Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 1.
Att ifrågasätta rådande normer och system inom den ekonomiska politiken är inte helt enkelt. Den svenska ekonomkåren och de större politiska partierna tycks i mångt och mycket agera som flockdjur. Jag ska ta ett exempel - en debatt som de allra flesta kommer ihåg. Det var under den turbulenta hösten 1992 innan Riksbanken tvingades ge upp försvaret av den fasta växelkursen. I princip alla ekonomer och de flesta politiska partier var överens om kronförsvaret och den fasta växelkursen. Det var den absolut rätta vägen att gå. När sedan Riksbanken gav upp kronförsvaret och övergick till rörlig växelkurs med en strikt prisstabiliseringsnorm var helt plötsligt samma ekonomer helt överens om att det var den enda riktiga politiken.
När Vänsterpartiet nu ifrågasätter dessa normer och regelverk som omgärdar finans- och penningpolitiken tar våra politiska motståndare inte debatt i sak utan kommer med svepande argument om att vår politik öppnar för ekonomiskt moras, detta trots att vi var emot många av de förslag som ledde till moraset i statsfinanserna i slutet av 80-talet och i början av 90-talet. Vi har sanerat efter den förra borgerliga regeringen och byggt upp sunda statsfinanser. I våra budgetalternativ har vi stora offentliga överskott.
Men anledningen till att vi inte kan få en hederlig och intellektuell ekonomisk debatt är nog snarare att vi ifrågasätter de rådande värderingarna bakom försvaret att dessa system, till exempel att välfärdens andel av ekonomin, det gemensamma, inte ska få öka som andel av bnp eller att demokratins påverkan på ekonomin ska begränsas, det vill säga att folkviljan inte ska få något större genomslag. Det är rätt känsligt, eller hur? Därför blir det också politiska slängar, för man har inga bättre politiska sakargument.
Finanspolitiken styrs av ett överskottsmål för de offentliga finanserna. Bakgrunden till införande av överskottsmålet var bland annat den kraftiga ökningen av statsskulden i slutet av 90-talet. Det bidrog också till att statsskulden som andel av bnp började sjunka i slutet av 90-talet, och vår offentliga skuld i dag är bland de absolut lägsta i världen. Vi har en nettoförmögenhet. Att motivera ett fortsatt upprätthållande av överskottsmålet med det argumentet håller alltså inte.
I vårpropositionen tar regeringen hellre upp att det motiveras av en jämnare fördelning av försörjningsbördan mellan generationer. Vi ska alltså spara i dag för att ha i ladorna när de demografiska förändringarna kommer. Men det resonemanget vilar på en felaktig bild av samhällsutvecklingen. Kommande generationer kommer inte att vara fattigare än dagens generationer. Finansdepartementet räknar ju med en 100-procentig bnp-ökning de närmaste 50 åren. Därför är det mycket svårt att förstå att dagens generationer måste spara för att morgondagens generationer ska ha råd med vård, skola, omsorg. I dagens generationer är det många ungdomar som går ut skolan utan betyg, och många ungdomar är långtidsarbetslösa. Vi har många äldre som sitter hemma och undrar om hemtjänsten ens ska komma ihåg dem. Vi har köer till sjukvården och så vidare.
Är det då ett rätt synsätt att vi ska spara i stället för att investera oss till en välmående framtid? Nej, själva idén är i grunden fel. Överskottsmålet innebär att vi har en form av kontinuerlig åtstramningspolitik som leder till både lägre sysselsättning och lägre produktion, vilket inte kommer att betalas tillbaka med ränta.
Vi skulle kunna använda de pengarna mycket klokare, till att investera i forskning, jobb, sysselsättning, infrastruktur, välfärden, till ett sammanhållet samhälle, ett solidariskt samhälle, ett samhälle som har ställt om miljö- och energimässigt. Nej, i stället ska vi spara i ladorna.
Utgiftstaken är konstruerade så att utgifterna låses tre år i förväg och ligger fast oavsett vad som händer, till exempel om vi får en kraftig ökning av arbetslösheten, stora problem inom välfärdsområdena och i folkhälsan eller en konjunkturnedgång. Även om inkomsterna ökar mer än vad som beräknas när taken antogs får man inte använda dem till annat än avbetalningar på statsskulden eller till skattesänkningar. Vad som är ekonomiskt mest effektivt eller samhällsekonomiskt mest lönsamt tas det ingen hänsyn till. Inget påverkar taken när de väl är antagna. Men inkomsterna kan man sänka hur mycket man vill, för där finns det inget golv. Man kan alltså göra det helt ofinansierat.
En liknelse kunde tas från mitt eget hushåll. Huset jag bor i skulle behöva ett nytt tak. Det riskerar att läcka in, men jag har faktiskt inte råd. Jag går där och håller tummar och tår för att det faktiskt inte ska hända en olycka. Och helt plötsligt får jag extra inkomster, helt oplanerat. Men tänk, jag får inte använda dem eftersom jag inte hade räknat med de här inkomsterna. Då ska jag låta bli att laga taket. Tycker ni att det verkar vara ett hållbart system? Nej, det gör inte jag.
Systemet med utgiftstaken blir särskilt problematiskt utifrån det sätt som staten hanterar infrastrukturinvesteringar i budgeten. Till skillnad från kommuner och företag har staten ingen särskild investeringsbudget. Investeringar i väg och järnväg sker i regel genom att staten tar upp kostnaden för investeringen på ett anslag i takt med att utgifterna uppstår. Kombinationen av snålt tilltagna utgiftstak och infrastrukturinvesteringar som direktavskrivs innebär att investeringar får konkurrera om utrymmet under utgiftstaken med löpande utgifter för sjukpenning, barnbidrag och så vidare.
Det leder till att viktiga samhällsinvesteringar inte kommer till stånd eller skjuts på framtiden. Det är därför inte helt förvånande, om än anmärkningsvärt, när statsminister Fredrik Reinfeldt avvisar Klimatberedningens mål att kapaciteten på järnväg för gods- och persontrafik ska öka med 50 procent till år 2020 med att det för dyrt och att utgifterna för dessa investeringar måste vägas mot barnomsorg, sjukförsäkring med mera. Det här är en uppenbart orimlig ordning.
Vi menar att Klimatberedningens förslag måste genomföras och att staten behöver en särskild investeringsbudget, precis som kommuner, landsting, företag och bostadsrättsföreningar. Så gott som alla delar upp sin budget i en drifts- och en investeringsdel. Hushållen gör likadant. Det är få som kan betala av sitt hus eller sin bil samma dag som köpet görs. Ett kommunalt bostadsföretag skulle aldrig komma på tanken att betala den totala kostnaden för nya hyreslägenheter samma år som huset byggs.
Det finns de som hävdar att om man lånar till investeringar i stället för att ha det som anslag lämnar man en skuld till nästa generation. Det är en rätt bakvänt syn. Det är snarare så att om man betalar hela investeringskostnaden i dag, under ett och samma år, låter man dagens generation stå för hela kostnaden, fast det är uppenbart att ett hus eller en järnvägssträcka kan användas av många generationer framöver. Vill man ha en rättvis fördelning av kostnaderna ska dagens generation betala för vad som konsumeras upp i dag, medan det som konsumeras under en längre tid ska betalas av de generationer som konsumerar det. Att inte göra investeringar i dag i till exempel järnväg innebär ju att vi skjuter vår miljöskuld till framtida generationer. Dina och mina barn och barnbarn får betala dubbelt upp för att lösa problemen, om det då inte redan är för sent. Är det ansvarsfullt?
Vi presenterar en syn på en ekonomisk politik som en del av ett samhällsbyggande. Att bygga för framtiden är ju först och främst inte en kostnad utan en besparing.
Vore det inte bättre att vi fokuserade på framtidens samhälle i stället för att låsa fast oss vid ekonomiska dogmer? Det är ju helt avgörande för framtiden att vi har ett folk i arbete i dag, att vi har en ekonomisk politik för full sysselsättning och att vi genomför en miljö- och klimatomställning. Borde det inte vara det vi diskuterar för att sedan titta på vilka system vi behöver för att göra det?
Vi konstaterar i alla fall med glädje att vi har fått en hel del bundsförvanter i vår kritik av de här systemen. Professor Assar Lindbäck kom med en argumentation liknande vår och pläderade för ett slopande av överskottsmålet. LO har börjat problematisera kring överskottsmålet. LO problematiserar kring utgiftstaken. Och vårt förslag om att staten bör ha en särskild investeringsbudget stöds från många håll. Kommunpolitiker av alla de färger, blå, gröna, röda, kanske till och med gula, vem vet, stöder det. Handelskammaren, Svenskt Näringsliv, Sveriges Kommuner och Landsting och Finanspolitiska rådet föreslår en utredning i frågan. Visst, det är en del ovanliga kompisar för oss. En del av dem skulle nog hellre hålla med Anders Borg om de fick välja. Men i sakpolitiska frågor kan man faktiskt komma överens. Och här har vi en gemensam kritik av rådande ramverk.
Vi har en statsminister som tycker om att dansa. Det är ju trevligt. Häromveckan dansade han på ett äldreboende i Borås. Han hoppades på ett handslag för äldreomsorgen. Det är bra att han trivs och har kul, eller hur?
I fjol var statsministern också ute på ett besök i verkligheten. Då var han i Sandviken. Då ansåg han att barngrupperna i förskolan skulle bestå av 15 barn per grupp.
Det är nog värt att påminna statsministern och hans kompisar om att i verkligheten har han faktiskt skurit ned på pengarna till dem som ansvarar för äldreomsorgen och förskolan genom frysningen av statsbidragen till kommunsektorn.
I Borås, där statsministern svängde sina lurviga, har frysningen av statsbidragen inneburit att kommunen får 27 miljoner mindre nästa år, året därpå 51 miljoner eller 117 anställda mindre. Det innebär att möjligheten till kvalitetsförstärkningar inom äldreomsorgen blir svårare att göra och att de kvinnor som jobbar där får fortsätta att vara felavlönade.
Men även Västra Götalandsregionen har fått känna av frysningen som för 2010 är lika stor som 500 heltidstjänster. Det blir mindre pengar till sjukvården för äldre.
I Sandviken, där han var i fjol, har man 17 barn per grupp för de mindre barnen och 22 barn per grupp för de större. Man har vikariestopp i äldreomsorgen, och man har växande kostnader för socialbidrag på grund av förändringarna i socialförsäkringarna. De får 10 miljoner mindre nästa år och 18 ½ miljoner mindre året därpå, motsvarande 43 tjänster. Det blir inga mindre barngrupper. Det kanske de föräldrarna, barnen och personalen ska tacka Reinfeldt och Borg för. Rätt cynisk politik, eller hur?
Landstingens situation är oerhört alarmerande. Redan nästa år kommer landstingen att ha negativt ekonomiskt resultat. Varslen har redan börjat komma. Regeringen var medveten om detta när man tog beslutet om frysningen. De skriver själva i budgetpropositionen från i höstas att sektorn kommer att gå med betydande underskott 2010. Inte ens en uppräkning av statsbidragen innebär att landstingen kommer att vara i ekonomisk balans år 2010.
Vad menar egentligen Fredrik Reinfeldt när han säger att han hoppas att det ska bli mer pengar till äldreomsorgen? Är det så att en del av de pengar han har dragit in ska betalas tillbaka? Om det är så är det ju inga nya pengar utan politisk humbug vi har fått ta del av.
Trots att statsbudgeten planeras gå med överskott på ca 500 miljarder den här mandatperioden vill inte de borgerliga partierna att kommunsektorn ska få rimliga ekonomiska planeringsförutsättningar. Vad får vi för logik om staten drar bort pengar från kommunerna eller slutar räkna upp statsbidragen så fort ekonomin går bra? Jämför med hur samma partier resonerade under 90-talskrisen! När skatteinkomsterna minskar ska statsbidragen skäras ned.
När nu statsinkomsterna ökar gäller tydligen samma sak. Resultatet är ett nyliberalt moment 22 där varje situation motiverar sänkta statsbidrag. Den politiska linjen är klar, det politiska budskapet är tydligt: Välfärden, som äldreomsorg, skola och vård, är bara viktig i retoriska sammanhang och för bra bilder på dansande statsministrar.
Det känns tyvärr rätt tråkigt att konstatera att Vänsterpartiet är ensamt om att försvara statsbidragsuppräkningarna, eftersom både Miljöpartiet och Socialdemokraterna har godkänt neddragningarna och tydligen föredrar skattesänkningar. Även om de tycker att det är okej med besparingar i kommuner och landsting, trots stora överskott i statens budget - att Miljöpartiet resonerar så är inget ovanligt, det känner vi till sedan förr - gör det mig orolig att Socialdemokraterna har godkänt neddragningarna eller frysningen. Det kommer signaler om att de kanske ändrar sig till hösten. Jag hoppas verkligen det. Är inte välfärden viktigare än att ni med stora överskott ska lägga besparingar på kommuner och landsting? Är det inte så att vi behöver mindre grupper i förskolan, mindre klasstorlekar och en bättre äldreomsorg? Då kan vi ju inte frysa statsbidragen, och definitivt inte när vi har stora överskott.
Det är mycket mer som skulle behöva tas upp i en sådan här debatt. Det är mycket som är oroväckande, till exempel att det inte byggs tillräckligt många billiga hyreslägenheter, att man måste ha en inkomst på över ½ miljon för att ha råd med hyran för en nybyggd trea, att det finns 1 procent lediga lägenheter i 123 kommuner och att det i storstadsregionerna finns 1-3 promille lediga hyreslägenheter - i Göteborg är det 10 i det kommunala bostadsbeståndet.
Vi har över 600 000 ungdomar som ska flytta hemifrån. För det behöver vi 158 000 bostäder. Men det finns inget nationellt mål för bostadsbyggande. Vi föreslår ett sådant. Vi föreslår också en fond till detta ändamål, som man också ska kunna söka ur om man ska bygga om.
Men man ska bygga klimatsmart. Målet är att alla flerbostadshus ska vara klimatsmarta år 2010. Det ger oss möjligheter som det första landet i Europa med ett sådant mål. Det skapar nya marknader, nya jobb och nya möjligheter till stora energibesparingar. EU föreslår ett sådant mål till år 2016.
Fru talman! Jag har kanske varit långrandig. Men jag har ändå tagit upp viktiga och stora frågor. Jag hade önskat mig en annan ekonomisk politik under den här mandatperioden. Det kan jag drömma om. Vi har en politik som sorterar människor, sorterar dem som närande och tärande. Man har olika skattetabeller. Är man högavlönad, frisk, vit man tjänar man väldigt bra på den ekonomiska politiken och belönas med rikliga skattesänkningar. Är man garantipensionär får man lite, för på något vis har man väl bidragit ändå. Är man vanligt arbetande får man också en liten morot. Men är man student, sjuk eller arbetslös har man ingenting att förvänta sig av den här regeringen.
Totalt sett har vi en regering som minskar sammanhållningen, solidariteten och jämställdheten, och vi får vänta med en miljö-, energi- och klimatomställning till framtiden.