Fru talman! Jordbruket och ledamöterna i Sveri-
ges riksdag visas just nu en enorm nonchalans. Här
har vi att diskutera situationen för en krisbransch, och
ansvarig minister finns inte med. Jag tycker att detta
är anmärkningsvärt.
Jordbruket är vår äldsta näringsgren och kultur,
speciellt om man väljer att översätta ordet kultur med
just odling. Jordbruket måste också vara en bestående
och kvarvarande näringsgren. Det måste, om man nu
kan uttrycka sig så, också vara den sista. Livsme-
delsproduktionen kan knappast avvecklas, fusioneras
eller flyttas utomlands. Detta säger jag för att trotsa
dem som vill svartmåla det svenska jordbrukets
framtid.
EU-anslutningen, importen och konkurrensen uti-
från har förändrat jordbrukets villkor, men jag tror att
förändringarna kan leda till positiva effekter och
vinster för näringen.
Ett steg på den vägen är att vi mer och konsekvent
använder oss av utbildning och forskning. Därför är
det glädjande att en utredning nu har föreslagit inrät-
tandet av ett jordbruksekonomiskt utredningsinstitut.
Det är viktigt att det institutet förläggs till en miljö
som har nära och omedelbar kontakt med forskare
och har tillgång till de senaste forskningsresultaten.
Institutets lokalisering måste ske ur en effektivitet-
saspekt mer än något annat, och då menar jag att
Ultuna i Uppsala måste bli det självklara valet.
Jag menar att den internationellt erkända forsk-
ning och utbildning som bedrivs inom SLU, Sveriges
lantbruksuniversitet, är den svenska jordbruksnäring-
ens spjutspets - en spjutspets som kan slipas ytterli-
gare för att stärka konkurrenskraften.
Det finns ytterligare vinster att hämta hem genom
de synergieffekter som finns mellan jord och skog
och mellan veterinärmedicin och djurhållning. Den
främsta synergieffekten finns nu inom miljöområdet,
men jag tror att den ekonomiska effekten finns och
kan utvecklas. Miljömedvetenheten tenderar att bli
ekonomiskt lönsam på snart sagt alla samhällsområ-
den. Jag vill påstå att allt som inte leder mot en eko-
logiskt hållbar samhällsutveckling kommer att visa
sig mycket oekonomiskt och olönsamt.
Kunskap och medvetenhet om det här förhållandet
måste förankras såväl i producent- som i konsument-
leden och, inte minst viktigt, både här hos oss på
hemmaplan och i övriga EU-länder. Här kan vi ha
eller skaffa oss ett försprång.
Den ekonomiska situationen vid vår veterinärme-
dicinska högskola är inte bra. Vid ett av de nästan
årligen återkommande s.k. öppet hus, då studenter
och lärare förevisar sin utbildning och forskning för
en intresserad allmänhet, ställde en gång en åhörare
en fråga om vad som skiljer humanmedicin från vete-
rinärmedicin. Efter en stund av eftertanke svarade en
yngre forskare med ett enda ord: Nödslakten!
Det här svaret gäller inte längre. Ingen skulle ac-
ceptera en nästan enbart teoretiskt utbildad läkare.
Studenterna måste också få en praktisk, klinisk och
handfast utbildning som måste få kosta pengar. Dessa
pengar måste staten skjuta till.
Att en enskild högskola, myndighet eller vad det
nu kan vara tvingas att bevilja sig själv rätten till ett
budgetöverskridande är djupt otillfredsställande. De
medicinska fakulteterna får utöver landstingens an-
slag betydande statliga medel. Vi kan inte rusta ned
den veterinärmedicinska utbildningen. Den har bety-
delse för jordbruksnäringens konkurrenskraft och den
möter de ökade risker de öppnade gränserna utgör för
all djurhantering.
Den är ett uttryck för vår respekt för naturen och
för det liv också djuren är delaktiga i och en del av.
Jag skulle vilja säga att en välfungerande veterinär-
medicin är en del av djurens rättigheter.
Fru talman! En "framtidsnäring", "världsledande
vad gäller kvalitet, djurskydd och miljöhänsyn" och
"villkor som är likvärdiga med andra näringars" - det
här är citat ur regeringsförklaringarna 1996, 1997 och
1998. Och jag tror att de flesta av oss är beredda att
ställa oss bakom formuleringarna. Men vilka slutsat-
ser drar partierna av detta?
Jordbruksutskottets majoritet drar tydligen inga
slutsatser alls, för man föreslår ju ingenting. Det
minsta man kunde göra vore ju annars att konstatera
att näringen behöver mer pengar, t.ex. i form av
skattelättnader.
Folkpartiet har i sitt budgetförslag inte mer pengar
till jordbruket än majoritetspartierna. Men vår upp-
fattning är att vi måste reagera innan skadorna blir
oreparabla. Det kan komma att handla om föränd-
ringar av skatter på t.ex. el och olja.
Det som oroar mig och Folkpartiet är att Social-
demokraterna tillsammans med v och mp inte är mer
bekymrade över att svensk småföretagsamhet, inklu-
sive jordbruket, har problem. Vid en internationell
jämförelse är det lätt att konstatera att svenskt nä-
ringsliv i mycket hög grad är uppbyggt kring och av
storföretag, som nu dessutom fusionerar och flyttar
ut. Våra grannar danskarna har en helt annorlunda
struktur med mycket småföretagande. Det här har
skapat ett företagsklimat och ekonomiska förhållan-
den som tveklöst gynnar jordbruksnäringen. Förbätt-
rade villkor för småföretag ger omedelbara effekter
för t.ex. familjejordbruk.
Jordbrukspolitiken måste bedrivas så att förutsätt-
ningar skapas för att jordbrukaren, som vilken annan
företagare som helst, ges möjlighet och frihet att på
likvärdiga villkor konkurrera med sina produkter på
en konkurrensutsatt marknad. Därför måste både
Sveriges och EU:s politiker samverka för att under-
lätta små- och nyföretagande som kan växa också på
landsbygden.
Slutligen, fru talman, tror jag att man inom
svenskt jordbruk också måste bli bättre på att mark-
nadsföra sig själv och sina produkter, inte minst ut-
omlands. För något år sedan skämtades det om att
falukorv skulle börja säljas i Tyskland under benäm-
ningen "polarpaté". Den innehöll nämligen för lite
kött för att få kallas korv i Tyskland. Jag vet inte om
det är sant, men det intressanta är att ett sådant skämt
uppstår och varför det uppstår. Har vi dåligt förtroen-
de för våra produkter och vår förmåga? Är det bara en
tillfällighet att den svenska turisten i Grekland köper
grekisk fetaost som är made in Denmark? Det kan väl
inte bara bero på den i London bosatte grekiske ex-
kungens danskfödda hustru?
Fru talman! Jag vill slutligen yrka bifall till reser-
vation 2.
I detta anförande instämde Lennart Kollmats (fp).