Herr talman! Jag var egentligen inte anmäld till
denna debatt, och jag har verkligen inga större
ambitioner att förlänga den.
Anita Johansson gjorde här några mycket kraftiga
angrepp på skattereformen, angrepp som faller
tillbaka på Folkpartiet, och hon förebrådde sig själv
för att ha varit en dumbom då hon trodde på
skattereformen. Jag förstår egentligen inte riktigt
detta, och jag tycker inte att Anita Johansson skulle
ha behövt försätta sig i den situationen. Om hon
hade velat förhindra att hon här skulle framstå som
en dumbom, kunde hon ju redan från början ha
slagit vakt om grundbultarna i skattereformen,
t.ex. den enhetliga momssatsen, i stället för att gå
ifrån den. Hon kunde i sitt parti ha medverkat till
att genomföra en egenföretagarskattereform, som
vi var överens om, i stället för att i flera år förhala
den och t.o.m. fortsätta att sätta sig emot dess
genomförande här på slutet.
Det är alltså inte jag som kallar Anita Johansson för
dumbom, men jag tycker att det var dumt att inte
genomföra en förändring i skattesystemet som hade
kunnat medverka till en bättre
sysselsättningssituation.
Även på den punkten vill jag, herr talman, passa på
att korrigera Anita Johansson. Svårigheterna för
industrin började inte när Bo Lundgren och Anne
Wibble marscherade in i kanslihuset. Under de tre
kvartal som hade föregått denna inmarsch, hade
det i mitt eget hemlän varslats 4 000 människor,
huvudsakligen inom industrin. 4 000 varsel hade
lagts. Om jag skall sätta detta litet grand i sitt
sammanhang kan jag nämna att Eskilstunas största
arbetsplats vid det tillfället hade kanske 1 000
anställda. De varsel som redan hade lagts när Anne
Wibble och Bo Lundgren marscherade in i
kanslihuset motsvarade alltså fyra sådana
arbetsplatser. Den slakten på industrijobb, den
lavinen, hade vid det tillfället redan satts i gång.
Alltså fanns det för oss när vi tog över verkligt
starka skäl att försöka återställa detta för att
förändra den tingens ordning som hade lett till
detta. Det var därför vi började med att avskaffa
förmögenhetsskatten på arbetande kapital i mindre
företag, som hade funnits tidigare. Det var därför
vi fortsatte med att avskaffa dubbelbeskattningen.
Det var därför vi gjorde förändringar i
kapitalbeskattningen, vilket inte är någon nyhet --
det tog jag upp redan under arbetet med
skattereformen.
I den utfrågning vi hade innan vi genomförde
skattereformen ställde jag faktiskt en fråga om
detta till Erik Åsbrink -- Anita Johansson kan gå
tillbaka i protokollen och läsa hans svar. Det
framgår där helt klart att inte ens Erik Åsbrink
trodde att kapitalbeskattningen skulle komma att
stå sig. Han sade att det var något oerhört känsligt
som vi skulle komma att följa också i
fortsättningen.
Hade ni fortfarande velat slå vakt om
skattereformen, hade ni också kunnat avstå från
det ni gör i och med dagens betänkande, nämligen
att ge er på den absoluta grundbulten,
förutsättningen för att det över huvud taget skulle
bli en skattereform, nämligen begränsningen av
marginalskatten till 50 %. Vi satte den till hälften,
därför att hälften är hälften. 52 % kan man ändra
till 53 %. Det finns liksom ingen logisk
argumentation emot en höjning av marginalskatten
till 53 eller 54 %, om den väl ligger på 52 %, men
hälften är hälften. Därför var det en
överenskommelse mellan våra partier. Den absolut
sista grundbulten ger ni er på i dag.