Fru talman! När jag lyssnade på Lars Leijonborg
märkte jag inledningsvis att vi är helt överens om en
sak: Jag tror att den här debatten i sig kommer att
innebära mycket för att sätta fokus på frågor som rör
människors rätt och möjlighet att komma tillbaka till
arbetsplatserna.
Men när Lars Leijonborg säger att den här debat-
ten är ett resultat av de borgerliga partiernas engage-
mang måste jag replikera och säga att jag under de
gångna ett och ett halvt åren fram till i vår känt mig
förfärligt ensam i debatten om att minska ohälsan på
arbetsplatserna. Det har varit svårt att få gehör hos
Lars Leijonborg och andra för en diskussion om på
vilket sätt vi med olika insatser kan förändra verklig-
heten för människor.
Det är väl ändå lite grann av ett lågvattenmärke,
Lars Leijonborg, att bara redovisa ett perspektiv i en
förhandling i en krissituation. Den socialdemokratis-
ka riksdagsgruppen gick in för att stötta en borgerlig
fyrpartiregering som bokstavligt talat hängde på fall-
repet. Man gick in i den situationen för att skapa
ordning och reda brett över blockgränserna. Det är
något av ett lågvattenmärke att då rycka ut delar utan
att redovisa alternativ och de effekter som de skulle
fått för de enskilda individerna.
Lars Leijonborg säger att man måste ha skarpa
förslag. Ja, Lars Leijonborg, det behöver man. Redo-
visa dem! Jag ska med nöje lyssna på dem.