Fru talman! Det var kanske, med ett särskilt starkt
understruket kanske, intressanta ideologiska frågor.
Nu har vi en verklighet i Sverige och den är så elän-
dig för att inte säga katastrofal att den kräver ett åt-
gärdande. Det är därför den här debatten är viktig.
Jag hörde nyss statsrådet Thalén säga: Regeringen
har tagit ett helhetsgrepp. Det är direkt återgivet. Den
rimliga frågan är: Har regeringen tagit något grepp
alls? Fem statsråd har skrivit i Dagens Nyheter att
man till hösten ska ta itu med de problem som verkli-
gen tornar upp sig.
Nej, den nu sittande regeringen borgar för att ing-
enting görs åt verkligheten. Den har sett antalet sjuk-
dagar i genomsnitt per person mer än fördubblas
sedan 1997 för att år 2001 stanna på 24,4 dagar, eller
fem veckors sjukledighet, i genomsnitt. Nu ser Göran
Persson sjukfrånvaron i allmänhet och långtidssjuk-
frånvaron i synnerhet som regeringens stora uppgift
för nästa mandatperiod.
Men nästa mandatperiod är en skälm - särskilt om
Göran Persson sitter kvar. Någonting måste givetvis
hända nu, och vi är beredda, fru talman, att samverka,
t.o.m. över blockgränsen, om vi gemensamt kan göra
något åt krisen nu. Vi har lagt fram ett förslag, som
jag ska återkomma till, och vi har varit beredda att
förhandla om åtgärder som kan träda i kraft med kort
varsel. Det finns ingen tid att förlora, vare sig för dem
som behöver hjälp med rehabilitering eller för den
statsbudget vars reformutrymme och mer därtill håller
på att ätas upp av de skenande kostnaderna för sjuk-
skrivningarna.
Att det är kris nu trodde jag vi alla som har säte
och stämma i den här kammaren var överens om.
Sjukfrånvaron har aldrig varit högre än nu kon-
staterade Riksförsäkringsverkets chef Anna Hedborg
vid socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning
den 23 maj.
Jag vill här påminna alla som hävdar att sjukfrån-
varon var högre i slutet av 80-talet att då räknades
alla sjukdagar. Sedan 1992 betalar arbetsgivarna
ersättningen för de första 14 dagarna, som alltså inte
kommer med i statistiken.
I dag är ca 120 000 personer i vårt land långtids-
sjukskrivna i mer än ett år, medan 260 000 är lång-
tidssjukskrivna i mer än tre månader. Utskottet på-
minner i sitt betänkande om att 464 000 personer i
april månad uppbar förtidspension eller sjukbidrag,
alltså nästan en halv miljon!
Sedan säger statsrådet att en socialdemokratisk
regering aldrig kommer att acceptera att unga männi-
skor slås ut i förtid. Jag har väldigt svårt att tro att det
inte finns unga människor i dessa väldiga statistiska
uppgifter som inte skulle kunna ha rehabiliterats om
det hade tagits ett helhetsgrepp.
Oavsett vilka skälen bakom de snabbt ökande siff-
rorna är, handlar det om tragedier för hundratusentals
människor och därmed också en tragedi för vårt land.
Jag har i tidigare debatter tagit upp det märkliga i
att spridningen mellan olika landsdelar är förbluffan-
de stor och att man också inom samma län kan finna
mycket stora skillnader. Detta har belysts av utred-
ningen Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet,
HpH-utredningen. Helårssjukfrånvaron varierar, som
också utskottet noterar, mellan olika kommuner i
landet från 43 % till 314 % av förväntad nivå. Vi
måste naturligtvis finna förklaringar till dessa våld-
samma skillnader för att på allvar komma åt proble-
men.
Ett annat förhållande, som man inte bara kan vifta
bort, och som måste analyseras, är varför sjukfrånva-
ron - låt vara den korta - sjönk drastiskt när den
borgerliga regeringen 1991 tvingades sänka ersätt-
ningsnivån de tre första dagarna för att sedan återin-
föra en karensdag år 1993. Sedan är frågan varför
sjukfrånvaron börjar öka igen fr.o.m. 1998 då ersätt-
ningsnivån höjs. Nog verkar det som om det finns ett
tydligt samband. Jag vågar säga att om sjukfrånvaron
skulle fortsätta att öka i samma takt, finns det risk för
att regeringen tvingas till begränsningar i ersättnings-
nivåer.
I den mån det finns ett överutnyttjande av syste-
met tar förstås missbrukarna i förlängningen resurser
från de verkligt sjuka. Det är därför vi kristdemokra-
ter - vid sidan av de storsatsningar på rehabilitering
vi föreslår - också vill beivra missbruk.
Det går inte att blunda för kostnadsökningarna.
Jag tror att det var Folkhälsoinstitutet som konstate-
rade att om sjukförsäkringen fortsättningsvis ska vara
självfinansierad måste arbetsgivaravgiften höjas från
nuvarande 8,2 % till 12 %. Det skulle odiskutabelt
undergräva svenskt näringslivs konkurrenskraft.
Nu gäller det alltså att först och främst hejda till-
flödet av nya långtidssjukskrivna till den grupp av
svårlösta fall jag nyss nämnde.
Fru talman! Enligt expertisen är det hart när
omöjligt att återbörda mer än några enstaka procent
av de långtidssjukskrivna till arbetslivet. Vi måste
ändå, naturligtvis, göra allt vad vi kan för att hjälpa så
många som möjligt tillbaka till arbetslivet och den
sociala gemenskap och självkänsla som arbetslivet
ger. Det är en del av vår plan. Men det som nu är
mest angeläget är att stoppa tillflödet till gruppen av
långtidssjukskrivna.
Jag återkommer till Anna Hedborg som i utfråg-
ningen sade att ju längre människor går sjukskrivna
utan rehabilitering och insatser, desto mindre är san-
nolikheten för att de kommer tillbaka med hjälp av
rehabilitering.
Hedborg är inne på rätt spår även om hon, f.d.
statsråd i Perssons ministär, uttrycker sig försiktigt.
Svårdefinierade smärttillstånd som ryggvärk och
skilda stressreaktioner svarar för över hälften av
sjukpenningkostnaderna. I många av de fallen hävdar
experterna - hör och häpna - att det är mer skadligt
med långa sjukskrivningsperioder än att trotsa det
onda och åtminstone delvis återgå till arbete.
Här gäller det att skapa incitament för läkarna så
att de tar sig tid att förklara för patienten hur viktigt
det är att så snabbt som möjligt åter komma i arbete
och i rehabilitering. Nästan alla läkare känner till hur
värdefullt arbetsliv och socialt umgänge är för de
flestas välbefinnande. För många är det psykologiskt
och fysiskt rent förödande att inte göra något och
exempelvis bara gå och vänta månad efter månad,
kanske år efter år, på att få komma till en ortoped.
Läkarna säger att de inte har tid och möjlighet att gå
djupare in i en patients totala situation. Samtidigt
känner de att de står på patientens sida när de sjuk-
skriver enligt hans eller hennes önskemål.
S.k. benchmarking har blivit populär i många lä-
ger. Länder jämförs, liksom företag och universitet.
Varför inte tillämpa lite benchmarking i läkarkåren
och låta läkarna i framgångsrika kommuner som
Överkalix och Eskilstuna lära ut metoderna?
Fru talman! Regeringens handlingsförlamning -
något annat kan man inte kalla det - vad gäller den
exploderande sjukskrivningsprocessen är en skandal
och utgör ett hot mot många tiotusentals människor i
behov av rehabilitering. Den är också ett hot mot
välfärden i vårt land. Det räcker inte med att i vanlig
ordning peka finger åt arbetsgivaren, även om det
tycks vara befogat särskilt inom den offentliga sek-
torn där frånvaron är mest alarmerande.
I stället för regeringens, vänligt uttryckt, famlande
elvapunktsprogram har vi kristdemokrater föreslagit
en rehabiliteringsförsäkring med individen i centrum.
Den bygger på Gerhard Larssons utredning SOU
2000:78.
En tanke är, som bekant, att försäkringen ekono-
miskt skulle kunna kompensera arbetsgivaren för en
mer begränsad arbetsinsats från den anställde i stället
för att den anställde ska vara helt sjukskriven. Till-
sammans med en rad andra rehabiliteringsinsatser
som vi har föreslagit tror vi att man i många fall kan
undvika att sjukskrivningen förlängs gång på gång
och blir alltmer passiv och alltmer passiviserande.
I detta anförande instämde Jan Erik Ågren, Holger
Gustafsson, Ingemar Vänerlöv, Kjell Eldensjö, Per
Landgren, Annelie Enochson, Maria Larsson, Sven
Brus, Mats Odell och Désirée Pethrus Engström (alla
kd).