Herr talman! Med hänvisning till den remissdebatt
som fördes den 8 februari kommer jag inte att direkt
gå in på de argument som gjort att Miljöpartiet har
tagit ställning mot bron. De positionerna är väl kända,
och de reservationer som är fogade till betänkandet är
rätt utförliga.
Varje partis position i frågan är sedan mycket
länge känd. Egentligen vill jag rikta mina ord i dag till
dem som kämpat och fortfarande kämpar mot bron.
Den reservation som Miljöpartiet, Centern och Väns-
tern fogat till betänkandet väcker antagligen en del
frågor, liksom själva hanteringen av betänkandet i
utskottet.
Det här ärendet kommer att bli en favorit i repris
och återkomma varje år till riksdagen. Jag skulle vilja
göra en jämförelse som jag hoppas inte missbrukas
vid något annat tillfälle. Det gäller Miljöpartiets
ställningstagande i kärnkraftsfrågan.
Vi i Miljöpartiet har nämligen som ivriga före-
språkare för en avveckling fått mycket kritik därför att
vi inte deltar i samarbetet och hittar en lösning för
slutförvaring. Som jag tolkar det skulle situationen för
kärnkraften vara rätt annorlunda om Miljöpartiet
skulle ha ett förslag till slutförvaring. Det är just en av
anledningarna till att vi inte kan samarbeta i den frå-
gan, vi vet inte något bra sätt. Visste vi det skulle vi
inte tycka som vi gör. Antagligen skulle vi det i varje
fall, eftersom själva urankedjan i sig är ett starkt hot.
Det är alltså samma sak med bron. Om vi börjar
samarbeta och arbetar konstruktivt under projektets
gång, kan det också tolkas som att vi faktiskt bidrar
till att genomföra projektet. Detta är självklart en av
de svåraste frågorna som vi som politiker kommer att
behöva arbeta med.
Om det finns någon osäkerhet om var reservatio-
nen landar vill jag säga att reservationens innehåll
måste tolkas som att man inte vill ha någon fast för-
bindelse över sundet i och med att vi kräver att man
stoppar förhandlingarna.
Det är några saker som har nämnts som jag skulle
vilja ta upp. Den första är skadeståndskravet, som
självklart är ett problem. Men det är inte oöverkom-
ligt i och med att det här är ett bilateralt avtal mellan
regeringarna. I och med den samarbetsvilja som visa-
des i Visby förra veckan - det kanske man inte skall
säga - finns det väl ändå en grogrund för att lösa detta
på ett vettigt sätt.
Vad gäller de entreprenörer som man har anlitat är
det alltså själva de fasta kostnaderna som man har
intecknat och inte de framtida kostnaderna. Det rör sig
om en del pengar, det skall vi inte sticka under stol
med. Men när det gäller de framtida kostnaderna - då
pratar vi om samhällskostnader och miljökostnader -
är det absolut ett pris man får betala för dumhet be-
gången de senaste åren.
Vi bör redan nu fortsätta arbetet med en planering
av en ny trafiklösning för Skåneregionen, som är en
ansträngd region.
Om nästa fråga blir vad som är nästa steg vill jag
svara att vi anser att det i det här fallet är möjligt att
kombinera ställningstagandet att verka aktivt för att
stoppa bron och samtidigt ha en kritisk granskning av
projektet. Då menar jag t.ex. att man redan nu har
överskridit budgeten med 2 miljarder kronor, att man
också påtalar helheten, precis som Hanna Zetterberg
har sagt, med miljökonsekvenser, trafikökningar,
infrastruktursystem i Europa, och att man är aktiv i de
beslut som fattas. Det gäller t.ex. citytunneln och även
andra delar av projektet som ännu inte är färdigt,
främst landanslutningarna tänker jag på.
När det gäller bevakning och kritisk granskning av
projektet har jag ett exempel framför mig. Det är ett
pressmeddelande från Miljöpartiet de gröna i Bryssel.
Malou Lindholm som är Europaparlamentariker för
Miljöpartiet har ställt en fråga till kommissionen om
den förorenade jorden till den konstgjorda ön som det
nu inte finns någon miljöprövning av. Det finns det
inte heller för den lagringsplats för jorden som man
har nu. Det blir intressant att se hur man klarar att lösa
detta.
Helheten blir att vi återkommer i frågan, och vi
kommer att arbeta aktivt i kombinationen att vi vill
stoppa projektet, men att den kritiska granskningen
kommer att fortsätta. Vi kommer att vara aktiva i de
beslut som fattas, och vi kommer absolut att påtala
helheten.
För övrigt vet jag inte riktigt vad jag skall säga till
mina utskottskolleger som har en annan uppfattning.
Jag tycker att det mesta redan är sagt. Jag har tappat
räkningen på hur många gånger jag har varit uppe i
talarstolen i den här frågan. Det är, precis som Hanna
Zetterberg säger, tveksamt vilka skäl som föreligger
för att genomföra projektet.
Vi har hört alla skäl emot. När vi hör de skäl som
talar för projektet är det väldigt lätt att punktera ar-
gumenten. Det har faktiskt gjorts i de debatter som
har hållits utan att man har fått ett bra svar tillbaka.
Jag har inga större förväntningar på dagens debatt,
måste jag erkänna.
Jag yrkar givetvis bifall till båda reservationerna.