Herr talman! I går hade jag ett ganska långt samtal
med en ung lantbrukare från Småland, närmare be-
stämt från Aneby kommun. Han började tidigt som
bonde, och han har drivit sitt jordbruk som svinpro-
ducent. Han har varit optimist. Han har haft hela
familjen med sig, i ett typiskt svenskt familjeföretag
inom jordbrukssektorn.
Nu är han bekymrad. För ett år sedan lade han ned
sin verksamhet. Han avyttrade sina djur. Nu är det
bara rester som återstår, såtillvida att det fortfarande
kommer räkningar från den tid han hade djurhållning.
Han kunde inte fortsätta. I den fina småländska
bygden, där det öppna landskapet har så stor betydel-
se i många sammanhang, där jordbruket också ur
sysselsättningssynpunkt är så viktigt, fick den unge,
duktige och ambitiöse jordbrukaren lägga ned verk-
samheten därför att lönsamheten var för dålig.
Det är därför ganska bekymmersamt när man hör
Inge Carlsson säga att jordbruket inte har något lön-
samhetsproblem, när verkligheten dag efter dag efter
dag talar sitt tydliga språk: det är lönsamheten som är
problemet i svenskt jordbruk.
Den här unge bonden ber inte om bidrag. Han ber
om rättvisa.
När vi gick in i EU förespeglade vi Sveriges bön-
der att vi skulle se till att de fick konkurrensneutrali-
tet i förhållande till bönder i andra länder. Vi sade det
från moderat sida, och andra sade det också, och det
är klart att näringen trodde på konkurrensneutralite-
ten. Hur har det sedan gått? Den ambitionen har inte
uppfyllts.
Näringen som sådan är på väg att uppfylla även
viktiga politiska mål. Jag tänker på miljömål. Jag
tänker på djurskyddsmål. Inga andra bönder har så
höga krav och så höga ambitioner när det gäller mil-
jöskyddskraven. Inga bönder i andra länder har så
höga krav när det gäller djurskyddskraven. Inga jord-
bruksorganisationer i andra länder har så höga krav
som de svenska organisationerna har när det gäller att
uppfylla dessa mål. Vi har duktiga bönder och ett
rationellt jordbruk, men vi har oerhörda konkur-
rensnackdelar.
Det är ingen tvekan om att bönderna i dag lever i
en väldigt hård konkurrens. Här har tidigare påtalats
hur andra länder agerar. Danmark sänker skatter,
USA ökar bidrag till bönder. Sverige går den motsatta
vägen. Sverige lägger i stället på nya kostnader. Det
är detta som är problemet. Konkurrensnackdelarna är
belagda, teoretiskt i Livsmedelspolitiska utredningen
och praktiskt utifrån de förhållanden som råder ute i
verkligheten, genom att brukningsenheter försvinner i
olika sammanhang.
Här har tidigare nämnts att 20 % fler suggor slak-
tas i år än i fjol. Vad innebär det? Jo, det innebär
givetvis att svenska konsumenter kommande år får
köpa julskinka som kommer från tjudrade suggor
söder om Öresund - inte för att konsumenterna vill
det, utan därför att det förs en politik i landet som gör
att det inte finns några andra möjligheter för konsu-
menterna.
Detta är också en moralisk fråga. Här har Gudrun
Lindvall talat om den biologiska mångfalden. Vi vet
att den viktiga basen för biologisk mångfald ute i det
agrara kulturlandskapet är det faktum att det finns
bönder.
Om vi inte ändrar politiken, stärker konkurrens-
kraften, kommer en stor del av jordbruket att försvin-
na. Gudrun Lindvall, det skulle vara intressant att
höra hur man ser på detta. Man hör nämligen ofta
resonemang om bevarande av biologisk mångfald och
höga ambitioner. Men om själva basen, biotopen, för
den biologiska mångfalden i det agrara landskapet
försvinner och reduceras, kan man tala hur mycket
som helst om lärkor, svalor, blåklint, nattviol och
kattfot - det hjälper inte. Därför finns det ett klart
samband också när det gäller ett bärkraftigt svenskt
jordbruk visavi diskussionen om den biologiska
mångfalden.
Vad som behövs är snabba, effektiva åtgärder. Jag
vill redovisa punkter som Moderata samlingspartiet
har tagit upp. Ingvar Eriksson har påtalat många av
dem tidigare.
1. Vi måste sänka skatter och avgifter. Det är nöd-
vändigt att sänka diesel-, el- och andra kostnader.
2. Vi skall utnyttja EU-ersättningarna fullt ut. Det är
viktigt. Detta skall inte ses som bidrag utan som
ersättningar för utfört arbete, utförda prestationer.
3. Vi måste förenkla regelverken. Det gäller framför
allt miljöersättningarna men även annat. Det är
fullständigt orimligt att svenska bönder skall be-
höva vara ute och med tumstock mäta grässvålens
längd i september-oktober månad. Den formen av
regelverk måste ändras.
4. Vi måste bevaka svenska intressen i samband med
agendaförhandlingar.
5. Vi måste arbeta för att komma in i valutaunionen
EMU. Svenska bönder lider av valutaförluster om
vi står utanför EMU.
6. Vi måste stärka forskningen också på det jord-
brukspolitiska området. Här är vi lite grann be-
kymrade när det gäller SLU:s ställning framöver.
Sedan måste jag ställa en fråga till Jonas
Ringqvist, som jag tror har missuppfattat detta med
EU. Det är ju ändå så att tack vare att vi är med i EU
förbättras de svenska böndernas förutsättningar när
det gäller konkurrenssituationen, förutsatt att de in-
hemska reglerna och kostnaderna revideras och för-
ändras. När det gäller detta med dieselskatten t.ex.
säger Jonas att det bara gynnar storbönderna. Det är
inte alls på det sättet. Låt mig ta exempel från mina
egna bygder i Småland, småländska höglandet, där en
bonde tvingas att ha kanske 20 sidoarrenden inom två
mils avstånd. Där går det sannerligen åt diesel för att
klara den formen av företagskonstruktion.
Det är viktigt att man utgår från verkligheten i de
här sammanhangen. Driftsöverskottet har varit under
diskussion. Man excesserar om driftsöverskott på
några hundra miljoner, samtidigt som vi ändå vet att
det svenska jordbrukets nettoöverskott är betydligt
lägre än både de danska och de finska jordbrukens.
Detta visar den Björkska utredningen klart på.
Här är det angeläget att göra jämförelser. Man sä-
ger att det svenska driftsöverskottet är 3 miljarder
kronor. Björkska utredningen pekar på att konkur-
rensnackdelen för svenskt jordbruk är 1 ½ miljard
kronor. Om vi kom till rätta med 1 ½ miljard i kon-
kurrensnackdel, skulle det kraftigt påverka driftsöver-
skottet i jordbruket och således också innebära att
stora delar av det svenska jordbruket kan gå vidare
och bli den framtidsnäring som så många talar om i
dessa sammanhang.
Näringen har visat vad man vill och att man kan.
Nu måste även den politiska majoriteten ställa upp för
att förbättra förutsättningarna.
När man har lyssnat på debatten från de olika par-
tiernas företrädare blir man bekymrad. I dag gick
socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister
ut och sade: Nu skall samarbetet gälla under hela
mandatperioden. Jag vill fråga Inge Carlsson: Kom-
mer detta också att gälla jordbrukspolitiken och skat-
tepolitiken?
Om Gudrun Lindvalls och Jonas Ringqvists redo-
visning för hur de ser på det svenska jordbrukets
framtid skulle vara vägledande för denna majoritets-
konstellation, då blir man rädd. Då blir det sannerli-
gen ingen positiv effekt för svenskt jordbruk.
Inge, vad är det som kommer att gälla för jord-
bruksnäringen framöver? Är det det som Vänstern
och Miljöpartiet står för, eller är ni här beredda att
söka samarbete med andra partier?
Till sist, herr talman, måste jag ställa ytterligare
en fråga till Inge Carlsson. Jag har i dag fått i min
hand ett fax som är baserat på en skrivelse från lant-
bruksenheten i Östergötlands län. Där står följande:
Jordbruksverket hade planerat att göra en utbetalning
av vallstödet den 28 december 1998. Regeringen har i
stället beslutat att första utbetalning av 1998 års vall-
stöd skall ske så tidigt som möjligt januari 1999.
Motivet för att flytta utbetalningen är att det s.k.
utgiftstaket för statsbudgeten riskerar att överskridas
för 1998. Enligt våra senaste kontakter med Jord-
bruksverket planeras nu utbetalning den 4 januari
1999.
Min fråga är: Hur kan man hantera en näring på
detta sätt? Här har man aviserat att utbetalningarna
skall ske i år. Strax innan detta skall hända kommer
det sedan ett meddelande om att man på grund av att
staten inte har pengar skjuter på utbetalningen till
bönderna. Och här har bönderna planerat att betala
sina räkningar före årsskiftet, för de har fått besked
från staten om att de kommer att få pengarna.
Så här får det inte gå till. Min fråga till Inge
Carlsson är: Är det verkligen på det sättet att rege-
ringen hanterar näringen så att man inte ens på en så
här fundamental punkt är beredd att hålla fast vid
givna löften?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.