Fru talman! Vi drev fram den här riksdagsbe-
handlingen i förtvivlan över att så lite händer på detta
område. Häromdagen kom Ekonomistyrningsverket
med nya siffror om hur kostnaderna för sjukförsäk-
ringen och förtidspensioneringarna beräknas utveck-
las framöver. Där är inte alls bilden den som finns i
Socialdemokraternas och andras verklighetsbild att
det är ett problem som håller på att avta.
I år är den faktiska ökningen av kostnaderna 5,6
miljarder enligt Ekonomistyrningsverket. Det beräk-
nar att kostnaderna nästa år ska öka med 11,5 miljar-
der. Skälet till det är att de långa sjukskrivningar
fortsätter att öka. Det är en katastrofal situation. Gud-
run Schyman har här talat om att en del av lösningen
är att vi satsar mer på olika offentliga verksamheter.
Sådana satsningar omöjliggörs genom denna kost-
nadsexplosion.
Jag kanske kom in på en riktig punkt i diskussio-
nen. Agne Hansson sade att han inte riktigt kände till
alla turer om Finsam, men det gör jag. Ingela Thalén
säger här att förslaget ändå kommer att träda i kraft
den 1 januari 2003. Då väljer hon att helt bortse från
det faktum att hon redan förra året enligt riksdagens
beställning skulle ha lagt fram ett förslag om detta.
Skulle vi få, vilket är min förhoppning, ett riks-
dagsbeslut i morgon med konkreta riktlinjer om ett
sådant system startar en verksamhet omedelbart. Det
är människor av kött och blod som kommer att träff-
as, företrädare för kassorna och för vården, och dis-
kutera hur kösituationen kan förbättras.
Mycket av det som Gudrun Schyman säger här vi-
sar att hon inte alls vet vad Finsam är över huvud
taget. Hon tror t.ex. att pensionärer inte kommer att
ha någon glädje av Finsam. Så är det inte. Om kassan
kommer överens med vården om att satsa kassamedel
för vårdinsatser kommer kön att betas av i den takt
och i den ordning som läkarna anser att den ska betas
av. Det blir ingen gräddfil för dem som har sjukför-
säkring.
Det framgick också av en replik här nyligen att
hon också tror att det arbetet redan pågår. Det har helt
klart framgått under den behandling som har varit att
de nu gällande reglerna inte medger den här typen av
finansiell samordning. Om vi får en majoritet i mor-
gon, vilket är min förhoppning, för ett beslut i enlig-
het med utskottets majoritet vad gäller finansiell
samordning kommer det att kraftigt påskynda en
sådan process.
Vi vet fortfarande inte vad Socialdemokraterna
tänker sig. Statsministern sade på Landstingsförbun-
dets kongress i dag i Västerås att de borgerliga går för
snabbt fram. Man vet inte om det kommer att funge-
ra. Det är bäst att ta det försiktigt. Uppenbarligen är
det en helt annan nivå på denna verksamhet och den-
na resurstillförsel till vården som ni tänker er än vad
vi tänker oss.
Detta är en reell politisk skillnad. Miljöpartiets
riksdagsgrupp tar på sig ett stort ansvar om den mot
sin ledamot i utskottet väljer att i stället satsa på detta
mycket osäkra kort som vi nu i ett par års tid har sett
inte levererar när det gäller finansiell samordning.
Bilden att ingenting sker gäller också på ett antal
andra områden beträffande ohälsan.
Det talas mycket om feminism nuförtiden. För
mig är det så uppenbart att man här kan tillämpa en
feministisk analys. Här har vi ett nytt samhällspro-
blem. Sjukfrånvaron skjuter i höjden och är nu större
än den någonsin har varit. Det är kvinnorna som
drabbas mest. Det är de som på grund av de gamla
familjestrukturerna och arbetslivets utformning åter-
igen råkar mest illa ut.
Jämställdhetspolitiken är ett annat område där det
har skett alldeles för lite. Ni brukar ofta från Social-
demokraternas sida tala om facklig-politisk samver-
kan. Men ni är ju på tvärs med facket på område efter
område när det gäller ohälsobekämpningen. Ett antal
tunga fackföreningsordförande skrev för en tid sedan
om Margareta Winbergs jämställdhetspolitik att ing-
enting händer.
Ni talar om arbetstiden. Där har det varit stark
kritik för att man inte mycket snabbare har kommit
fram till ett förslag som flexibel arbetstid. Ni talar om
kompetenskonto. Jag såg att TCO och SACO så sent
som häromdagen vädjade till den socialistiska riks-
dagsmajoriteten att anta ett bättre förslag om kompe-
tenskonto än det ni har lyckats komma fram till.
När det gäller arbetsplatserna visar statistiken att
det för närvarande framför allt är de offentliga arbets-
platserna som har de största ohälsoproblemen. Både
Kommunalarbetareförbundet och Vårdförbundet har
där kommit fram till, som har nämnts här i debatten,
att det är av värde för att verkligen framtvinga de
organisationsbeslut som behövs att släppa fram fler
alternativ.
Ni ägnar en stor del av er politiska energi åt att
motarbeta de politiska alternativen. Det har skrivits
en hel del som hur statsministern in i det sista har
försökt att hindra Kommunalarbetareförbundet att
anta det program som man slutligen antog. Trots
Perssons insatser på förra kongressen har man nu
ändå trotsat Han som bestämmer och fattat beslut om
att Kommunalarbetarförbundet är för att man släpper
fram privata alternativ. När ska det socialdemokratis-
ka arbetarpartiet komma i kapp Kommunalarbetar-
förbundet i synen på de privata alternativen?
Alla dessa punkter är exempel på att ni är på tvärs
med facket. Men de visar också att ni gör alldeles för
lite för att komma åt ohälsoutvecklingen. Det har här
talats om elvapunktsprogrammet, sagts att vi inte har
lyssnat till debatten, att vi varit ute ur kammaren osv.
Det är klart att vi lyssnade. Men problemet är att det
innehåller mest sådant som konferenser, hemsidor,
trepartssamtal och sådant. Det är inte de skarpa för-
slag som det mycket skarpa läge som nu råder påkal-
lar.
Gudrun Schyman sade någonting i förbigående
om att hon hoppades att det inte bara blir en debatt
före valet. Jag tror att det är väldigt viktigt att föra
denna debatt före valet. Jag är orolig för det öppna
mandat ni begär. När jag ser på Ekonomistyrnings-
verkets siffror tycker jag att den farhåga som bl.a. Alf
Svensson vädrade är mycket berättigad. Jag fruktar
att denna utveckling kommer att leda till att Social-
demokraterna, om ni sitter kvar i regeringsställning,
kommer att föreslå försämrade förmåner.
Det har här nämnts att det skulle ha varit den bor-
gerliga regeringen som genomförde sänkningen av
ersättningen de tre första dagarna. Det var det inte.
Det var statsrådet Thalén som föreslog riksdagen det.
Det var ni som i Rosenbadsöverläggningarna 1992
föreslog att vi skulle gå ned till 70 % ersättning för de
långtidssjuka. Det var ni som sänkte från 80 % till
75 % efter valet 1994. De regeringar som Ingela
Thalén har suttit i har stor erfarenhet av att försämra
förmånerna i sjukförsäkringen.
Jag tycker att det skulle vara en mycket olycklig
utveckling. Men om man inte gör någonting annat
återstår bara detta. Det är också av det skälet vi har
försökt att skapa ett sådant politiskt tryck att något
verkligen ska hända på detta område. Det som kan
hända i morgon är att vi får ett beslut om finansiell
samordning. Det kommer definitivt att påskynda en
process som gör att människor som nu står i vårdkö
får vård och att människor som behöver rehabilitering
får det snabbare.
Därför vill jag vädja till Miljöpartiets riksdags-
grupp att hålla fast vid det förslag man har stött i
socialförsäkringsutskottet.
Även om jag är besviken på att inte fler förslag
har fått majoritet i utskottet vill jag sluta med att säga
att jag tror att den här behandlingen enligt en special-
bestämmelse i riksdagsordningen och denna debatt
kommer att visa sig ha en politisk betydelse. Det har
satt fokus på denna fråga på ett annat sätt än tidigare,
och förhoppningsvis bidragit till ett politiskt tryck
som gör att den handlingsförlamning som hittills har
präglat regeringen inte längre kan fortsätta.
Ni måste nu visa att den här utvecklingen måste
brytas. Det här är inte en fråga där ni bara kan begära
öppet mandat, utan också ni måste redovisa konkreta
åtgärder som kan bryta utvecklingen.
I detta anförande instämde Yvonne Ångström och
Bo Könberg (båda fp).