Herr talman! Låt mig börja med att tacka Lars Elinderson för de trevliga orden. Jag ska också säga att Lars Elinderson är en trevlig person att ha att göra med i det vardagliga arbetet i utskottet. Det är väldigt viktigt att kunna umgås som vanligt folk på arbetsplatsen.
Men det är också viktigt att väldigt tydligt kunna uttrycka de politiska åsikter som vi företräder. Jag är djupt upprörd över den politik som Lars Elinderson har bidragit till att sätta i sjön i Sverige. Det handlar om ökade klyftor, svikna vallöften, som till exempel fastighetsskatten, orättvisor mot landets pensionärer och en väldigt tuff politik mot dem som har det allra tuffast i vårt samhälle.
Det är det som är själva strategin bakom Lars Elindersons idé. Han hoppas att om man gör det tillräckligt svårt att bli sjuk eller arbetslös ökar drivkraften att ta ett arbete. Det är så ni brukar säga. Då pressar ni ned ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemen och i a-kassan och hoppas att man börjar pressa ned lönerna ute på arbetsmarknaden och efter hand skapar en låglönearbetsmarknad. Den är populär bland många ekonomer. Det är inte alls ovanligt att ekonomer förespråkar detta.
Men i den här kammaren är vi inte ekonomer. Här är vi valda företrädare för Sveriges folk. Jag är alldeles övertygad om att de inte vill se en sådan utveckling där landet dras isär, där människor blir tvungna att ta arbeten som man inte kan leva på, där man efter hand måste ha två arbeten för att klara försörjningen av sin familj och där man inte längre tillhör ett försäkringssystem. Lars Elinderson har själv varit med och bidragit till att nästan en halv miljon människor har varit tvungna att lämna arbetslöshetsförsäkringen. Då får man leva på socialbidrag. Det är ett socialbidragssamhälle som Lars Elinderson står för. Närmare hälften av landets kommuner rapporterar ökade socialbidragskostnader i högkonjunkturen. Hur ska det då inte bli när vi har sämre tider?