Skattepolitiken

Herr talman! Dagens skattedebatt kommer att stå

mellan två huvudalternativ. Regeringspartierna

kommer att försvara sin politik mot kritiken från

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det är en

debatt där höger ställs mot vänster. Så har det ofta

varit i skattepolitiken, men inte alltid. För fyra år

sedan gick rågångarna på ett annat sätt.

Herr talman! I går kväll, när jag satt på kammaren

och funderade på denna debatt, grep jag ett fyra år

gammalt betänkande i bokhyllan. Det var ett

gammalt, tummat och slitet exemplar av

betänkande 1989/90:SkU30 om århundradets

skattereform. Detta betänkande är bara fyra år

gammalt. Det ser ut som om det kunde vara 100 år.

Så tummat är det.

När man gör en omläsning, som jag gjorde i går

kväll, och jämför med dagens dokument,

1993/94:SkU20, ser man att argumenten och

ståndpunkterna har ändrats på oerhört många

punkter.

Herr talman! Alla har givetvis rätt att ändra sig.

Politiker både kan och bör modifiera sina

ståndpunkter i takt med ekonomiska och även

politiska konjunkturer. Det är rimligt, men ett krav

som man kan ställa är att politikerna erkänner och

motiverar sina nya ställningsstaganden.

När det gäller principerna för skattereformen är

förändringarna så stora att det nästan är en absurd

paradox att påpeka att Vänsterpartiet i dag, vid en

strikt saklig bedömning, tillhör ett av de

riksdagspartier som står närmast skattereformen.

Det beror inte på att vi har ändrat oss på så många

punkter. Herr talman! I huvudsak har vi gjort som

Magnus Uggla sjunger i radion ibland: Vi har stått

stilla. När hela kompaniet är på flykt kommer den

som står stilla att närma sig frontlinjen. Så blir det

naturligtvis.

Herr talman! Vi vägrar fortfarande att se 50 % i

marginalskatt som en gräns som inte får

överskridas. Därför föreslår vi att skatten höjs till

25 % för inkomster över brytpunkten. I dag står

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna enade på

denna punkt. I det här fallet är det

Socialdemokraterna som har ändrat sig. Det tycker

jag är bra.

Vänsterpartiet går sedan längre, precis som vi

gjorde 1990, och säger att det bör finnas en högre

skatt för riktigt höga inkomster. Vi föreslår därför

fortfarande ett nytt skatteskikt för inkomster över

300 000 kr.

För dessa förslag kommer vi att få kritik.

Regeringen kommer att säga att sådana förslag

ökar skattekilarna och att Sverige inte bör ha

dramatiskt högre marginalskatter än omvärlden på

arbetsinkomster. Herr talman! Regeringen har rätt.

Jag anser att det ligger en hel del i den kritiken.

Bl.a. därför har vi i Vänsterpartiet modifierat våra

ståndpunkter sedan 1990. Då krävde vi 40 % i

statlig skatt på inkomster över 300 000 kr. I dag

säger vi 30 %. Det är en betydande minskning, men

fortfarande skulle en sådan skatteskärpning ge 6

miljarder i ökade intäkter.

För detta och våra andra förslag till skattehöjningar

har jag många argument, bl.a. 172 000 miljoner

kronor -- 172 miljarder. Det är det

budgetunderskott som anges i årets finansplan.

1990 hade Sveriges statsfinanser balans. 1994 är

ordet obalans en mycket kraftig underdrift.

Herr talman! Det är sant att 60 % marginalskatt

som vi föreslår gör att Sverige kommer på

internationell toppnivå när det gäller att ha högsta

marginalskatten. Men andra länder i den

internationella ekonomin klarar den nivån.

Detta fick vi i skatteutskottet lära oss när vi i höstas

gjorde ett besök i Nederländerna. Då träffade vi

Kristdemokraterna, som var regeringsbärare, i

finansutskottet. Där sades det: Visst vill man sänka

skatten -- man hade 60 % som högsta

marginalskatt. Men det var svårt eftersom man

hade mycket stora underskott. Man tog ett ansvar,

inte för vissa väljargrupper utan för helheten. Men

i Holland var Kristdemokraterna å andra sidan inte

ett stödparti till den holländska högern, och däri

ligger ju en skillnad.

Herr talman! Ett onödigt högt skattetryck skall

naturligtvis undvikas. Men om jag personligen

tvingas välja mellan att betala världens högsta

marginalskatt och att sända världens snabbast

ökande statsskuld till mina barn, då väljer jag att

betala skatt. Jag tycker inte att det är roligt. Men

allt som är ansvarsfullt är inte roligt.

1990 varnade jag i kammardebatten för en

finansiering av skattereformen med dynamiska

effekter. 1990 sade jag till Moderaterna och Bo

Lundgren, som nu är statsråd, att det inte finns

något perpetuum mobile i mekaniken och inte

heller några självfinansierade skattesänkningar i

politiken. Då menade representanter för fyra

partier att jag hade fel. I dag önskar jag att jag hade

haft fel 1990. Det hade varit bra om jag hade haft

fel.

1990 accepterade vi i Vänstern de andra partiernas

bud om en sänkning av företagsskatten till 30 %.

Jag, och uppenbarligen också Socialdemokraterna,

står fast vid det budet. Andra parter har ändrat sig.

1990 acceperade vi i Vänstern att den högsta

skatten på kapitalinkomster sänktes från 72 % till

30 %. Det gjorde vi i utbyte mot att alla

kapitalinkomster i princip skulle beskattas med

30 %. Jag, och uppenbarligen också

Socialdemokraterna, står fast vid det budet. Andra

parter har uppenbarligen ändrat sig.

Herr talman! Det finns radikala röster som säger att

skattereformen borde rivas upp. I det kravet ligger

berättigad kritik mot sneda fördelningseffekter och

mot den underfinansiering som ökat

budgetunderskotten. I sak är det dock ett omöjligt

krav. Man kan ju inte riva upp något som efter fyra

års bruk är så trasigt som århundradets

skattereform är.

I dag gäller det snarast att restaurera reformen. På

det området har den moderatledda politiken gjort

störst skada. Det är också möjligt att påbörja den

restaureringen redan till hösten. I reservation nr 1

från Socialdemokraterna finns det riktlinjer för ett

sådant projekt. Vi i Vänsterpartiet yrkar bifall till

den reservationen.

När jag till hösten återtar mitt arbete i

skatteutskottet -- en del önskar kanske att jag inte

skall göra det, men jag ämnar ändå göra det --

tänker jag inte nöja mig med att restaurera det som

har rivits ner. I stället vill jag delta i arbetet för att

skapa något nytt och bättre.

I vår motion Sk352 redovisar vi i Vänsterpartiet

riktlinjer för hur en solidarisk skattepolitik skall

medverka till att förutsättningar skapas för en

ekologiskt uthållig utveckling.

Våra förslag syftar till att skapa ett enkelt och

enhetligt skattesystem som kan åstadkomma bättre

balans i statsfinanserna och utjämna skillnader i

inkomster och förmögenhetsfördelning.

Herr talman! Statsrådet Bo Lundgren och Harry

Staaf från Kristdemokraterna skall nu lyssna noga

så att vi slipper ha en debatt om det som vi är

överens om. Det går nämligen inte att genom

skattehöjningar skapa balans i statens finanser. Bo

Lundgren och jag är överens om detta, och Harry

Staaf håller alldeles säkert också med. Därmed har

vi rett ut den saken.

Men jag går vidare. För att nå målet om balans i

statens finanser krävs det besparingar, och

fortfarande är vi överens. Det krävs också framför

allt ekonomisk tillväxt. Vi är också här överens. Nu

har vi alltså hittat tre områden där vi är överens.

Men så har jag ytterligare något att säga. Det går

nämligen inte heller att utan skattehöjningar nå

målet om balans i statens ekonomi. Det är i det

avseendet som vi skiljer oss från varandra. Men jag

har rätt och ni fel, för det här vet jag och det här vet

också alla som har studerat frågan. Men alla vågar

inte, eller vill inte, erkänna denna sanning. Frågan

är nämligen inte om utan hur skatteskärpningar

skall läggas ut.

Vi i Vänsterpartiet säger att det blir sneda

fördelningseffekter om skattehöjningar läggs ut

som massiva höjningar av egenavgifterna. Där

kritiserar vi såväl Moderaterna som

Socialdemokraterna. Vi föredrar då höjd skatt på

inkomster. Därför vill vi behålla

förmögenhetsskatten.

Vi i Vänsterpartiet vet att skatteuttaget är högt i

Sverige. Därför bör man inte höja de skatter som

redan är höga, utan i så fall skall de skatter höjas

som internationellt sett är låga. Det är en oerhört

rimlig utgångspunkt. Därför bör främst skatten på

kapitalinkomster höjas. Detta ligger i linje med

nyligen publicerade utredningsrapporter från

OECD.

Herr talman! Alla här i kammaren är i ord överens

om att arbetslösheten är ett avgörande

samhällsproblem. Vänsterpartiet månar om att vi

också i handling tar fasta på detta. Därför vill vi i

Vänsterpartiet under 90-talet försöka sänka skatten

på arbete. Det kan finansieras genom ökad skatt på

energi och sådan produktion och konsumtion som

påverkar miljön negativt.

Sedan har jag en förhoppning om att mina

motdebattörer på den borgerliga sidan, t.ex. Harry

Staaf, snart tar till sig en nyliberal tes som jag

förstår och uppskattar. Tesen är enkel: Det finns

inget sådant som en gratis lunch.

Jag tror inte att jag är en större humanist än Harry

Staaf, utan jag tror att Harry Staaf känner lika

mycket som jag gör för de sjuka, för barnen, för

skolungdomen och för de gamla. Men handling och

tanke bör vara ett. Trots att vi kan ha olika

ideologiska önskningar om verkligheten är det ett

faktum att det är Sveriges kommuner som bedriver

merparten av sjukvården, barnomsorgen, skolorna

och åldringsvården.

Kommunerna har ont om pengar, och med mindre

pengar drar de ner på sina satsningar. Personal

friställs. Redan har 100 000 anställda tvingats gå.

Ytterligare 65 000 anställda väntas gå. Det här är

beklagligt för dem som blir arbetslösa. Men ännu

beklagligare är det för dem som blir utan hjälp när

de friställda inte jobbar utan lever på

arbetslöshetsunderstöd. De får ju betalt för att låta

bli att vårda, för att låta bli att undervisa, för att låta

bli att fostra barn och för att låta bli att ge de äldre

omsorg. För detta får de alltså betalt av staten.

Detta innebär inte några besparingar för staten,

utan det ökar bara underskotten.

Det är ett faktum, Harry Staaf, att man när denna

regering tillträde beslöt att dra in 7,5 miljarder från

kommunsektorn. Vi i Vänsterpartiet föreslår att

kommunsektorn förstärks med 5 miljarder genom

slopat grundavdrag över brytpunkten.

Det är märkligt att den borgerliga regeringen -- jag

förutsätter att Centern och Kristdemokraterna

åtminstone har ett visst inflytande där -- inte kan

driva igenom detta. Det här skulle ju inte ens

innebära en höjning av marginalskatten över

Folkpartiets och Moderaternas heliga gräns om

50 %.

Lika märkligt är det att inte heller

Socialdemokraterna stöder detta förslag. De tar ju

ofta upp frågan om krisen ute i kommunerna.

Tvärtom föreslår Socialdemokraterna en höjning

av grundavdraget, och därmed tappar

kommunerna ännu mera pengar.

Nu säger Socialdemokraterna att man skall

kompensera här. Jo, men skillnaden är 1 miljard

när det gäller den kompensation som

Socialdemokraterna antyder i sin motion.

I de flesta fall förstår jag hur mina motståndare

resonerar. I fallet med grundavdraget och

kommunerna har jag problem. Kanske kan Anita

Johansson och Harry Staaf förklara för mig.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservationen 1

under mom. 1. Jag vill dessutom yrka bifall till

Vänsterpartiets meningsyttring under mom. 2. För

övrigt ställer jag mig bakom alla Vänsterpartiets

ställningstaganden i meningsyttringen, men för att

korta ned voteringsomgången yrkar jag inte bifall.