Fru talman! Här får ni både se och höra en allde-
les äkta sparv i tranedansen. Jag gissar att partiledar-
na kanske inte hade varit kvar här om jag inte just nu
hade varit en så intressant person. Jag är ju det i och
med att jag har gjort ett ställningstagande i utskottet.
Trots mitt tidigare politiska liv är jag ändå ovan vid
sådana högtgående slängar som produceras här i dag.
Jag ska försöka hålla mig till sakfrågan.
Det är väldigt vad socialförsäkringsfrågor har bli-
vit intressanta på sista tiden. Det var de inte när jag
kom in i riksdagen för snart fyra år sedan. Då var det
svårt, och folk ville inte diskutera det över huvud
taget. Jag hade väldigt svårt att berätta om mitt ut-
skott, vad det var vi gjorde och vad som var viktigt.
Men nu är det gudskelov på tapeten, och det hoppas
jag att det ska fortsätta att vara. Det är jätteviktigt.
Det kommer nya utredningar och nya påhitt ideligen.
Det är Gerhard Larsson ena dagen. Nästa dag är det
Jan Rydh. Sedan är det bara arbetsplatserna, sedan
försäkringsläkare, sedan alla läkare över huvud taget
och sedan är det ersättningsnivåerna det beror på. Så
fortsätter det så där.
Jag är psykolog till yrket och är van att se helhe-
ten. Jag har alltså gjort det i hela mitt yrkesliv. Jag
blev lite chockad när jag kom till riksdagen. Jag tyck-
er att det har varit en väldigt dålig helhetssyn här
faktiskt. Man har haft en väldigt snäv syn var och en
på sitt utskott också. Jag tycker att den här debatten
har breddat det här lite grann. Man börjar faktiskt titta
lite åt sidorna också.
Det talas mycket om komplexiteten och helheten,
men det är ju lätt att bli skakis inför helheten. Det
kanske är därför som man alltid avvisar att det ska
vara en barnbilaga till budgeten. Man orkar kanske
inte eller tål inte se hur allting hänger ihop och hur
allting påverkar barnen. Det här var ett exempel.
Man måste försöka blicka ut över helheten och
ändå inte förlamas. Man måste försöka göra kraft-
satsningar under tiden, förutsatt att man har analyse-
rat frågan. Jag har faktiskt studerat och analyserat
frågan om finansiell samordning ur alla möjliga
vinklar. Jag känner till turerna också, och dessutom är
jag långsint.
Jag vill hålla fast vid den överenskommelse som
Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Folkpartiet och
Centern gjorde 2000 när handlingsplanen för hälso-
och sjukvård skulle läggas fast och Socialdemokra-
terna lovade att fortsätta med det som då kallades
Finsamprojektet. I dag har det utvecklats, och jag
föredrar att säga finansiell samordning, för nu är även
arbetsmarknadsmyndigheter och socialmyndigheter
med.
Det är bra att det har ordnats massor av utfråg-
ningar och hearingar, men det har skett lite grann på
grund av att det har varit mycket protester. Är det
prostester blir det diskussioner. Det har varit jättebra.
I morse såg jag att regeringen ännu mer har när-
mat sig utskottsbetänkandet vad gäller punkt 5 om
samverkan och finansiell samordning. Om det som
stod i DN i morse och det som sades på TV var sant
gick det t.o.m. att tala om en viss procent av försäk-
ringskassans pengar, och det tackar jag för. I sam-
klang med det hoppas jag att alla i morgon röstar med
utskottsmajoritetens förslag på punkt 5, eftersom
skillnaden inte är så dramatisk och man numera har
med flera aktörer, även i det förslaget.
Det här var en del av helheten. Nu kommer jag till
Miljöpartiets motion som är en helhet.
Regeringens målsättningar på ohälsoområdet är i
mångt och mycket nödvändiga men inte tillräckliga
eller ens de mest effektiva för att främja ökad hälsa i
arbetslivet. Elvapunktsprogrammet för ökad hälsa i
arbetslivet har många förtjänster men räcker inte.
Framför allt måste man försäkra sig om att de grupper
som är överrepresenterade i ohälsostatistiken inte blir
ännu mer diskriminerade på arbetsmarknaden än vad
som är fallet i dag eller att nya grupper hotas att slås
ut. En politik för att möta ohälsan måste se till hela
människan och hennes behov, och det är inte tillräck-
ligt väl beaktat i elvapunktsprogrammet, tyvärr.
Dagens ohälsotal måste ses i ett livsstilsperspektiv
för att kunna bemötas. De skenande sjukskrivnings-
talen ser vi som ett tecken på ett samhälle som är i
olag. Människor upplever en stress som är större än
tidigare, trots att utvecklingen har varit tänkt att för-
enkla för människor. I dagens situation upplevs tiden
som mer knapp än någonsin.
Parallellt med vuxnas stress skolas våra barn in i
samma förhållningssätt, och krav ställs från barnens
alla sammanhang både på barnen och på föräldrarna,
och barn visar också symtom på stress. Deras stress
hänger ihop med de vuxnas alltmer stressade tillvaro
där tiden aldrig räcker till.
Vuxna samtalar ungefär fem minuter per dag med
sina barn. Barn lär sig stressbeteenden och att det är
normalt att leva på det viset. En fulltecknad alma-
nacka betyder att man är en viktig människa, alltså
finns man.
Ohälsoproblemet måste lösas å det snaraste. An-
nars har vi en generation av barn som riskerar att gå
förlorade i stressrelaterade sjukdomar och besvär. Vi
har inte tid att vänta. Allra viktigast för att bryta ny-
rekrytering till gruppen sjukskrivna och förtidspen-
sionerade är det förebyggande hälsoarbetet. Det tas
upp i elvapunktsprogrammet men måste betonas
ytterligare. Bl.a. måste företagshälsovården återstäl-
las. Det var på tapeten när vi hade en hearing med
Arbetsmiljöverkets generaldirektör, men då lät det
som att det var farligt att återställa den för fort och att
vi skulle akta oss för att göra det. Det gör mig lite
bekymrad att saker och ting inte får gå fort nu när det
är bråttom.
En ökad satsning på förebyggande och hälso-
främjande arbete krävs alltså i samhället generellt och
specifikt för människor som riskerar att bli eller redan
är långtidssjukskrivna. Fokus behöver sättas på t.ex.
matens koppling till hälsan men också på motionens
och rörelsens koppling till hälsan. Skolgymnastikens
betydelse för ungdomars hälsa och fortsatta livsstil
måste lyftas fram. Att remittera till motion kan vara
väl så effektivt som annan rehabilitering.
Livsstilsfrågorna och det egna förhållningssättets
betydelse för hälsan är det viktigaste, men detta måste
också understödjas av arbetslivet och samhället. Den
viktigaste livsstilsfrågan rör vår syn på arbetslivet
som den del av livet som ständigt får företräde och
som ofta upptar den största delen av vår vakna tid.
Den viktigaste åtgärden för att skapa en bättre balans
i livet vore en arbetstidsförkortning. En arbetstidsför-
kortning skulle kunna humanisera ett arbetsliv som
för många i dag upplevs nedbrytande i stället för
upplyftande och på så sätt skapa möjligheter för en
bättre balans i livet mellan arbete och egen fritid. Ett
annat sätt att bryta arbetslivets rytm, att pröva något
nytt, att förkovra sig eller bara vila upp sig och samla
kraft kan vara friåret.
Men även om nyrekrytering av sjukskrivna bryts
genom att man uppmärksammar de här livsstilsfrå-
gorna och samhället humaniseras kommer det att
finnas behov av rehabilitering. Därför måste rehabi-
literingsbegreppet breddas, så att inte administrativa
hinder ligger i vägen, och så måste rehabiliteringen
vara tillgänglig så att alla personer blir uppmärksam-
made. Att vara sjukskriven på grund av bristande
resurser och köbildning i vårdsektorn är inte bra vare
sig för individen, vårdsektorn eller samhällsekono-
min. Och vid sjukskrivningar för längre tid då någon
form av rehabilitering är aktuell måste kontakterna
med försäkringskassan fungera smidigt och snabbt.
Försäkringskassan måste ha resurser att möta
varje människa och se hennes behov. Jag har i stort
sett ägnat det senaste året åt att åka runt till försäk-
ringskassor i Sverige, och jag vet att försäkringskas-
sepersonalen, de som möter människorna, kan det här
med rehabilitering. De vet hur man ska göra. Proble-
met är att det inte ges tid och resurser för rehabiliter-
ingsarbetet utan de måste merparten av sin tid ägna
sig åt att betala ut sjukpenning.
Om man inte ser över försäkringskassans situation
kommer alltfler att bli sjukskrivna utan att någon
rehabilitering sker, och för att man ska komma till
rätta med den ökade ohälsan är det utomordentligt
viktigt att människor blir sjukskrivna till rätt form av
rehabilitering, inte bara sjukskrivna från arbetet. Här
måste synen på vård och rehabilitering breddas. Det
gäller också den roll som den enskilde får spela i val
av rehabilitering.
Jag hade lite kvar som handlade om män och
kvinnor och lönestatistik, men nu är min tid ute. Jag
får se om jag måste sätta upp mig igen på talarlistan.
Men jag avslutar med att säga att de yrkesgrupper
som tar hand om det värdefullaste vi har, barnen och
hälsan, måste lyftas fram inte bara lönemässigt utan
också som den viktigaste resursen i arbetet för ett
barnvänligare Sverige och i kampen mot den ökade
ohälsan.
Med det vill jag tacka och yrka bifall till reserva-
tion 2 och 3 och avslag på reservation 4.