Fru talman! Jag kan instämma i väldigt mycket av
det som Kerstin-Maria Stalin sade när hon beskrev
den allmänna inriktningen när det gäller människan i
arbetslivet och behovet av att ge henne stöd och be-
hovet av olika insatser för att underlätta för henne att
komma tillbaka till arbetslivet.
Jag blir bara lite förundrad när Kerstin-Maria Sta-
lin säger att hon på sina resor till försäkringskassorna
har mött reaktionen att man vet vad man ska göra.
Det jag möter när jag träffar kassapersonal är nämli-
gen en väldigt stark önskan om en verksamhetsut-
veckling och ett stöd i metodutvecklingen när det
gäller att välja rehabiliteringsmetod och också ett stöd
när det gäller att arbeta med att bygga upp rehabili-
teringsunderlag. Därför ser jag nog ett annat behov av
stöd på försäkringskassorna än det som Kerstin-Maria
Stalin uttryckte just nu.
När det gäller frågan om samverkan och samord-
ning vill jag erinra om att vi, av de rapportslutsatser
som vi har fått, kan konstatera att man har använt 2 %
av det möjliga anslaget på 10 % i verksamheten i sina
projektförsök. Det är bara när det gäller Hisingen och
DELTA-försöket som det har använts lite mer, näm-
ligen 3 %.
Jag säger detta bara med tanke på det som står.
Jag vill också hänvisa Kerstin-Maria Stalin till den
beskrivning som finns på s. 9, 10 och 11 i utskotts-
betänkandet. Där framgår det väl på vilket sätt frågan
har hanterats. Precis som Kerstin-Maria Stalin är jag
väldigt långsint.