Fru talman! Först ska jag fatta mig helt kort om
CSN, Centrala studiestödsnämnden, som jag tycker är
ett stort problem. Jag tror att alla svenska studenter
känner igen sig i den beskrivningen. Vi tycker att
CSN helt enkelt inte håller måttet. Tyvärr finns det i
praktiken inget alternativ till CSN för flertalet av våra
studenter. Detta är självklart en brist som vi tycker
måste åtgärdas. Vi moderater förespråkar därför, som
ni alla kanske vet, att CSN sätts under konkurrens,
just för att kunna höja servicenivån och för att minska
kostnaderna.
CSN har säkert stora ambitioner och har som mål
att kunna svara på 90 % av inkomna samtal, sägs det.
I verkligheten kan man bara ta emot omkring 10 %.
Man frågar sig vilka kunder som accepterar sådana
villkor. Det här är naturligtvis ingen kritik mot CSN:s
personal i sig utan mer mot den struktur som studie-
medlen via CSN:s monopol utgör.
I våras kommenterade CSN:s generaldirektör
Björn Mårtensson ett annat problem, nämligen den
alltför långsamma hanteringen av återkraven av stu-
diemedel. Han säger: "Det måste bli bättre, men vi
jobbar med nästippen ovanför vattenytan och försöker
med små resurser hantera enorma volymer." Ja, detta
hjälper inte studenter som på grund av CSN tvingas
försöka leva och studera med näsan under vattenytan
snarare än över.
Jag har också förstått att samma organisation på
grund av resursbrist - hör och häpna! - valt att inte
följa upp uppgifter som man får in om studenter som
överskrider fribeloppet. Däremot minskar man studi-
emedlen för studenter som själva uppger en för hög
inkomst. Ärlighet bestraffas alltså, kan man säga.
Dessutom kan man undra om det är någon mening
med att över huvud taget ha kvar taket på fribeloppet
när det ändå är satt relativt högt. Jag frågar: Varför
vill regeringen inte löpa linan ut på den punkten?
Kort sagt: CSN klarar inte uppgiften utan kan sna-
rare beskrivas som en koloss på lerfötter.
Fru talman! I betänkandet står det att "studiestödet
skall verka rekryterande och därmed bidra till högt
deltagande i utbildningen samt ha en utjämnande
verkan mellan individer och grupper - - - och där-
med bidra till ökad social rättvisa". Är det på det
sättet? Har vårt studiemedelssystem bidragit till att
ändra den s.k. snedrekryteringen till högskolan? Det
ser inte ut att vara så. I varje fall har ingen förbättring
skett under de senaste decennierna.
Studiefinansieringssystemets utformning med in-
komstrelaterad återbetalningstakt och avskrivning av
återstående studieskulder vid pensionsåldern minskar
incitamentet för individerna att utbilda sig i unga år.
Det här försvåras ytterligare av ett progressivt skatte-
system som gör att ökade inkomster snabbt äts upp av
högre beskattning. För individen betyder en sen stu-
diestart inte särskilt mycket och har ingen större in-
verkan på livsinkomsten men för nationen som helhet
betyder vårt system att Sverige går miste om många
begåvningar som hade kunnat bidra till att stärka vår
tillväxt och därmed välståndet.
På ett konkret område har regeringen närmat sig
vår syn, nämligen vad gäller det s.k. fribeloppet i
studiemedelssystemet. Vi välkomnar den förbättring
som nu föreslås men menar att vi måste gå fullt ut.
Fribeloppet bör med andra ord avskaffas i sin helhet.
Dessutom tycker vi att räntorna på studielånen ska bli
avdragsgilla i beskattningen.
Fru talman! Om man tittar närmare på systemet
med ett begränsat fribelopp ser man att dagens sys-
tem, där statens villkor för lånedelen bygger på den
studerandes inkomst, sänder helt fel signaler till den
studerande. De signaler som sänds är nämligen
"Arbete lönar sig inte".
När detta blev klart för min egen dotter Sara som
tänker starta sina universitetsstudier i vår blev hon
väldigt upprörd. Hon frågade sig: Varför lägger sig
staten i om jag vill jobba och tjäna pengar och dess-
utom sköter studierna? För mig är det obegripligt,
säger hon. Då får det faktiskt bli svartjobb, var hen-
nes besked.
Jag kan bara hålla med henne. Ungdomar och stu-
denter är inte dumma, de ser sambanden. Konsekven-
sen blir att lånedelen minskar, och den studerandes
inkomst förbättras inte, trots att man anstränger sig.
Det är dessutom ur andra än ekonomiska aspekter
viktigt att unga studenter ges tillfälle att pröva de
arbetstillfällen som trots allt står till buds. Ingen ska
straffas ekonomiskt för en ambition att arbeta.
Studiestödssystemet är generellt, varför den en-
skilde själv måste få avgöra om han eller hon vill ta
ut ett fullt lånebelopp med det återbetalningsansvar
som följer med detta. En motsvarande inkomstpröv-
ning finns dessutom inte i svux- och svuxa-systemen,
utan där görs en reducering endast för dem som har
pension, livränta eller annan liknande ersättning.
Fru talman! Tidigare förslag om att slopa fribe-
loppet har avslagits mot bakgrund av att studenterna
inte bör uppmuntras till förvärvsarbete utöver en viss
gräns, eftersom heltidsstudier normalt är en krävande
sysselsättning som kräver en heltidsinsats. Vi menar
att detta avgörande måste studenten själv få att klara
ut. Kopplingen mellan den studerandes inkomst och
möjligheten att låna i studiestödssystemet måste helt
tas bort, helt avskaffas vad gäller fribeloppsgränsen.
Fru talman! När det gäller den eniga uppslutning-
en kring att ge studiemedel till studerande vid Napra-
pathögskolan och Svenska kiropraktorhögskolan
gläds vi åt att ni i majoriteten nu har anslutit er till
den moderata linjen. Vi tycker att det är självklart att
utbildningar som leder till legitimerade yrken inom
vården, med stor betydelse för tusentals människor
med krämpor av olika slag, ska få tillgång till det
svenska studiemedelssystemet.
En annan viktig del av studiestödet är att det helst
ska räcka så att studenterna kan avsluta sina utbild-
ningar, även om de är långa. Regeringens förslag om
att den maximala tiden för studiehjälp ska sättas till
tolv terminer tycker vi är olyckligt. Som regeringen
säkert blivit uppmärksammade på under debatten om
det reformerade studiestödet finns det faktiskt utbild-
ningar som ofta tar mer än tolv terminer att avsluta.
Genomgående i kritiken mot de nya studiestödsreg-
lerna är att de leder till en social snedrekrytering där
endast studenter med rika föräldrar klarar långa ut-
bildningar. Det tycker vi är klart olämpligt.
En berättigad oro finns för att systemet leder till
att endast strömlinjeformade studenter utan livserfa-
renhet och mognad klarar att ta examen på de långa
utbildningarna. Man går rakt igenom systemet.
Man kan fråga sig hur studenter som inte har
möjlighet att vidga sina vyer och skaffa sig olika
erfarenheter ska kunna möta patienter när sedan stu-
denten t.ex. är färdigutbildad läkare? Jag har förstått
att Karolinska Institutet t.ex. premierar studenter som
har läst andra ämnen när de söker till läkarutbildning-
en, och många studenter går andra slags vårdutbild-
ningar för att se om de passar inom vården. Som alla
fyra borgerliga partier konstaterar i en gemensam
reservation vore det mycket olyckligt om denna möj-
lighet skulle försvinna i praktiken.
Majoriteten föreslår att det ska krävas synnerliga
skäl för att studiemedel ska kunna beviljas för längre
tid än tolv terminer. Då frågar man sig: Hur ser dessa
synnerliga skäl ut? Vi menar att det finns en klar
anledning att göra en översyn av studiestödslagen så
att skälen som kan ligga till grund för dispenser kan
bestämmas så att man vet vad som gäller, att det inte
är godtycke eller bara förhoppningar som ska gälla.
Hela studiestödssystemet måste vara så utformat,
tillsammans med skattesystemet, att det uppmuntrar
till långa utbildningar. Utbildning måste alltid löna
sig - både för individen och för samhället.
Jag avslutar med att säga att jag självfallet ställer
mig bakom våra reservationer och särskilda yttrande
men nöjer mig här med att yrka bifall till reservation
nr 1 under mom. 1.