Fru talman! Först skulle jag vilja yrka bifall till
reservation 7 som handlar om enprocentsmålet, reser-
vation 17 om skuldavskrivning och reservation 30 om
den sociala situationen för barnen i öst.
Jag vill bara förklara väldigt kort att jag på grund
av ett migränanfall glömde bort att anmäla mig och
därför hamnade på den här positionen på talarlistan.
Det är sådant man får finna sig i, även om jag gärna
hade velat vara med och debattera och replikera tidi-
gare. Men nu gör vi det bästa av situationen. Detta
gör att jag kanske förändrar mitt tal en del.
Det är få saker som inspirerar mig så mycket som
bistånd och u-landssamverkan. Jag tycker att det är
något av det mest fascinerande som finns. Jag tror att
det är viktigt att när vi talar om u-landssamverkan
måste ha en vision, en drivkraft, som gör att vi verk-
ligen ser det här som ett engagemang, som inspirerar
oss så att vi kan inspirera andra.
En av drivkrafterna för mig när det gäller u-
landssamverkan och bistånd är "Älska din nästa som
dig själv". Bibeln har citerats flitigt här i dag, och det
kanske beror på att vi har fått en ny utgåva överläm-
nad. Jag vet inte om det är formulerat så i den nya
utgåvan - jag har inte hunnit se efter det ännu.
Detta innebär att sätta den andre på samma nivå
som man själv är, att inse att allas värde är lika, att vi
allesammans har ett unikt människovärde, ett lika
värde, och att vi därför ska respektera varandra. För
mig är det här själva grunden också för respekten för
de mänskliga rättigheterna, som jag betraktar som en
grund för all demokratisk utveckling. Utan respekt för
mänskliga rättigheter tvivlar jag på att man kan ha ett
demokratiskt system. Jag tror att detta hänger mycket
nära samman. Respekten för de mänskliga rättighe-
terna bygger på människosynen, som kan inspireras
av olika saker, men som måste inspireras av detta att
den andre är värd lika mycket som man själv.
För att bedriva ett effektivt bistånd tror jag att det
är viktigt att vi har ett perspektiv som gäller de stora
linjerna och strategierna men att vi också förmår att
se till den enskilda människan, att varje liten enskild
människa har rätt att få ett värdigt liv. Där kommer
fattigdomsbekämpning och fattigdomsutrotning in,
som jag tror att vi alla är överens om måste ha en
väldigt dominerande plats när vi ska bedriva u-
landssamverkan.
När det gäller mer övergripande strategier har vi
lyft fram ett par viktiga områden i vår biståndsmotion
i år. Den ena gäller en strategi om hälsoforskning som
är inriktad på de länder som är i utveckling. De stora
sjukdomar som i huvudsak drabbar utvecklingsländer,
som malaria, tuberkulos och aids berör väldigt många
människor. När det gäller malaria och tuberkulos rör
det sig om ungefär 5½ miljoner människor som dör
varje år. Vad gäller aids har vi ännu inte några slut-
siffror på var det kommer att hamna när epidemin
grasserar som värst. Vi vet att det kommer att bli
väldigt många människor som så småningom får
stryka med.
Vi menar att forskningen ska bedrivas av läkeme-
delsföretag, men den rika världen tillsammans med de
stora internationella organisationerna, som Världshäl-
soorganisationen, måste gå in och garantera att det
finns avsättning för vaccin. Hur ska vi klara aidssitu-
ationen utan att få ett effektivt vaccin? Här måste vi
få se en internationell satsning. Där vill vi att Sverige
ska bli drivande.
Detsamma gäller IT-utvecklingen. Vi vill gärna se
att Sverige blir drivande och att vi börjar att samar-
beta med de unga framgångsrika IT-företag som har
mycket kunskap på det här området så att vi på det
sättet kan ta språng när det gäller IT-utvecklingen i
utvecklingsländerna.
Vi har tagit upp skuldavskrivningar, som vi gjort
en lång tid tidigare. I det sammanhanget har regering-
en sagt sig vilja stödja Jubel 2000-satsningen, som ju
fick ett avslut som så att säga även om det fortsätter i
G 7-mötet i Köln i sommar. Man beslutade sig från
de rika länderna i världen att man skulle försöka ta ett
steg längre. Fler länder skulle få vara med i HIPC-
initiativet osv.
Sverige stöder detta, men det jag ifrågasätter är
ändå om vi gör tillräckligt. Vi vill satsa betydligt
mera pengar, ungefär 665 miljoner mer än regering-
en, på skuldavskrivningar. I år än så länge, om det
inte sker i sista minuten under december, har man inte
betalat en krona av det som var anslaget för skuldav-
skrivningar. Det tycker jag är en skandal när man
säger sig vilja ha ambitionen att verkligen satsa på
detta område. Var har de pengarna tagit vägen?
Sedan har vi också reserverat oss när det gäller
utgiftsbegränsningarna just för biståndet. Vi har drivit
enprocentsmålet under en lång tid, och det gör vi
fortfarande, av samma skäl som vi angivit gång på
gång, att vi inte ska ha dessa fluktuationer när vi har
en dålig ekonomi. Har vi sagt 1 % då ska det fungera,
oavsett om vi har bra ekonomi eller om vi har dålig
ekonomi. Det är en väldigt bra ledstjärna.
Det här står inte på något sätt i motsatsställning
till ett effektivt bistånd, till ett bistånd med kunskap,
till ett bistånd där man tar hänsyn till olika förutsätt-
ningar. Men det är en bra ledstjärna för oss så att vi
inte hamnar i den situationen att världens fattiga får
betala saneringen av vår ekonomi. Det har redan förut
nämnts mycket om de här begränsningarna, att det är
orättfärdigt att de har fått drabba biståndet i så stor
utsträckning. Visserligen kan det vara lättare att göra
på det sättet. Men jag håller inte med om att vilken
regering som helst skulle ha gjort detta.
Vi hade en krisuppgörelse när vi var tvungna att
sänka biståndet under förra regeringsperioden, men
redan vid nästa budgetbeslut lade man tillbaka 400
miljoner till biståndet därför att man tyckte att man
hade gått för hårt fram. Det hade man gjort när soci-
aldemokraterna hade kommit in i bilden i krisuppgö-
relsen. Jag säger inte att krisuppgörelsen inte var
nödvändig, men ni har inte visat verklig vilja när det
gäller att ta till biståndet mer än något annat utgifts-
område i fråga om begränsningsbeloppen. Det tycker
jag är orättfärdigt, det gör att trovärdigheten för en-
procentsmålet minskar betydligt.
Jag tycker att det var ett lågvattenmärke när Cari-
na Högg här gick an när vi har motionerat om
etikcertifiering. Det var förfärligt plumpt av henne att
gå an på det sättet. Vi har, precis som i barnkonven-
tionen, sagt att man naturligtvis ska gå emot hårt
arbete, arbete som är skadligt för barnens hälsa, ar-
bete som hindrar dem att gå i skolan. Vi har varit i
kontakt med Rädda Barnen, som talar om att 250
miljoner barn i världen arbetar. Man kommer inte åt
detta genom att sätta ett totalförbud mot barnarbete.
Man måste börja arbeta seriöst med den här frågan.
Det gör ILO. Jag träffade dess ledande Europachef i
Bryssel häromveckan och diskuterade frågan med
honom också. Han höll fullständigt med oss om att
man måste arbeta på det här sättet, att komma åt de
värsta formerna först och sedan gå vidare med andra.
Menar Carina Hägg på allvar att någon som är mellan
16 och 18 år icke ska arbeta en timma av veckans
dagar? Det är vad totalförbud mot barnarbete innebär
enligt barnkonventionens 18-årsgräns. Fullständigt
orealistiskt och orimligt enligt mitt sätt att se.
När det gäller de andra frågor som vi har tagit upp
ser ni i betänkandet vad vi tycker är viktigt. Där har
vi reserverat oss och där vill vi se skillnader.
De enskilda organisationerna har vi inte skrivit
någon reservation om, men vi lägger betydligt mer
pengar där också. Vi kommer upp till över 1 miljard
30 miljoner. Jag tror att regeringen stannar på 880
miljoner, om jag minns rätt. Det är inte bara pengar
det handlar om, utan vi vill också ha överläggningar
med de enskilda organisationerna från början när det
gäller landstrategier. Vi vill också att vi ska ha något
liknande NGO-sekretariat som fanns förut med en
NGO-ambassadör, därför att det var betydligt lättare
att vända sig till en person än gå in på de olika områ-
dena, som man nu måste göra. Vi vill gärna ha ett
samarbete - jag tyckte att biståndsministern antydde
något i den stilen - i den stora utredning som vi ser
fram emot.
Sedan har vi tagit upp barnen i öst. Vi satsar 100
miljoner kronor mera. 750 miljoner är det man satsar
på östbiståndet från regeringens sida. Det är alltså en
avsevärd summa pengar. Anledningen till att vi har
gjort så i år är att vi år efter år motionerat om att mer
måste göras för dessa barn, och jag tänker ta upp det
ytterligare när nästa betänkande behandlas. Situatio-
nen är ohållbar för många av dessa barn. Därför me-
nar vi att mer måste göras. Man har inte använt hela
östbiståndet. I april hade man bara fått använda hälf-
ten av det enligt Sidas uppgifter. Har man verkligen
kunnat göra så mycket mer? Jag undrar om det är
sant.
Till sist vill jag säga en sak. Som jag sade är det
oerhört inspirerande med bistånd. Därför vill jag ha
en vision för framtiden. Från Kristdemokraternas sida
säger vi att vi gärna skulle vilja se 2 % till biståndet.
Jag tror att 1 % bör gå över statsbudgeten, och den
andra procenten skulle man, om man informerade
ordentligt om biståndet, gav människor visionen,
kunna få in på frivillig väg. 2 % till biståndet: 1 % via
statsbudgeten och 1 % frivilligt från svenska folket.