Herr talman! Vi hade en liten diskussion i frågan
om scientologibibeln redan i dagens inledningsrunda.
Några timmar har nu förflutit, och debatten går nu ett
varv till. Jag tycker också att frågan är värd en sådan
ganska grundlig belysning.
Jag tycker att Kenneth Kvists anförande innebar
en bra genomgång av sakfrågan. Jag behöver därför
inte göra en grundläggande genomgång. Jag vill bara
gå tillbaka till vad som ursprungligen hänt i den här
frågan. Regeringen har tillämpat svensk grundlag och
offentlighetsprincip på precis samma sätt som alla
myndigheter som har fått det här materialet och låtit
det vara offentligt.
Det som sedan hänt är att man råkar ut för på-
tryckningar från ett land som inte är vilket land som
helst. Kenneth Kvist säger att det inte spelar någon
roll det här handlar om, men jag tror inte att det är
riktigt så enkelt. Om det hade gällt t.ex. Island eller
ännu hellre Botswana tror jag inte att det hade varit
riktigt samma sak. Då hade regeringen inte backat,
men den här gången gjorde regeringen det.
Man kan anta att regeringen var rädd för att ame-
rikanska påtryckningar kan få allvarliga konsekvenser
för Sverige, om det blir en ytterligare eskalering. Men
jag tror också att regeringen kraftigt har överreagerat.
Det handlar i sak om en amerikansk sekt, som har
gott om pengar. Den kan därför utöva påtryckningar
och har råd att i stor utsträckning köpa advokater som
kan tala för dess sak.
Jag tror att regeringen och konstitutionsutskottet
har tänkt fel. Man värnar inte den svenska grundlagen
eller Sverige som nation genom att agera strykhund.
Då får man inte respekt internationellt och värnar inte
den svenska offentlighetsprincipen och grundlagen.
Jag menar att det här är en väldigt allvarlig fråga
med tanke på att vi i Sverige har haft en känsla av
enighet om att offentlighetsprincipen är viktig, nå-
gonting som vi kan vara stolta över och som vi bör
värna och arbeta för internationellt. Den grunden
faller undan när regeringen plötsligt och efter ganska
enkla påtryckningar utan tunga sakskäl ändrar sin
tillämpning av offentlighetsprincip och tryckfrihets-
förordning.
Jag tycker också att nästa steg i den här historien
är väldigt tråkigt. Det gäller regeringens argument för
att hemligstämpla på detta mycket märkliga sätt. KU
väljer att fortsätta på samma väg, hemligstämplar
regeringens argument och inför tystnadsplikt för att
det inte skall gå att föra en ordentlig och genomlysan-
de saklig debatt.
Jag tycker att den diskussion som vi har haft i
konstitutionsutskottet har varit väldigt bristfällig. Vi
har inte tagit fram något ordentligt material som i sak
styrker att här skulle vara fråga om en akut konflikt
mellan å ena sidan offentlighetsprincipen och å andra
sidan upphovsrätten. Det har förts diskussioner där
man har argumenterat å ena sidan si, å andra sidan så.
En del ledamöter har tyckt på det ena sättet, och några
har tyckt på det andra sättet. Det har funnits en
mycket svag saklig grund för att agera som om det här
vore en fråga av högsta prioritet för rikets säkerhet.
KU har överreagerat när man har jobbat vidare
med frågan. Detta visas oerhört tydligt när man på
förfrågan från journalister t.o.m. under slutbehand-
lingen av ärendet väljer att hemligstämpla material
som man själv offentliggör i betänkandet.
Det visar vilken darrighet som hela frågan har be-
rörts av och att KU litet grand har tappat greppet om
situationen.
Nu har ytterligare journalister frågat efter samma
material, och nu har vi offentliggjort det som för
någon vecka sedan var hemligstämplat. Det är bara en
illustration över hur knackigt frågan har behandlats
och hur litet saken egentligen har stått i centrum på
grund av regeringens, enligt min bedömning, pin-
samma agerande. Den vill inte ha ut i offentligheten
hur man har agerat strykhund internationellt.
Jag yrkar bifall till reservation nr 5.