det får finnas gränser, fru talman. LO har beställt en
rapport som heter Arbetsrätten med en borgerlig
regering. Den är full av lögnaktig propaganda, med-
vetna missuppfattningar och annat. Man skriver t.ex.
att vi skulle vilja ta bort anställningsskyddet helt, med
det lilla tilläget: "men det vågar inte Moderaterna
skriva rakt ut".
När vi vill skydda människor mot oskäliga villkor
skriver LO:s s.k. experter att det påståendet är vilse-
ledande. Och så hänvisar de till sin egen illvilliga
tolkning i stället. Demonstrationen utanför italienska
ambassaden vill jag inte använda min begränsade och
dyrbara talartid till att kommentera över huvud taget.
Jag kan bara konstatera att LO verkar främmande
både för fakta och för verkligheten.
Fru talman, låt oss tala om verkligheten! I verk-
ligheten står 700 000 människor utanför arbetsmark-
naden. I den verklighet som Socialdemokraterna
försöker beskriva är nyföretagandet rekordlågt och
sjukskrivningstalen rekordhöga. Det är fakta. Turord-
ningsreglerna, som s och v vill ha dem, gör ju inte
bara att företag får svårt med nödvändig omvandling.
Människor får det också.
Den som mår jättedåligt på jobbet och riskerar ut-
slagning på grund av stress vågar ju inte säga upp sig.
På det nya jobbet, om man lyckas få något, skulle
man ju hamna längst ned på listan även om man har
mångårig erfarenhet inom sitt område. Man skulle
åka ut först oavsett kompetens om det företaget skulle
förändras. Vem vågar göra det bytet om man har lån
på lägenheten och mår lite dåligt? Ekonomiskt blir
det ju tryggare då att vara kvar på det gamla, dåliga
jobbet, fortsätta in i väggen och sedan bli långtids-
sjukskriven. För den som berörs av det är det natur-
ligtvis en tragedi.
I verkligheten är inte alla med i facket, och med
moderat syn på rättvisa ska alla, inte bara några, kun-
na känna sig trygga och kunna organisera sig som det
passar dem utan att kränkas.
Förra gången vi debatterade det här fick jag kritik
för att använda ett gammalt exempel, så jag kan ta ett
nytt. Arbetsdomstolens dom 37 från den 20 mars i år
fastställde att Ingrid, 56, och Sonja, 54, inte hade
grund att anse sig kränkta av en avtalsturordningslista
som de inte fick vara med på eftersom de inte var
med i facket. Båda två sades upp 1997 efter lång och
trogen tjänst, men AD finner att organisationstillhö-
righeten inte tillmättes någon avgörande betydelse.
Den här avtalsturordningslistan kan enligt AD inte ha
kränkt deras negativa föreningsfrihet.
Det är ett exempel, tycker jag, av många, ständigt
återkommande, på hur arbetsrätten ibland tar organi-
sationens parti före människans. Det finns många
sådana exempel. Ju fler som inte har fast anställning
och är med i facket, ju mer maktförhållandena på
arbetsmarknaden förändras, desto viktigare blir det att
arbetsrätten också förändras. Annars blir den mer och
mer orättvis och omfattar allt färre.
Svenskt Näringsliv har frågat vilka hinder företa-
garna ser för ökad tillväxt. Arbetsrätten är ett av de
största. Med en modernare arbetsrätt skulle vi få fler
jobb. Företagen skulle våga anställa mer och investe-
ra i stället för att tveka. Först då skulle vi få verklig
trygghet på arbetsmarknaden, för då får vi fler jobb.
Det är sådant som de f.d. Ericssonanställda, Ingrid,
Sonja och den dryga halvmiljonen utanför arbets-
marknaden, behöver. Ju fler jobb som skapas, desto
mindre farligt är det att vara sist in, yngst, ha brytning
eller vänta barn.
Dagens arbetsrätt gynnar dem som har lyckats ta
sig in men håller de andra utanför. Om vi inte moder-
niserar arbetsrätten utan bara krigar om hur mycket vi
vill behålla den gamla skapas det inga nya jobb - och
ingen trygghet heller.