Herr talman! Tänk om det var så enkelt i världen
och i ekonomin som Peter Kling försöker göra det
till!
Jag tänker ägna mig åt att resonera kring frågan om
hur vi skall kunna få ner arbetslösheten och skapa
nya riktiga jobb. Innan jag kommer in på detta kan
det finnas anledning för några kommentarer till
Anita Johansson.
Först en personlig kommentar. Jag kröp inte in på
departementet den 4 oktober 1991. Jag och Anne
Wibble gick klart och tydligt in, och vi satte
självfallet i gång med en mängd ändringar av den
politik ni socialdemokrater hade drivit. Det var ju
den politiken som hade fört Sverige in i krisen. Vi
var tvungna att rätta till allt det som ni hade ställt
till med.
När det sedan gäller skattereformen försökte både
Anne Wibble och jag att få in frågan om
förmögenhetsbeskattningen i
Inkomstskatteutredningen, som Anita Johansson
väl vet. Men det ville inte Socialdemokraterna.
Frågan om den egentliga kapitalbeskattningen låg
utanför skattereformen, och det måste hanteras.
Jag kommer sedan tillbaka till frågan om kapital-
och inkomstbeskattningen, där vi har fullföljt och
kompletterat skattereformen.
Sedan använder sig Anita Johansson liksom så
många andra socialdemokrater av fullkomligt
fabulerade siffror om både det ena och det andra.
Man krediterar exempelvis inte löntagarna för
effekten av de sänkta arbetsgivaravgifter som ni
och vi var överens om i september 1992, trots att vi
alla vet att syftet bakom detta var att stärka svenska
företags konkurrenskraft genom att de skulle
kunna sänka priserna, alternativt kunna undvika
att höja dem. Det är klart att det i första hand
gynnar svenska konsumenter -- direkt eller
indirekt.
Hur gärna ni än vill så finns det ingen annan som
betalar skatter åt människorna i Sverige. Oavsett
var i det ekonomiska kretsloppet vi tar ut skatter
betalas de av hushållen -- förr eller senare, ibland
relativt snabbt och direkt eller indirekt. Det finns
ingen annan som betalar.
I socialdemokraternas önskevärld skulle det finnas
något som hette företag. De skulle vara helt
isolerade från vanliga människor, och de skulle
betala skatter åt oss. Om det hade varit så hade
t.o.m. jag varit glad. Men så är det inte.
Om man höjer arbetsgivaravgifterna stiger priserna
och jobb slås ut. Det får vi också betala. Om vi
sänker arbetsgivaravgifterna sjunker priserna. Vi
får nya jobb och undviker att existerande jobb slås
ut. Det är ett exempel på effekter.
Alla vet vi att det är valår. Det är därför siffrorna
används på det sätt som skedde.
Herr talman! En av de viktigaste uppgifterna för
regeringen och riksdagen i dag är naturligtvis att
skapa bra förutsättningar för nya, riktiga jobb.
500 000--600 000 människor i Sverige vill ha nya
jobb. Ungdomar lämnar skolor, kommer ut på
arbetsmarknaden och vill ha jobb. Den viktigaste
uppgiften är att skapa förutsättningar för de nya
riktiga jobb som successivt kan dra ned
arbetslösheten.
Jag talar då inte om de tillfälliga offentliga insatser
som kan vara nödvändiga för att den som blir
arbetslös eller har blivit det till följd av den politik
som förts under 70- och 80-talen i Sverige skall
kunna vara verksam och inte bara passiv. Jag talar
inte om dessa tillfälliga insatser, för det är inga nya
riktiga jobb. Jag talar om de jobb som är stabila och
starka, som minskar statens utgifter samtidigt som
individen får arbete och som ökar statens inkomst.
Den första fråga vi skall ställa oss om vi skall
försöka analysera situationen är naturligtvis var vi
kan hitta dessa jobb i framtiden. Är det i den
offentliga sektorn, som expanderade under 70- och
80-talet och därmed dolde att industrin och övriga
delar av det privata näringslivet successivt
minskade antalet anställda?
Nej -- Göran Persson och andra socialdemokrater
erkänner i dag att vi inte löser problemen med
arbetslösheten genom att öka antalet verksamma i
den offentliga sektorn. Det tror jag att alla är
överens om i dag. Man kan alltid diskutera om vi
skall effektivisera ytterligare eller inte, men de nya
jobben för framtiden finns inte där.
Vi kan heller inte fortsätta att förtidspensionera
människor därför att de inte har jobb och på det
sättet permanent försätta dem i en förhållandevis
passiv tillvaro.
Vi kan heller inte driva en sådan
överhettningspolitik som drevs under 80-talets
andra hälft. Den dolde den arbetslöshet som höll på
att växa fram genom att människor fick jobb som
inte var hållbara, exempelvis i byggsvängen.
Utanför riksdagshuset demonstrerar rätt många
byggjobbare som trodde att man skulle kunna
vidmakthålla den nivå som fanns i slutet på 80-talet.
Det var inte möjligt.
Dessa offentliga insatser kan inte ge några nya
jobb. Kvar står alltså den privata sektorn:
industrin, underleverantörerna till industrin, de
privata serviceföretagen och en mängd andra. Det
är bara där vi kan få fram de nya jobben. Jag är helt
övertygad om att vi är överens om det. Jag tror att
t.o.m. Lars Bäckström skulle vara överens med mig
i detta avseende.
Då är frågan hur vi skall få fram dessa nya jobb i
den privata sektorn. Hur skapar vi bra
förutsättningar? Gör vi det med den teknik
socialdemokraterna har tänkt sig? De vill ta 10
miljarder från AP-fonderna och låta dem köpa in
sig i existerande företag. Nej, så gör man
naturligtvis inte.
Bortsett från att socialismen är förlegad -- det
märks överallt i världen -- och att de erfarenheter
av riskerna med statlig styrning vi gjorde i
bankkrisen verkligen förskräcker rör det sig om
alldeles för små summor.
Löser vi det genom att med skattemedel locka
företag att investera, som man gjorde med Volvo i
Uddevalla och Saab i Malmö? Dessa två bilfabriker
står nu tomma och används i varje fall inte för
bilproduktion. Det skapar miljardkostnader för oss
alla -- för företagen och också för det allmänna.
Nej, vi skall inte göra så att hela Sverige blir ett nytt
Uddevalla. Det är självklart. Vi kan inte
kommendera fram jobben. Vi kan inte besluta om
dem i riksdagen. Vi kan inte besluta om dem i
regeringen. Dessa nya jobb växer fram bara därför
att tusentals och åter tusentals enskilda människor
som funderar på att starta nya företag och som finns
i företag som företagsledare, ägare och finansiärer
känner att miljön i ekonomin nu är så bra att de vill
starta företag eller expandera. De märker att order
kommer in. Den möbeltillverkare som en del av oss
såg på TV i går är beredd att anställa fler och bygga
till.
Det är alltså genom att skapa en bra ekonomisk
miljö som vi kan få fram de nya jobben.
Socialdemokraterna har alldeles rätt i att det första
och viktigaste är att det överhuvudtaget går att
efterfråga svenska produkter eller tjänster. Det är
det första och viktigaste. Vi skall ha en bra
konkurrenskraft. Efter det att socialdemokraterna
förstörde den på 80-talet har vi nu lyckats
åstadkomma en bra konkurrenskraft.
Ni åstadkom en finanskris genom att släppa fram
spekulationsekonomin. Jag har fått sopa upp efter
era bankproblem och de effekter de har fått på
samhällsekonomin. Men t.o.m. detta börjar nu
fungera på ett bra sätt. Vi är på väg mot den
efterfrågan på exportsidan och hemmamarknaden
som behövs för att man överhuvudtaget skall tänka
på att expandera en verksamhet eller starta nya
företag.
Det är den första förutsättningen. Ni har rätt i att
vi har lyckats skapa den förutsättningen nu. Det
måste vi fortsätta med. Den utvecklingen får man
inte försöka stoppa genom exempelvis en slösaktig
finanspolitik.
Det måste finnas människor som vill arbeta. Det
finns det. Vi har många arbetslösa. Som en följd av
70- och 80-talspolitik är de alltför många.
Det måste finnas människor med utbildning och
kompetens. Det är därför vi satsar så mycket på
kvalificerad utbildning och kompetens på olika
nivåer.
Vi måste ha rätt sorts arbetsutbud, och vi måste ha
marginalskatter som är så låga att människor --
också de som har sysselsättning -- är beredda att
göra litet mer, t.ex. utbilda sig och skaffa sig
kompetens. Det har vi så länge socialdemokraterna
låter bli att höja marginalskatten. Också det börjar
fungera.
Det måste komma till en faktor utöver arbete, och
det är kapital. Det begriper ibland inte
socialdemokraterna. Man använder ibland av
tradition ordet kapital som något negativt. Men
t.o.m. den enskilde person, ung eller äldre, som vill
starta ett fönsterputsningsföretag på egen hand
måste ha kapital för att köpa stege, spannar och
annat. Det är självfallet ett litet kapital. Det är lätt
att få fram.
ABB vill kanske bygga ut i Västerås eller någon
annanstans i Sverige. Man vill skaffa kvalificerade
industrirobotar och investera i en byggnad för dessa
robotar. Då behövs det förbaskat mycket kapital,
på samma sätt som när massaindustrin skall
investera.
Det krävs mer eller mindre kapital i varje enskilt
projekt, men det krävs kapital. Arbete och kapital
är de två produktionsfaktorerna. Vi måste få fram
kapital. Det får vi inte genom de dirigistiska
metoderna från tidigare. Om vi skulle få det slår det
snett. Stålverk 80 är ett exempel på hur man
drömde om att staten skulle kunna lösa problem.
Det som krävs är att vi skapar förutsättningar för
att tusentals människor skall vilja starta företag och
för att de skall kunna finansiera dessa företag eller
expansioner. Människor ute i verkligheten måste ha
råd, möjlighet och intresse att investera.
Anita Johansson talar om passiva kapitalägare. Om
det är något som är passivt är det väl att sätta in
pengarna på banken. Det har människor all rätt att
göra. Men det är väl aktivt att sätta pengarna i ett
nytt eller gammalt aktiebolag, låta dem göra nytta
och ge människor jobb!
Det behövs eget kapital om man skall ha en chans
att expandera. Detta kapital vill
socialdemokraterna straffbeskatta. När vi nu
äntligen har fullföljt skattereformen och har
ungefär 30 % skatt på all kapitalavkastning vill
socialdemokraterna straffbeskatta just
aktiebolagens eget kapital. Jag förstår inte hur man
över huvud taget kan försvara det. Jag skall försöka
resonera kring var problemet kan finnas.
Förutom att man skall straffbeskatta just det
kapital som behövs för att företag skall växa fram
vill man höja bolagsskatten till 30 % och bibehålla
de reserveringsminskningar som vi gjorde för att
delfinansiera den fullföljda
kapitalinkomstbeskattningsreformen. Den
skattehöjningen skall man behålla och bygga på
ytterligare. Man skall beskatta förmögenheter.
Enligt mina skatteekonomiska beräkningar höjs
skatten för företagen i Sverige sammantaget med
9,2 miljarder per år. Dessa företag skall ge de nya
jobb som regeringen vill ha, men som ni
socialdemokrater förnekar alltför många
människor.
Ni hävdar att ni hjälper till genom att införa
direktavskrivningar. Det innebär att man i år och
nästa år får göra de avskrivningar som annars skulle
ha fått göras några år senare. Man tidigarelägger
investeringar, och det innebär ett skattebortfall just
nu, men sedan får man högre skatt därför att det
inte finns några avdrag kvar att göra de andra åren.
Sammantaget blir effekten av ert förslag långsiktigt
0,1 miljard i skattesänkning. Det är inte illa, men
det innebär totalt att de 9,2 miljarderna minskar till
9,1 miljard i skattehöjningar.
Varför gör nu socialdemokraterna detta? Jo, det är
valtaktik. Anita Johansson, Lars Hedfors och
andra vill kunna gå ut och skrämma människor med
tal om aktieägare osv. Därmed gör man något som
är livsfarligt: Man hotar genom denna valtaktiska,
felaktiga, farliga och förlegade debatt människors
möjligheter att få jobb. Men det är inte bra för ett
i varje fall ännu så länge stort parti.
Den andra tänkbara förklaringen är att man inte
begriper detta samband. Det ligger väl någonting i
att tala om passiva kapitalägare när det gäller dem
som skall finansiera de nya jobben. Men utan
företagare, Anita Johansson, blir det inga företag
och utan aktieägare inga aktiebolag. Och utan
företag, aktiebolag osv. blir det inga jobb. Det stora
problemet är att ni inte inser att det behövs
företagare, aktieägare och finansiärer.
Ni har också blivit lurade av en ekonom som säger
att man enligt hans teoretiska modell inte kan få
några positiva effekter på ekonomin genom
slopande av dubbelbeskattningen. Det är klart att
man kan få det. Om dubbelbeskattningen inte får
några effekter, skulle ni ju kunna föreslå
trippelbeskattning eller för den delen också
femdubbel beskattning. Men något sådant faller på
sin egen orimlighet.
I dagens nummer av Svenska Dagbladet kan man
läsa att det tyska industriförbundets ordförande
med avund talar om den svenska
företagsbeskattningen, som han menar är bra för
investeringar och därmed för nya jobb.
Anders Lannebo varnar i Dagens Industri i dag för
att socialdemokraternas skattepolitik kan vara
förödande för möjligheterna att få fram det nya
kapital som behövs för att bygga ut de nya jobben.
Det är därför som Industriförbundet och
företagarnas organisationer säger att det är
nödvändigt att skapa bra förutsättningar.
Men Anita Johansson vill förvägra dagens
arbetslösa och de ungdomar som går ut på
arbetsmarknaden möjligheten att få dessa nya
jobb. Jag förstår inte vad som har hänt med
socialdemokratin. Är makten så viktig att ni t.o.m.
går in i en debatt på helt felaktiga premisser?
Jag vill ställa två frågor till Anita Johansson --
endast två frågor. Tror Anita Johansson att
skatteskärpningar för företagen på 9,1 miljard
kronor ger många nya jobb? Då borde ni kanske
höja skatten med 18 miljarder i stället. Kan Anita
Johansson vidare förklara för mig varför
kapitalavkastning för den som bedriver
handelsbolag skall beskattas med 30 % medan
samma avkastning skall beskattas med 51 %, om
denna ombildar företaget till aktiebolag?