Fru talman! Precis som i replikskiftet med Bo
Lundgren vill jag säga till Alf Svensson att om han
hade lyssnat lite på min inledning hade han fått en
beskrivning av det arbete som med full kraft pågår
just nu. Jag vill inte ta min repliktid i anspråk för att
upprepa det.
Får jag säga en sak när det gäller arbetslivets vill-
kor, eftersom Alf Svensson ägnar så mycket upp-
märksamhet åt att människor måste få komma tillba-
ka. Att komma tillbaka är rimligtvis att komma till-
baka till arbetsplatsen. Då är det inte att peka finger åt
vare sig den ene eller den andre arbetsgivaren när vi
säger att det är arbetslivet som måste förändras.
Det är då förunderligt att lyssna på Alf Svensson,
när han pekar på att rehabiliteringen är viktig. Det är
den - det tycker också jag. Vi är i många stycken
överens om en hel del konkreta inslag när det gäller
rehabiliteringsfrågorna. Men då är det viktigt att man
får komma tillbaka, och då handlar det om arbetsli-
vets villkor. Det är i huvudsak på arbetsplatsen som
problemen har uppstått. Det finns också annat.
Alf Svensson pekar på att sjukfrånvaron sjönk
1991, och enligt honom berodde det på sjukersätt-
ningen. Sedan ökade sjukfrånvaron igen 1998, och
det berodde på förbättrade förmåner. Jag tycker att
det är bra att man har förbättrat dem.
Men Alf Svensson sade inte ett ord om att det un-
der denna tid skedde en fullständigt dramatisk föränd-
ring på arbetsmarknaden, i början delvis på grund av
Alf Svenssons statsrådskap, eftersom han tillhörde
det kollektiv som var ansvarigt för politiken under
den tiden.
Jag ska avsluta med att säga att åldersrensat är
inte skillnaderna så dramatiska mellan den privata
företagsamheten och den offentliga välfärdssektorn.