Herr talman! Alla har inte förmånen att ha ett ar-
bete som är utvecklande och stimulerande. Är jobbet
dessutom fysiskt slitsamt krävs det ordentligt med
vila för att orka med i längden, tid som blir alltmer
sällsynt i vårt samhälle.
Tiden ska, som ni vet, räcka till mycket. Pressen
att leva ett aktivt och rikt fritidsliv ökar. Det gäller
barnens fritidsaktiviteter, egen utveckling osv. Samti-
digt som denna livsstilsförändring har ägt rum i vårt
samhälle ser vi att villkoren i arbetslivet blivit allt
hårdare. Arbetsorganisationen har slimmats. Arbets-
belastningen har ökat. Att skapa det goda arbetet har
trängts tillbaka. Det gäller både inom den privata och
den offentliga sektorn. 90-talet har kort sagt satt sina
djupa spår och gett långsiktiga effekter.
För att komma åt orsakerna till den drastiskt sti-
gande sjukfrånvaron finns det tyvärr inga enkla lös-
ningar. Jag hör här i dag en önskan hos väldigt många
om att det skulle vara så. Det finns kanske de som
tror det. Men så är det inte.
Jag tror att vi dels måste föra en öppen och livak-
tig diskussion om de värderingar och attityder som
driver den livsstilshets som vi ser i vårt samhälle, dels
göra insatser som gör arbetslivet mer innehållsrikt
och utvecklande och med en belastning som medger
att man kan arbeta tills man når pensionsåldern.
För oss socialdemokrater har arbetslivets villkor
alltid varit en central fråga. Vid vår senaste kongress i
höstas antog vi riktlinjer för hur arbetsmarknaden ska
kunna erbjuda arbeten som människor mår bra av. Vi
vill bl.a. se förbättringar av den fysiska och den
psykosociala arbetsmiljön. Vi vill ha företagshälso-
vård för alla anställda, ökat inflytande över arbetet
och arbetstidens förläggning. Vi vill se möjligheter att
lära nytt hela livet och ett barnvänligare arbetsliv.
Vi anser att den offentliga sektorn måste gå före i
arbetet mot ett mänskligare arbetsliv. Kommuner och
landsting måste kunna erbjuda arbetsplatser som
kännetecknas av demokratiserade arbetsorganisatio-
ner som saknar hierarkier.
Det är dessa riktlinjer som är vägledande för soci-
aldemokratins arbete med att bekämpa ohälsoutveck-
lingen. Förra året beslutades - som vi nu har hört
flera gånger - om elvapunktsprogrammet som inne-
håller ett brett åtgärdspaket och insatser på kort och
lång sikt, på olika nivåer och inom olika områden. En
rad beslut har därefter följt som innebär ett fullföljan-
de av programmet.
Det är min uppfattning att det krävs en samsyn om
vi ska göra någonting åt orsakerna till ohälsan. Det
krävs ett gemensamt ansvarstagande från arbetsmark-
nadens parter och oss som lagstiftare.
Därför tycker jag att de pågående trepartssamtalen
är helt avgörande för våra möjligheter att i grunden
göra något åt ohälsan. Vi fixar inte detta själva genom
att fatta beslut i Sveriges riksdag. Vi behöver arbets-
marknadens parter.
Jag tycker också att det i detta sammanhang är
särskilt viktigt att betona arbetsgivarnas ansvar. Det
förebyggande arbetet måste bli bättre. Det systema-
tiska arbetsmiljöarbetet måste få genomslag. Jag
tycker det är helt oacceptabelt, och jag hoppas fler
tycker som jag, att det bara fungerar på en tredjedel
av våra arbetsplatser. Det är också det som är bak-
grunden till varför vi satsar på utbildning av skydds-
ombud, på arbetsmiljöcertifiering av arbetsplatserna
och på att införa hälsobokslut.
Det är oacceptabelt att kostnaden för utslagningen
på våra arbetsplatser belastar enbart samhället. Därför
är det viktigt att vi fortsätter att överväga vilka eko-
nomiska drivkrafter som bäst skapar ett arbetsliv som
inte sliter ut utan som tar till vara sin viktigaste
resurs, nämligen arbetstagarna.
Det finns också en rad andra insatser, som har
nämnts. Det gäller försäkringsmedicin och sjukskriv-
ningar. Det handlar om hur vi som individer lever.
Det handlar om administration och rehabiliteringsar-
bete. Inom alla dessa områden måste det göras insat-
ser.
Jag går tillbaka till det som rör de skiljaktiga me-
ningarna. Strax före jul beslutade socialförsäkringsut-
skottet om att begära en lagstiftning om finansiell
samordning mellan fyra myndigheter. Den försöks-
verksamhet som vi har haft i gång visar att det är
viktigt att just dessa fyra myndigheter deltar. Det är
viktigt att arbetsmarknadsmyndigheterna är med.
Senast i dag har vi fått veta det av dem som driver
försöksverksamheterna. De upprepar detta krav.
Mot detta reserverade sig Folkpartiet och Center-
partiet strax före jul. Varför då? Jo, därför att de
tyckte att det var bättre med en finansiell samordning
med enbart hälso- och sjukvården och försäkringskas-
san. Det var så sent som för ett halvår sedan.
Nu återkommer samma partier med motioner med
anledning av att regeringen inte återkommit med en
proposition. Mot bakgrund av reservationen som ni
faktiskt gjorde bara för ett halvår sedan tycker jag att
det är ganska märkligt. Jag tycker i och för sig att det
är bra om ni har ändrat er. Det är intressant att få veta.
Efter att ha hört Leijonborg vet jag inte riktigt vad ni
står för. Det var något oklart, om jag får säga det.
Ni slår in öppna dörrar. Vi har redan gjort ett till-
kännagivande. Regeringen jobbar för högtryck med
att ta fram en proposition. Vi ändrade beställningen i
höstas. Det handlar om att gå till en permanent verk-
samhet. Att gå från försök till permanent kräver ett
omfattande arbete. Det är viktigt för enskilda männi-
skor att detta kommer till stånd. Jag tycker att detta är
onödiga piruetter. Det är ett billigt försök att nå poli-
tiska poäng.
När det gäller den övriga reservationen vet jag
inte om jag vill tro på er nyfunna gemenskap som ett
uttryck för valtaktik. Jag är benägen att göra det. Jag
hoppas förstås att det är ett ärligt försök att visa att
borgerligheten har ett regeringsalternativ att erbjuda
väljarna.
Men vad har ni att komma med som går utöver
det som redan är beslutat och på gång? Det är väl
ändå rimligt att beredningsarbetet med den utredning
som har varit i gång, som gick på remiss och där
remissen skulle vara inne till den 26 april, får pågå
och att vi kan baka in det i nya förslag som kommer i
höst? Är det inte rimligt? Är det inte rimligt att vi
tänker efter vad vi gör innan vi gör något?
I den gemensamma reservation som ni har lämnat
till socialförsäkringsutskottet skriver ni att målet är
att antalet långa sjukskrivningar ska gå ned och gå
tillbaka till genomsnittet för 1996-1998. Detta ska ni
åstadkomma, säger ni, med åtgärder som inte, med
något enstaka undantag, skiljer sig från det som redan
är beslutat och gjort.
Det finns en reservation i finansutskottet som jag
tycker det finns anledning att nämna här. Där föreslår
ni en socialförsäkringsreform som ska - lyssna nu -
öka sambandet mellan vad den enskilde betalar och
vad hon får ut, göra det lättare att ta med socialför-
säkringsförmåner utomlands, stärka systemet mot
demografiska förändringar, öka incitamenten för att
arbeta och motverka överutnyttjande.
Båda dessa reservationer visar - när man läser
dem, tränger in i motionerna och tittar på vad ni
egentligen menar - att ni står oerhört långt från var-
andra.
När det gäller de grundläggande frågorna i social-
försäkringssystemet som ersättningsnivåer, beräk-
ningsgrunder och karensdagar är splittringen total. Å
ena har vi Folkpartiet, som inte vill göra några för-
ändringar, försvarar det nuvarande sjukförsäkringssy-
stemet och kräver en höjning av ersättningstaket.
Sedan har vi Moderaterna å den andra, med Kristde-
mokraterna i knät som vanligt, som säger nej till detta
krav och samtidigt kräver att den sjukpenning-
grundande inkomsten ska beräknas på de senaste 24
månaderna och att en ytterligare karensdag ska infö-
ras.
Så ser det ut: oenigt och splittrat. Ni har inget al-
ternativ. Ni står tomhänta. Ni sparkar in öppna dörrar.
Det enda man kan säga är att det är tydligt att Mode-
raterna tillsammans med Kristdemokraterna står för
ett stort systemskifte. Det är också svårt att se någon-
ting annat än att Moderaterna i en moderatledd re-
gering skulle vara de som satte dagordningen.
Grundtrygghetssystem, låga ersättningar,
komplettera med privata försäkringar om man vill
garantera sig den trygghet man har i dag - vad är det
egentligen som gäller? Är Folkpartiet berett att stödja
denna politik? Jag tycker att ni ska svara - kanske
inte för min skull, men för att väljarna ska få höra vad
det är som gäller. Vad innebär ett stöd för Folkparti-
et? Innebär det ett stöd för en moderatledd regering,
och vad innebär det för enskilda människors trygg-
het? Det är viktiga frågor. Det är viktiga frågor för de
människor som i dag är sjukskrivna eller långtids-
sjukskrivna.
Jag yrkar bifall till förslaget i socialförsäkringsut-
skottets betänkande 18 i den del som avser punkterna
1-4 samt bifall till reservation 4 under punkt 5.