Fru talman! Jag ska be att få börja med att yrka bi-
fall till reservation 4 under punkt 5 i det betänkande
som nu diskuteras, Krisplan mot ohälsa.
Man kunde bli smått förvirrad när man hörde Bo
Lundgren här tidigare. Han kanske hade tagit fel på
dag och trodde att det var fredag och partiledardebatt.
Men ärendet som diskuteras gäller ju ohälsan, och jag
skulle vilja varna för att göra det till någon enkel
valfråga och kasta ur sig floskler om enkla och snab-
ba lösningar.
Det har heller inte utskottet gjort, har jag förstått.
Det är intressant att se, när man läser utskottets be-
tänkande, att den borgerliga oppositionen inte har
särskilt mycket att komma med. Vi är ganska överens
om att detta är ett stort och komplext problem som
det kommer att behövas en rad olika åtgärder för att
rätta till och att detta kommer att ta tid. Det som skil-
jer mellan de borgerliga partierna och Socialdemo-
kraterna, Vänstern och Miljöpartiet gäller om riksda-
gen nu före sommaren ska besluta att avsätta 10 % av
försäkringskassans pengar för att använda till sjuk-
vård. Det är ungefär den skillnaden det gäller.
Det var också väldigt tydligt att Bo Lundgren inte
hade några konkreta förslag. Men det var ändå rätt
betecknande att se vilka frågor Bo Lundgren tog upp.
En fråga som jag tror att väldigt många skulle vilja ha
ett mer detaljerat svar på gäller detta med fusket. Det
finns en föreställning - hos flera, tydligen - om att
människor som är sjukskrivna är det därför att de
tycker att det är okej även om man inte är sjuk, dvs.
att man fuskar med systemen. Bakom de tankebanor-
na döljer sig, tycker jag, en människosyn som åtmin-
stone för oss i Vänstern är väldigt fjärran, nämligen
att de sociala skyddsnäten och systemen och den
generella välfärden är till för att utnyttjas, inte för att
tillfredsställa människors behov av trygghet i sin
vardag.
Jag tycker att detta är en skrämmande syn som
börjar göra sig gällande i samhället. Den går igen
också när man tittar på Moderaternas och andra bor-
gerliga partiers förslag om sänkningar av nivåerna i
sjukförsäkringen. T.ex. ska man titta på lönen bakåt i
stället för den nuvarande när man ska räkna ut sjuk-
penninggrundande inkomst. Man vill också införa
ytterligare en karensdag för att människor ska ha
någon form av morot för att gå till jobbet.
Det finns över huvud taget tydligen en föreställ-
ning om att ju högre sjukpenningen är, desto mer är
folk sjuka. Det är nog att läsa statistik på ett väldigt
speciellt sätt.
Det finns också en föreställning om att detta är
något som är hastigt påkommet. Jag hörde Bo Lund-
gren säga att de senaste fyra åren har sjukskrivning-
arna ökat och de senaste fyra åren ser vi den här ut-
vecklingen. Jag vill nog påstå att detta är problem
som är betydligt äldre än så. Den statistik som finns
och som utskottet har haft till sitt förfogande går
åtminstone sex år bakåt i tiden, och man kan se att
detta har skjutit i höjden ända sedan dess, dvs. också
under den borgerliga regeringen.
Jag tror att det är ganska rätt att säga att vi nu kan
se notan för nedskärningarna under 90-talet - slim-
ningarna av organisationerna och trimningarna på
arbetsplatserna, både inom den offentliga och inom
den privata sektorn. Det ger ju inte utslag på en gång,
men efterhand kommer det. När det gäller den of-
fentliga sektorn är detta väldigt tydligt, men också
inom den privata sektorn.
Det är också väldigt tydligt att det i hög grad gäll-
er kvinnor. Vi vet ju att kvinnor i hög grad inte bara
har oerhört låga löner utan också har anställningsför-
hållanden som är mycket otrygga. Man går på tim-
mar. Man har system med att arbetsgivaren ringer och
de anställda springer. Man arbetar vid toppar. Man
går på vikariat långa tider.
Det här - att färre ska göra mer av jobb och helst
på kortare tid - är tillsammans med nedskärningarna
sådant som naturligtvis ger utslag, både i stress och i
förslitningsskador. Det är naturligtvis på arbetsplat-
serna som vi behöver göra saker. Det handlar om att
anställa fler där det är för få - och det är det inom
många sektorer, inte minst inom den offentliga sek-
torn. Men det handlar också om att bedriva ett syste-
matiskt arbetsmiljöarbete. Det handlar om att bygga
upp den företagshälsovård som så många, inte minst
de borgerliga partierna, var så ivriga att riva ned.
Detta motsatte vi i Vänstern oss, men en majoritet
ville ha det på det viset. Nu ser vi att den måste bygg-
as upp igen. Det handlar om att människor i arbete
måste få mer att säga till om, så att man bättre kan
styra sin tid och få ihop det livspussel som många av
oss har stora erfarenheter av att det är svårt att få
ihop.
Det handlar också om arbetstiden - självklart. Vi
har en arbetstid i dag som utgår från en familjesitua-
tion som vi hade på 50- och 60-talet, när det var en
man som arbetade utanför hemmet och fick betalt och
en kvinna som arbetade i hemmet och inte fick betalt.
Men detta sammanlagt gjorde ändå att det här livs-
pusslet gick ihop. Nu har vi inte den situationen, och
jag tror inte att vi är särskilt många som vill tillbaka
till den, med en som arbetar och får betalt och en som
arbetar och inte får betalt. Jag tror att vi är rätt så
inställda på att både män och kvinnor ska arbeta och
också ha tid att leva, vara med barnen och sköta det
som finns utanför familjen.
Detta är dock svårt att få att gå ihop. För att det
ska bli möjligt att också dela på det ansvar som hör
till den obetalda sfären är det nödvändigt att vi går
ned i arbetstid och att vi gör det allihop, inte bara de
som frivilligt har lust att bekosta detta själva.
Det är alltså många reformer som behöver genom-
föras som tar sikte på arbetslivet - en reformering av
arbetslivet, en modernisering av arbetslivet och en
demokratisering av arbetslivet. Det behövs också ett
modernt tänkande där man ser att den arbetstidsnorm
som har varit rådande så länge i Sverige naturligtvis
måste ändras i takt med att samhället ändrar sig.
Jag tror inte att vi kommer åt ohälsan på jobben
eller i samhället genom att sänka nivåerna i sjukför-
säkringen och införa ytterligare karensdagar. Jag tror
inte heller att vi kommer åt personalbristen, som ju är
en stor anledning till att många slits ned och stressas
sönder, genom att sänka bidragen till skolan, barnom-
sorgen, sjukvården och äldrevården. Jag tror inte att
vi kommer till rätta med ohälsan genom att ta bort
pengar ur systemen. Snarare är det tvärtom.
Det vi landar på - det är jag övertygad om - är att
vi faktiskt behöver mer pengar ur statens budget för
att se till att de verksamheter som ger trygghet i sam-
hället, dvs. välfärden, ska fortsätta att vara generella
och att ingen människa ska vara beroende av sin
ekonomi för att kunna känna en trygghet i vardagen.
Vi behöver mer pengar för att kunna höja lönerna
inom den offentliga sektorn, och vi behöver mer
pengar för att kunna anställa fler.
Det här går naturligtvis på tvärs med de borgerli-
gas alternativ. Jag tycker att det vore bra om också
Bo Lundgren blev lite mer konkret och talade om: På
vilket sätt blir människor friskare genom att vi sänker
nivåerna i sjukförsäkringen och inför ytterligare en
karensdag? På vilket sätt får alla offentliganställda, av
vilka majoriteten är kvinnor, bättre arbetsförhållanden
om vi drar undan 8-10 miljarder från den kommunala
sektorn? På vilket sätt förbättrar vi möjligheterna att
möta människors behov av vård genom att mjölka ur
systemen runt 10 miljarder, som ni har föreslagit? De
andra borgerliga partierna ligger lite lägre, men alla
föreslår minskade resurser till det konto som har hand
om sjukförsäkring och rehabilitering. På vilket sätt
skulle vi kunna möta ökande behov genom minskade
resurser? Det är en ekvation som inte går ihop. Men
det är intressant, nu när partiledarna är här, att få en
ordentlig redogörelse för hur ni tänker omkring detta.
Jag skulle också väldigt gärna vilja höra vad det är
för personer ni har hittat som fuskar med systemen.
Jag vet nämligen att väldigt många människor blir
upprörda och känner sig utpekade när den här typen
av resonemang kommer upp. För att bespara dem det
är det väl bäst att ni pekar ut ordentligt vilka det är.